Märkliga hjältar

Mycket har skrivits om sommarens tv-hit Stranger things, Netflixdramat där 3 unga killar letar efter sin försvunna kompis i 1980-talets Indiana. Mest har det handlat om eventuella stölder och lån från andra serier och filmer. Jag koncentrerar mig för min del på favoritämnet ”Hjältens resa”, det gamla berättarmönstret som ligger till grund för serien – i likhet med massor av Hollywoodfilmer som Star wars, James Bond och Harry Potter.

strange-kids

Kännetecknande för dessa berättelser är ett antal stående händelser och rollfigurer. I James Bond och The hunger games t.ex.:

* Hjälten (huvudpersonen) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr: James Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen
* Möter en Mentor: ”Q”/”Haymitch”
* Ger sig av på en resa: till Panem i ”Hungerspelen”/ut i vida världen
* Är nära att dö/får ett svårt bakslag någonstans i mitten av historien: Bond plågas i skurkens näste/Katniss är nära att dö av ett dödligt sår
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid, eller annan slags upprättelse: Bond räddar världen/Katniss vinner spelen
* Återvänder hem igen

Dessa inslag finns även med i berättelser som Sagan om ringen, Harry Potter och Star wars, där t.ex. en Mentor uppenbarar sig i form av Obi-Wan/Dumbledore/Gandalf. Alla är de exempel på ”Hjältens resa” (eller ”Monomyten”), ett urgammalt berättarmönster som enligt somliga återfinns i allt från antika myter till indiska folksagor.

Gandalf (1)
Gandalf – typisk Mentor i Sagan om ringen.

Myntades av Campbell
Själva begreppet myntades på 1940-talet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell, vars böcker fått ett stort inflytande på författare och filmskapare i särskilt den anglosaxiska världen. På 1990-talet fick det sin filmiska motsvarighet i The writer’s journey, där manusgurun Christopher Vogler (Fight Club, The thin red line m.m.) visar hur användbart det är på film.

I Voglers filmanpassade version är resan indelad i 12 olika ”steg”. I Star wars från 1977  ser de ut på följande vis:

Akt 1
1. Vardaglig värld (Luke bor med fosterföräldrarna)
2. Kallelse till äventyret (Luke får ett meddelande via Leias hologram
3. Avböjande av utmaningen (Tackar först nej till erbjudandet)
4. Möte med mentorn (Luke får lasersvärdet av Obi-wan
5. Stiger över den 1:a tröskeln (entré i den ”Särskilda världen”)

Akt 2 (där oftast största delen av storyn utspelar sig)
6. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
7. Närmandet av ”den innersta grottan” (fiendens högborg – här Dödsstjärnan)
8. Prövningen (Luke och gänget nära att död i sopförstöraren)
9. Belöning (Luke och Leia lyckas sno ritningarna över Dödsstjärnan)

Akt 3
10. Vägen tillbaka (flyktparti)
11. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs)
12. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (fred råder åter i galaxen)

Hjältens resa som en cirkelformad färd enligt Voglers modell:

heros journey

Samma slags saker händer i massor av andra filmer och böcker,  särskilt tydligt i äventyrshistorier men också i komedier som Bridesmaids och dramer som Suffragette. Stegens antal och ordning kan variera men ungefär så här brukar det se ut. De olika stegen är inte bara till för att få yttre saker att hända; på ett psykologiskt plan står de även för olika stadier i hjältens mognadsutveckling, enligt Christopher Vogler.

Scifi-skräckisen Stranger things (”ST”) har också det här schemat i grunden. Serien, som består av åtta avsnitt a ca 45 minuter, innehåller flera huvudpersoner/hjältar, men jag väljer här att fokusera på två av dem: Wills kompis Mike samt polischefen Jim Hopper.

Kort resumé:
En novemberdag 1983 försvinner 12-åriga Will Byers på ett mystiskt sätt från småstaden Hawkins, Indiana. Hans nervösa mor Joyce börjar leta efter honom, liksom polisen Jim Hopper som drar igång ett eget sökande. Wills tre vänner Dustin, Mike och Lucas letar också, och de träffar på en flicka med psykokinetiska krafter som de gömmer i Mikes hem. Snart lär de sig att vetenskapsmän med onda avsikter (med regeringens välsignelse) ligger bakom försvinnandet, och att de lyckats skapa ett port till en annan dimension varifrån ett monster slunkit ut.

De flesta av stegen finns med i 12-åriga Mikes utveckling:

Mikes hjälteresa 
Vardaglig värld: Mike går i skolan och hänger med kompisar m.m.
* Kallelse till äventyret: Måste hitta Will som oförklarligt försvunnit
Möte med Mentorn: Eleven, flickan med paranormala krafter, visar Will och gänget hur den andra dimensionen fungerar
* Stiger över första tröskeln: Gänget börjar leta efter Will, och kommer i kontakt med de ondskefulla forskarna och den andra dimensionen.
* Tester av olika slag, fienden och allierade: träffar på diverse fiender i form av CIA-agenter och mobbare i skolan, men vinner också vänner som sheriff Jim Hopper
* Prövningen: mobbarna kastar Mike utför ett stup (blir räddad av Eleven)
Vägen tillbaka: drar hemåt igen
Återuppståndelsen: slutuppgörelsen med regeringsfolket/agenterna och monstret i skolbyggnaden
* Återvänder med elixiret (d.v.s skatten eller lärdomen som kan hela omgivningen): Mike och kompisarna är inblandade i att Will kommer tillbaka hem igen.

I en tv-serie som den här blir hjälte-resan gärna lite mindre ”rak” jämfört med en kortare långfilm, men likväl innehåller den många av de typiska stegen.

stranger-things-feature
Hjälten Mike skjutsar mentorn Eleven på sin cykel.

Hoppers resa
Polischefen Jim Hopper genomgår en liknande utveckling: Efter visst initialt motstånd hörsammar han Kallelsen till äventyret genom att börja leta efter Will, och hamnar i en ny omgivning där han träffar på samvetslösa statsanställda och monster från en annan dimension. Prövningen (det tillfälliga bakslagett) inträffar då han blir nerslagen och övermannad i det hemliga forskningslaboratoriet, dit han tagit sig för att söka efter Will. Liksom i massor av äventyrshistorier sker det här steget i samband med ”Närmandet av den innersta grottan” (”Approaching The inmost cave”). Denna grottliknande plats består ofta av skurkens högkvarter – det är här James Bond närapå går under i Blofelds/skurkens näste, och som Batman spöas upp av Bane i Gothams kloaker.

Men varför en grotta eller dylikt? Joseph Campbell, som kallar det här skedet för ”Valfiskens buk” efter Bibelns Jona, menar att detta är en universellt förekommande livmoderbild där hjälten blir uppslukad av det okända och tycks ha dött. Detta inträffar exempelvis i diverse antika myter och i sagan om Rödluvan. Syftet är att hjälten måste ”dö” för att sedan kunna återfödas och komma tillbaka starkare. (Här har jag skrivit mer om detta).

stranger-things_hopper
Polischef Jim Hopper.

Revansch i slutet
I steget ”Återuppståndelsen”, i sista avsnittet av ST, får Jim sin revansch på äkta hjältemanér. Återigen lyckas han ta sig in i skurkarnas näste, nu tillsammans med Wills mamma Joyce, och dessutom vidare in i den andra dimensionen där han börjar leta efter Will. Till slut hittar de pojken och lyckas föra honom tillbaka till den normala världen igen. Detta är verkligen en dubbel revansch för Jim, som efter att ha förlorat sitt eget barn för många år sedan nu återbördar ett annat till livet igen.

I ”Återvänder med exlixiret” lyckas Jim föra tillbaka Will till sitt hem igen. Uppdraget är slutfört och fienden besegrad (mer eller mindre). Liksom i den antika myten om det gyllene skinnet, eller filmer som Star wars och Du gör mig galen, slutar det här steget med att framgången även ”spiller över” på omgivningen som också får ta del av glädjen och harmonin. ST slutar dock med en brasklapp om att allt inte står rätt till med den återfunna Will – kanske för att lämna öppet för ytterligare en säsong.

Så långt om handlingen. Hjältens resa består även av ett antal stående rollfigurer, det som C.G. Jung kallade arketyper – mänskliga gestalter i vårt kollektiva undermedvetna..

Några av de vanligaste arketyperna enligt Vogler:
Hjälten:
huvudpersonen som publiken ska identifiera sig med
Mentor: förebild eller vägledare
Härold: kallar till uppdrag
Skuggan: fienden/rivalen, eller ”fienden inom en”
Tröskelväktare: personer som försöker hindra hjälten, ofta hantlangare till Skuggan
Hamnskiftare (Shapeshifter): en person som antingen missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på ända till slutet, som Catwoman i The dark knight rises eller den oberäknelige Han Solo i Star wars.

ST innehåller ett helt galleri arketyper, här är några exempel:

Hjältar: Mike, sheriff Jim och Mikes syster Nancy
Mentor:n Eleven (”El”) som lär pojkarna om den andra dimensionen
Skuggan: Monstret från andra sidan, mobbarna i skolan, laboratoriechefen Dr Brenner som jagar killarna och ligger bakom de paranormala experimenten
Anförvanter: diverse vänner till Mike och Nancy
Tröskelväktare: Ondskans hantlangare i form av laboratoriersonalen. Andra exempel: Stormtroopers i Star wars.
Hamnskiftare: Nancys pojkvän Steve, som skiftar mellan att stötta Nancy och att håna henne. Väljer den goda sidan i sista stund, precis som hamnskiftarna Catwoman i The dark night rises och Han Solo i Star wars.

stranger-things-shape

Hamnskiftaren Steve bredvid flickvännen Nancy.

Obs: en del rollfigurer i hjälteresor uppvisar två eller flera arketyper, som Gandalf och Obi-Wan som båda är dels Mentor, dels Hjälte-som-dör-men-återuppstår-igen. I ST är Mike förutom Hjälte även Mentor till Eleven som han undervisar om värdsliga ting. Eleven å sin sida är även en Hjälte, som står upp mot monstret i slutstriden och offrar sig själv för gruppen.

Starka kontraster
Ett annat användbart element i ”Hjältens resa” är polaritet – motsatspar – som Christopher Vogler ägnar ett särskilt kapitel åt i The writer’s journey. Han framhåller att det ofta är fruktbart med skarpa motsatsförhållanden i en berättelse, t.ex. mellan ljus och mörker, ondska och godhet, förnuft och känsla o.s.v. I ”buddymovies” är t.ex. den ena personen gärna en paragrafryttare medan den andra är en sådan som bryter mot alla regler. I Star wars kontrasterar den ljusklädda och naiva Luke mot den svarta och depraverade Darth Vader.

I ST finns polariteter t.ex. mellan å ena sidan de unga tonårspojkarna och å andra sidan den cyniska och korrupta vuxenvärlden. Rent fysiskt finns också en skarp kontrast mellan unge Mike som är liten och mörkhårig, och Dr Brenner som är vithårig, gammal och högväxt – för att inte tala om moraliskt genomrutten.

Men till den för många viktigaste frågan: är serien bra? På den frågan svarar jag: JA! Visst, som många påpekat finns här många lån/stölder från diverse 80-talsfilmer m.m., men jag tycker handlingen är så pass välgjord och medryckande, och rollfigurerna – liksom skådespelarna – så fängslande, att den står utmärkt på egna ben ändå. Se den på studs!

Exempel på tidigare artiklar jag skrivit i ämnet:
Tid för hjältar (om Star Wars, James Bond och Hunger games m.m.) – här förklarar jag även närmare varför berättarkonceptet är så populärt.
Kvinnliga rösträttshjältar (om Suffragette)
Svenska filmhjältar (om Monica Z, Hundraåringen och Känn ingen sorg)

 

”The Revenant” – en hjälte återuppstår

Varför ”dör” Leonardo DiCaprios pälsjägare en bit in i ”The Revenant”? Därför att det är ett huvudinslag i berättarmönstret ”Hjältens resa” som är grunden i massor av Hollywoodfilmer – särskilt tydligt i äventyrshistorier som ”James Bond”, ”The hunger games”, och ”Harry Potter”.

Bl.a. följande inslag brukar ingår i dessa filmer:

* Hjälten (huvudpersonen) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr: James Bond får ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen, Harry Potter antas till Hogwarts
* Möter en Mentor: Q/Haymitch/Dumbledore.
* Ger sig av på en resa till: vida världen, ”Hungerspelen”, Hogwarts
* Är nära att dö: Bond plågas i skurkens näste, Katniss nära dö av ett sår, Harry skadas i quidditch-olycka
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid: stoppar domedagsmaskinen, vinner hungerspelen, besegrar Voldemort.
* Återvänder hem

revenant_caprio

Mönstret återkommer även i nya DiCaprio-dramat ”The Revenant”, där vi får följa pälsjägaren Hugh Glass jakt på den man lämnat honom att dö efter att ha blivit utsatt för en björnattack. Filmen börjar med att Hugh tvingas fly in i skogarna tillsammans med en skara män efter ett indianöverfall, och här finns samma inslag som i filmerna jag räknade upp ovan, bl.a. kallelsen till äventyret, resan ut i världen, nära döden-inslaget en bit in i historien och hjältens revansch i en slutstrid.

Alla de här momenten ingår i Hjältens resa, eller ”Monomyten”, som är en urgammal berättarstruktur som återfinns i myter och sagor från hela världen – från antikens legender till indiska folksagor. Kännetecknande är ett antal återkommande händelser i intrigen  liksom diverse arketyper (stående rollfigurer) som ”Hjälten” och ”Mentorn”.

Själva begreppet myntades av mytforskaren Joseph Campbell för över 60 år sedan, och på 1990-talet visade manusgurun Christopher Vogler i boken ”The writer’s journey” hur vanligt det är på film och varför det passar mediet så bra. Ett berömt exempel är ”Star Wars” (1977) vars upphovsman George Lucas var djupt influerad av Campbells idéer när han skapade sin rymdsaga.

writers journey vogler

Vogler har renodlat föregångarens mönster till 12 olika ”steg” d.v.s. olika stadier i berättelsen som Hjälten går igenom. I action- och äventyrsfilmer är de högst konkreta och rör liv och död, medan de i t.ex. dramer och romcoms vanligen är mer symboliska..
Konceptet enligt Christopher Vogler:

heros journey

Innan jag går in på ”The Revenant” exemplifierar med jag hur välkända ”Star Wars” följer den här strukturen:

Hjältens resa á la ”Star Wars”

1.Vardaglig värld: Luke bor med fosterföräldrarna. Hugh bor med andra pälsjägare.
2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram.3
3. Avböjande av utmaningen: Tackar först nej till erbjudandet.
4. 
Möte med Mentorn Luke får lasersvärdet av Obi-wan
5. Stiger över den 1:a tröskeln (Entré i den ”Särskilda världen”): Luke beger sig till Mos Eisly tillsammans med Obi-Wan

Akt 2 (där vanligen större delen av storyn utspelar sig)

6. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
7. Närmandet av ”den innersta grottan”: fiendens högborg, här Dödsstjärnan.
8. Prövningen (skenbar död):  Luke och gänget ytterst nära att gå under i sopförstöraren
9. Belöning: Luke och Leia lyckas sno ritningarna över Dödsstjärnan

Akt 3

10. Vägen tillbaka/flyktparti
11. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden: Dödsstjärnan förstör.
12. Återvänder med elixiret – skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: fred råder åter i galaxen

Det här schemat återkommer (i ungefär den här ordningen) i film efter film – från äventyrshistorier som ”Hunger games” och ”Batman” till svenska dramer som ”Monica Z” och ”Återträffen”. Liksom i kostymfilmen ”Suffragette”. (länkarna går till tidigare artiklar av mig)

”The Revenant”, som utspelar sig i 1820-talets Amerika, har med de flesta av stegen, om än i lite annan form:

* Vardaglig värld: Hugh lever tillsammans med andra pälsjägare i ett läger.
* Stiger över första tröskeln: Lägret utsätts för en indianattack och Hugh tvingas fly in i skogarna tillsammans med en skara män. Med är också Hughs son Forrest vars mor var indian.
* Kallelse till äventyret: Hugh åtar sig uppdraget att leda männen i säkerhet till ett avlägset fort.
* Möte med Mentorn – i den här filmen är Hjälten själv Mentorn, vars kunskaper de andra får förlita sig till.
* Tester av olika slag, möten med allierade och fiender: De flesta i ”flykt”-gänget litar på Hugh medan några, särskilt Fitzgerald, hatar honom p.g.a. hans samröre med indianer. Fienderna består här också av indianerna som jagar männen.
* Prövningen (skenbar död) – Hugh är ytterst nära att dö av en björnattack. Den opålitlige Fitzgerald sätts att vakta honom, vilket slutar med att han dödar Hughs son och puttar ner Hugh i en nygrävd grav där han lämnas att dö.
* Vägen tillbaka: Hugh återhämtar sig sakta men säkert under sin tillbakaväg genom vildmarken, med bara ett mål i sikte: att döda Fitzgerald
* Återuppståndelsen: får revansch på sin fiende till slut genom att döda honom i en knivfajt

hardy
Tom Hardy som den svekfulle John Fitzgerald i ”The Revenant”.

Lite mer om några av stegen:

Avböjandet av utmaningen
Det här tidiga steget i resan hoppade jag över nyss. Vanligen innebär det här inslaget att Hjälten först tvekar p.g.a. rädsla för det okända (lex Luke Skywalker/Bilbo). Men i vissa fall, som i ”The Revenant” är det istället andra som tvivlar på Hjälten eller försöker hålla hen tillbaka. Andra exempel: Katniss familj i ”Hunger Games”, ”Harry Potter” där styvpappan vill hålla tillbaka Harry från Hogwarths och den magiska världen.

harryletters
Harry Potter gläds över att bli antagen till Hogwarts men hans styvfamilj försöker hålla honom tillbaka.

Prövningen
Ett av de viktigaste inslagen är Prövningen (”The Ordeal”). Det här är skedet då Hjälten enligt Vogler ”konfronterar sin största rädsla och närapå går under”, som när Batman spöas upp av Bane i Gothams kloaker, och James Bond fångas in skurkens näste där han närapå blir plågad till döds.

I ”The Revenant” sker detta i flera steg, då Hugh först skadas svårt i en björnattack och sedan puttas ned i en grav där han lämnas att dö av Fitzgerald. Innan skurken gör detta begår han dessutom ett fruktansvärt dåd genom att döda Hughs son inför faderns åsyn.

Joseph Campbell kallar det här inslaget för ”Valfiskens buk”, efter Bibelns Jona. Ofta hamnar hjälten här bokstavligt talat i en grotta/avgrund,  som i ”Insidan ut” och ”Mission Impossible: Rogue Nation”. Campbell menar att Hjälten här måste ”dö” för att kunna födas på nytt. Det sistnämnda sker väldigt bokstavligt i ”The Revenant”, där Hugh reser sig upp ur sin egen grav och återvänder till livet (engelskans ”revenant” betyder för övrigt ”person som återuppstått från de döda”). Christopher Vogler menar att det inte finns något dramatiskt skeende som publiken gillar mer än just död och pånyttfödelse, vilket förklarar Prövningens centralställning.

Det här steget beskrivs vanligen som ett tillfälligt nederlag, som Hjälten relativt snart återhämtar sig från. Men sällan har väl detta inslag fått så stor plats som i den här filmen. Vad är väl Banes misshandel av Batman mot den veckolånga plåga som stackars Hugh utsätts för i vildmarken? Inte bara tas hans älskade son ifrån honom – större delen av filmen går åt innan Hugh är i tillräcklig fysisk form för att kunna möta fienden på nytt. Inte är han ”starkare än någonsin” i slutet heller, här är mera fråga om att han äntligen kan stå på benen i slutet. En parallell finns i ”Ivanhoe”, där hjälten i slutfajten knappt kan stå på benen efter att ha sårats i ett tornerspel tidigare i handlingen.

Men nu skyndar jag händelserna i förväg. Slutstriden/slutuppgörelsen kallas i den här strukturen för ”Återuppståndelsen”:
Det är nu Hjälten får revansch på sin fiende eller belackare. Hugh vinner traditionsenligt denna strid genom att döda Fitzgerald med kniv. Men här skiljer sig”The Revenant” från många andra filmer med en slutfajt av det här slaget. I enlighet med filmens dystra stämning får Hugh visserligen sin hämnd, men blir inte mycket gladare för det. Frun och sonen får inte liv igen hur många fiender Hugh än dödar. Det finns ett liknande slut i Ridley Scotts ”The Gladiator”, där soldaten Maximilian till sist får sin hämnd på fienden genom att döda honom – till priset av att han dör själv. I båda filmerna får Hjälten här sin älskade familj (som blivit dödad) för sitt inre, men medan Maximilian äntligen tycks finna frid ser Hugh bara bitter och förgrämd ut.

Bortsett från de olika ”stegen” kännetecknas Hjältens resa av ett antal återkommande arketyper/stående rollfigurer, såsom Hjälten, Skuggan (fienden) – i det här fallet Fitzgerald – och Mentorn. Vill du veta mer om VARFÖR Hjältens resa är ett så populärt koncept så har jag skrivit om det i bl.a. artikeln om Tid för hjältar från i december. Där skriver jag också mer om vad de olika stegen symboliserar och har för mytologisk innebörd enligt Campbell och Vogler.

Det var allt om Hjältens resa för idag!

Kvinnliga rösträttshjältar

Berättarmönstret ”Hjältens resa” finns i otaliga moderna filmer, särskilt tydligt i äventyrshistorier som ”Star Wars”, ”Spectre” och ”Hunger games” vilket jag skrev om i december. Idag skriver jag om hur det ligger bakom bioaktuella kostymfilmen ”Suffragette”, som handlar om kampen för kvinnlig rösträtt i England.

layout.indd

”Hjältens resa” är (kortfattat) en urgammal berättarstruktur som återfinns i myter och sagor från hela världen. Kännetecknande är ett antal stående händelser i intrigen, liksom ett antal återkommande arketyper/rollfigurer såsom ”Hjälten”, ”Mentorn” och ”Skuggan” (Fienden). Bl.a. dessa inslag brukar finnas med: 

* Hjälten (huvudpersonen) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr (James Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen)
* Möter en Mentor (som ”M”, ”Q” eller Haymitch)
* Ger sig av på en resa (till Panem i ”Hungerspelen” t.ex.)
* Är nära att dö/får ett svårt bakslag någonstans i mitten av historien (James Bond plågas av Blofeld)
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid eller en annan slags upprättelse (spränger Dödsstjärnan, räddar världen)
* Återvänder hem igen

Själva begreppet myntades av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell för över 60 år sedan, och på 90-talet visade manusgurun Christopher Vogler i boken ”The writer’s journey” hur väl det lämpar sig för filmberättande. Åtskilliga kända filmer har det som grund – ett berömt exempel är ”Star Wars” vars upphovsman George Lucas var djupt influerad av Campbells idéer när han skapade sin rymdsaga.

Vogler har renodlat föregångarens mönster till 12 olika ”steg”, d.v.s. olika stadier i berättelsen som Hjälten går igenom. I action- och äventyrsfilmer är de konkreta och rör liv och död, medan de i dramer ofta är mer symboliska. Innan jag går in på ”Suffragette” exemplifierar jag med ”Star Wars” från 1977 som de flesta har sett:

Hjältens resa á la ”Star Wars”

  1. Vardaglig värld: Luke bor med fosterföräldrarna.
  2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram.
  3. Avböjande av utmaningen: Tackar först nej till erbjudandet
  4. Möte med mentorn: Luke får lasersvärdet av Obi-wan.  
  5. Stiger över den 1:a tröskeln: (Entré i den ”Särskilda världen”): Luke beger sig till Mos Eisly tillsammans med Obi-Wan

Akt 2 (där vanligen större delen av handlingen utspelar sig)

  1. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
  2. Närmandet av ”den innersta grottan”: fiendens högborg, här Dödsstjärnan
  3. Prövningen (skenbar död): Luke och gänget ytterst nära att gå under i sopförstöraren
  4. Belöning: Luke och Leia lyckas sno ritningarna över Dödsstjärnan

Akt 3

  1. Vägen tillbaka (flyktparti, typ)
  2. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden: Dödsstjärnan förstörs
  3. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: fred råder åter i galaxen

Det här schemat återkommer (i ungefär den här formen) i film efter film – från äventyrshistorier som ”Hunger games” och ”Batman” till svenska dramer som ”Monica Z” och ”Återträffen” (länkarna går till mina tidigare artiklar)

heros journey

De flesta av de 12 stegen återfinns även i ”Suffragette”, där vi får följa hur fabriksarbetaren Maud (Carey Mulligan) dras in i den kvinnliga rösträttsfrågan i London för drygt 100 år sedan:

  1. Vardaglig värld: Maud jobbar i fabriken och umgås med familjen. En slitig men bekant tillvaro.
  2. Kallelse till äventyret: Kollegan Violet lockar Maud att joina kvinnorörelsen.
  3. Avböjande av utmaningen: Tackar nej till erbjudandet – skräms av det okända.
  4. Möte med mentorn: Violet inviger henne i kvinnorörelsen.
  5. Stiger över första tröskeln/entré i särskilda världen: Börjar delta politiska möten m.m.
  6. Tester av olika slag; möter allierade och fiender: Medsystrar resp. poliser
  7. Prövningen (svårt nederlag): Maud blir tvångsmatad i fängelset efter att ha hungerstrejkat. Blir också fråntagen sin son.
  8. Återuppståndelsen: Slutuppgörelsen på kapplöpningsbanan där Mauds medkämpe kastar sig framför en häst och dör.
  9. Återvänder med elixiret: Tack vare kvinnans död väcks omvärldens sympati för kvinnorna, och ett nytt kapitel i kampen börjar.

Lite mer om några av stegen:
Avböjande av utmaningen
Det här är ett av de mest typiska hjälte-inslagen, som när Bilbo först dissar Gandalf eller Neo tackar nej till Morpheus i ”The Matrix”. Detta steg symboliserar enligt Vogler hjältens rädsla för det okända (”man vet vad man har men inte vad man får”). Det är därför som det krävs övertalning innan Maud känner sig redo att bejaka äventyret.  

Gandalf (1)

Stiger över första tröskeln
I äventyr som ”Star Wars”, ”Lord of the rings” och ”Harry Potter” är det här steget konkret och lätt att identifiera – det är helt enkelt när Hjälten lämnar sin trygga hemtillvaro och påbörjar resan mot det okända. I ”Suffragette” sker det när Maud börjar hänga med de kvinnliga rösträttskämparna och vistas i deras lokaler – en ny och spännande men också farlig värld öppnar sig.

Prövningen
Detta är ett huvudelement i Hjältens resa. Det är här som Hjälten enligt Vogler ”konfronterar sin största rädsla och närapå går under”. I James Bond-filmerna inträffar det här skedet vanligen när 007 tas till fånga av skurken och nästan blir dödad, och det är här som Batman spöas upp av Tom Hardys Bane i Gothams kloaker. I ”Suffragette” kan man nog tala om TVÅ prövningar.  Ett sker på det politiska planet när Maud sätts i fängelse och blir brutalt tvångsmatad efter att ha hungerstrejkat – värre än så kan det knappast bli för en som hänger sig i den här striden. En annan svår Prövning är när Mauds make Sonny låter adoptera bort deras gemensamma barn, efter att först ha kastat ut Maud från hemmet som straff för hennes politiska gärning. Syftet med det här steget är enligt Joseph Campbell att hjälten måste ”dö” för att sedan kunna återfödas – den som klarar det här är mer rustad än någonsin att strida mot fienden.

bond goldfinger
James Bond hotas av Blofeld.

Återuppståndelsen
Återuppståndelsen är vanligtvis detsamma som slutstriden/slutuppgörelsen, som när Luke lyckas spränga Dödstjärnan i Star Wars. I den här filmen sker detta inslag på lite annorlunda/vagare vis, när Maud tillsammans med en medkombattant tar sig till en kapplöpning för att protestera i kungens närvaro. Maud är visserligen med på uppdraget men det är väninnan som tar det fatala beslutet att kasta sig framför kundens häst med följden att hon dör.

För Mauds del händer inte mycket mer i filmen men här inträffar ändå det typiska steget ”Återvänder med elixiret”: Hjältens slutliga uppoffring medför en belöning som även spiller över på omgivningen, i det här fallet får kampen för rösträtt ett uppsving tack vare kvinnans död. Andra exempel är i ”Star Wars” där hjältens slutseger medför fred för hela galaxen, och ”The imitation game” där Alans Turings kodknäckande leder till att miljoner människoliv sparas.

Arketyper i ”Suffragette”

Förutom de olika stegen kännetecknas Hjältens resa av ett antal arketyper, det vill säga en uppsättning rollfigurer som återkommer i berättelse efter berättelse genom århundradenas lopp. I ”Suffragette” finns bl.a.:

Hjälten
Huvudpersonen som kännetecknas bl.a. av hon har ett eller flera tydliga mål som hon vill uppnå – i det här fallet Mauds kamp för kvinnlig rösträtt.

Mentorn
Läromästaren som inviger Hjälten i den nya miljön alternativt förbereder henne för den (t.ex. Gandalf, Dumbledore eller bästa vännen i en romcom). I ”Suffragette” uppenbarar sig mentorn i form av fabriksarbetaren Violet som lär henne allt som behövs om kvinnosaken. 

Skuggan
Vanligen detsamma som fienden, vars främsta drivkraft är att hindra Hjälten från att uppnå sitt mål (som Sauron i ”LOTR” eller Lord Snow i ”Hunger Games” t.ex.). I ”Suffragette” är Skuggan etablissmeanget i allmänhet men kriminalinspektören Arthur Steed i synnerhet – det är han som med alla medel förföljer kvinnorna i syfte att krossa dem och deras kamp.

suffra_gleeson
Arthur Steed (Brendan Gleeson) är Skuggan i ”Suffragette”.

Tröskelväktare är personer som på ett eller annat sätt försöker hindra eller hålla tillbaka Hjälten under resans gång (ofta hantlangare till Skuggan) – i den här filmen i stort sett alla förutom suffragetterna själva, bl.a. Mauds make Sonny som försöker hindra henne att ansluta sig till kvinnosaken.  

En fråga är förstås varför Hjältens resa är så populärt på film. För den som vill veta mer så har jag flera gånger skrivit om förklaringen till detta, senast i min artikel om ”Star Wars”, ”Spectre” och ”Hunger games” från december.

Det var allt om Hjältens resa för den här gången! Återkommer snart med en genomgång av den Hjälte-influerade The ”Revenant” med Leonardo Di Caprio i huvudrollen.

 

Humortips till jul

En rolig bok är alltid en bra julklapp, som en ljuspunkt i en mörk årstid. Här är 6 favoriter av gammalt och lite nyare snitt. 

”Don’t point that thing at me”
– Kyril Bonfioglioli 

kyril

”Som ett oheligt samarbete mellan P.G. Wodehouse och Ian Fleming”, beskriver New Yorker den här 60-talsromanen, och det är bara att hålla med. Bonfiogliolis böcker (totalt 3) om den degenererade konsthandlaren Charlie Mortdecais äventyr i Londons undre värld är fantastiskt roliga och fräcka. Dessutom språkligt uppfinningsrika och skruvade (man vill citera något på nästan varje sida). Den utskällda Johnny Depp-filmatiseringen från tidigare i år bör nog undvikas dock.

”Inhopparen” (”The understudy”)
– David Nichols

the-understudy

Visst läste du också ”En dag”, David Nichols feel-goodroman där man får följa en manlig-kvinnlig relation under 20 år? Boken blev en succé när den kom ut för några år sedan, och filmades med Anne Hathaway i ena huvudrollen. Om du gillade den bokens smarta, självironiska humor – lite Woody Allen-i-London – så tycker du säkert om David Nichols övriga romaner också. Mitt livs roll är en liten komisk pärla om en misslyckad skådis (mer statist egentligen) som försöker få rätsida på sin karriär, sitt förhållande med dottern och sin olyckliga förälskelse i hustrun till en nybliven film/teater-stjärna.

”Pure drivel”
– Steve Martin

drivel

Samlingsvolym med korta noveller och satiriska stycken av komikern och filmstjärnan Steve Martin. Väldigt rolig och väldigt absurd, lite i samma stil som Woody Allens texter i “Complete Prose”. Ett favoritkapitel är skrivarhandboken “Writing is Easy!”, som bl.a. tar upp ämnet “Love in the time of cholera – why it’s a bad title”.

”Yes please”
– Amy Poehler

amy bok

Amy Schumer är en av USA:s roligaste personer. Bevis finns bland annat i diverse klipp från Saturday Night Live på Yotube, och från årets Golden Globe-gala där hon var värd tillsammans med kollegan och väninnan Tina Fey. Fey gav för några år sedan ut den feministiska och väldigt roliga självbiografin “Bossypants”, och förra året kom Poehlers svar på prestationen. “Yes please” har många likheter med föregångaren även om den är betydligt mer sketchartad och lös i konturerna. Det är småkul mest hela tiden, och Amy P framstår som en vettig och skön person, även om det är en bra bit upp till “Bossypants” nivå. En massa SNL-skvaller = smaskens för humornörden.

”Comedy rules”
– Jonathan Lynn

comedy rules

Det här är komiskt guld. En lika delar memoar och handbok i i humorskrivande av brittiske komikerlegendaren Jonathan Lynne, som tog examen vid Cambridge i början på 60-talet och sedan dess aldrig haft ett ”riktigt” jobb enligt egen utsago. Istället har han skrivit och regisserat för teater, film och tv (skapade “Javisst, herr minister” t.ex.) och samarbetat med kända komiker som John Cleese och Steve Martin. Bokens består av 145 korta humor-regler, som förutom att de är sanslöst underhållande är både insiktsfulla och kloka.

”Wake Up, Sir!”
– Jonathan Ames

wake up sir

Ytterligare en bok om en gentleman och hans betjänt! Skriven av amerikanen Jonathan Ames, som ligger bakom komediserien ”Bored to death” (jag höll på att skriva ”kultserien”, förlåt). Huvudperson är den neurotiske slackerförfattaren Alan som har en olycklig förmåga att hamna i knipa. Hans enda stöd är betjänten Jeeves – namnet skvallrar om romanens hyllning till P.G. Wodehose och allt som är engelskt. Kom ut 2009 och har hyllats i USA och England som en av de senaste årens roligaste böcker. Och den håller faktiskt för hajpen, det är väldigt underhållande även här finns åtskilligt mer melankoli än hos den store Wodehouse.

Tid för hjältar

”Star Wars”-feber råder igen. Bakom den framgångsrika rymdsagan finns en uråldrig berättarstruktur som även är grunden i massor av moderna filmer, däribland ”Spectre” och ”The Hunger Games”.

Ser man en ny film (särskilt från Hollywood) är chansen stor att bl.a. följande ingredienser ingår:

* Hjälten (huvudpersonen) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr (James Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen)
* Möter en Mentor (”M”/”Q” eller Haymitch)
* Ger sig av på en resa (till Panem i ”Hungerspelen” t.ex.)
* Är nära att dö/får ett svårt bakslag nånstans i mitten av historien)
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid eller en annan slags upprättelse
* Återvänder hem igen

Katniss_Everdeen

Samma saker händer i nya Spielbergfilmen ”Spionernas bro”, där Tom Hanks advokat får en kallelse till att försvara en spion, ger sig av på en resa till Berlin, är nära att sabba uppdraget, får revansch i slutet varefter han återvänder hem.

De här inslagen finns även med i ”Sagan om ringen”, ”Harry Potter” och ”Star Wars” (mer om det strax) där t.ex. en Mentor uppenbarar sig i form av Obi-Wan/Dumbledore/Gandalf). Alla ingår de i  ”Hjältens resa” (eller ”Monomyten”), ett urgammalt berättarmönster enligt somliga återfinns i allt från antika myter till indiska folksagor.

Begreppet lanserades 1949 av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”Hjälten med tusen ansikten” (Arkad Förlag 2011). Dess främsta kännetecken är ett antal stående händelser i intrigen, som de jag listat överst i texten, samt antal återkommande ”arketyper” (rollfigurer) såsom Mentorn, Skuggan (fienden/rivalen) och Härolden (den eller det som ger hjälten uppdraget).

star-wars-cantina

Joseph Campbells skrifter har fått stort inflytande i framförallt den anglosaxiska världen och omtalats av såväl Stephen Spielberg som George Miller (”Mad Max”). En av dem som står i störst tacksamhetsskuld till honom är George Lucas. Lucas hade i början av 70-talet lagt märke till hur amerikanska ungdomar saknade kontakt med myter – berättelser som i alla tider hjälpt människor att få vägledning i tillvaron. Själv kämpade han med utkastet till olika historier om hjältar och skurkar i en avlägsen galax utan att få någon ordning på det. Men så påminde han sig ”Hjälten med tusen ansikten” som han läst på collage: ”Boken tog tag i mitt filmmanus på 500 sidor och sa: Här är historien, här är början, här är slutet, här är fokus. Allting fanns redan på plats och hade funnits där i tusentals år” (ur Björn Wahlbergs förord till svenska upplagan av ”Hjälten med tusen ansikten”).

mad max cykel
Tom Hardy som antihjälten Mad Max. Resan har börjat.

Genom att förlägga den eviga kampen mellan ont och gott i en högteknologisk värld lyckades Lucas åstadkomma en mytisk värld som kändes både traditionsrik och fräsch på samma gång. Campbell själv blev imponerad och de båda männen framträdde så småningom i tv-program tillsammans där de diskuterade myternas roll. (Lucas inspirationskällor var förmodligen flera, t.ex. Kurosawas ”Den långa flykten” och JRR Tolkiens ”Sagan om Ringen).

Den som verkligen satte fart på ”hjälte”-berättandet i Hollywood var manusförfattaren Christopher Vogler i slutet av 80-talet. Själv bevandrad i Campbells idéer hade Vogler häpnat över hur väl Lucas lyckats uppdatera de gamla myterna på film. På sin dåvarande tjänst på Disney tog han fram ett numera legendariskt litet PM över lämplig storyutveckling, helt efter Campbells principer. Dokumentet spred sig bland filmbolagen i Hollywood, och 1992 utvecklade Vogler det till boken ”The writer’s journey” som tryckts i flera upplagor sedan dess (senast 2007) och hyllats av regissörer som Darren Aronofsky.

20130810_195818

I Voglers filmanpassade version är resan indelad i 12 olika ”steg”. I ”Star Wars” från 1977 ser de ut så här:

  1. Vardaglig värld (Luke bor med fosterföräldrarna)
  2. Kallelse till äventyret (Luke får ett meddelande via Leias hologram
  3. Avböjande av utmaningen (Tackar först nej till erbjudandet)
  4. Möte med mentorn (Luke får lasersvärdet av Obi-wan
  5. Stiger över den 1:a tröskeln (entré i den ”Särskilda världen”)

Akt 2 (där vanligen största delen av storyn utspelar sig)

  1. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
  2. Närmandet av ”den innersta grottan” (fiendens högborg, här Dödsstjärnan)
  3. Prövningen (Luke och gänget nära att död i sopförstöraren)
  4. Belöning (Luke och Leia lyckas sno ritningarna över Dödsstjärnan)

Akt 3

  1. Vägen tillbaka (flyktparti)
  2. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs)
  3. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (fred råder åter i galaxen)

Det här schemat är även grunden för otaliga andra Hollywoodfilmer. Själva ordningen och antalet steg kan variera, men ungefär så här brukar det se ut. (Obs: i en tragedi slutar det oftast med ett nederlag i slutet istället). Tydligast märks mönstret i filmer (och böcker) med äventyrlig karaktär och fantasyhistorier men det är också grunden i rom-coms som ”Bridesmaids” och dramer som ”The imitation game”, där de olika stegen dock ofta är mer symboliska och inte behöver innebära strider och död. Åtskilliga filmer gör denna cirkelformade rörelse i handlingen:

heros journey

Alla ”Hunger games” t.ex. har det här cirkelmönstret; i samtliga tar Katniss på sig uppdraget att resa iväg till Panem och strida för att senare återvända. Och i slutet på hela äventyret kommer hon äntligen tillbaka till sitt ursprungshem, på samma sätt som Harry, Bilbo och Frodo gör det efter sina strapatser.

De olika stegen är inte bara till för att få yttre saker att hända. På ett psykologiskt plan står de även för olika stadier i hjältens mognadsutveckling, enligt Christopher Vogler. Att Bilbo/Luke/Tom Hanks i ”Spionernas bro” först dissar Kallelsen beror på att de ännu inte är mogna att ge sig av. När allt kommer omkring så står hjälten här inför den största av alla rädslor: fruktan för det okända. Obs: en viss typ av hjältar tvekar aldrig inför utmaningen, som Katniss i ”Hunger games”. Då kan det istället hända att andra rollfigurer uttrycker rädsla och försöker varna hjälten och publiken för vilka faror som kan uppträda på vägen.

bron spion

”Prövningen” är en hörnsten i strukturen. Enligt Vogler är detta ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då hjälten konfronteras med sin största rädsla och närapå går under. Allt går tillfälligt åt skogen här, som när Tom Hanks tycks ha sabbat sitt uppdrag i Berlin i ”Spionernas bro” och Katniss drabbas av ett giftigt sår i hungerspelen. Ofta sker steget i den ”Den innersta grottan”, som gärna består av fiendens högkvarter. Det är här Luke med sällskap ger sig in i Dödsstjärnan, och som James Bond tar sig in i skurkens näste i ”Spectre” eller ”Goldfinger” och blir plågad av skurken.

bond goldfinger
James Bond plågas av Goldfinger i skurkens näste.

Många hjältar hamnar här bokstavligt talat i en grotta eller avgrund, som t.ex. Glädje i ”Insidan ut” eller Batman i ”The Dark knight returns” och här har jag skrivit om den mytologiska förklaringen till det.

Christopher Vogler menar att det inte finns något dramatiskt skeende som publiken gillar mer än just död och pånyttfödelse, vilket förklarar Prövningens centralställning. Motsvarigheten i en romcom är då den spirande kärleken går i stå och tycks förlorad, som i t.ex. ”Notting Hill”, ”Bridesmaids” och ”Trainwreck”. I svenska ”En underbar jävla jul” inträffar den tillfälliga katastrofen när familjedispyterna når kokpunkten och den gravida Cissi flyr ut från villan där släkten är samlad.

Återuppståndelsen är filmens slutklimax. Om Prövningen var testet så är detta examen; det är här Hjälten besegrar fienden i slutstriden eller får en revansch av något slag. Ofta får hen assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star Wars” eller Catwoman undsätter Batman i fajten med Bane. ”Räddningen utifrån” kallar Campbell detta för, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet efter att ha varit i gudarnas värld.

catwoman

Till slut återvänder hjälten hem med elixiret, det vill säga skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: I den antika myten stal Prometheus elden från gudarna och återvände med den människorna vilket kom alla till nytta. I första ”Hunger games” sår Katniss seger i hungerspelen ett frö av hopp hos alla förtryckta människor. Hjälten är nu förändrad tack vare den inre resa som han eller hon också har gjort. Hen är vid det här laget ”herre över två världar” och bemästrar nu både sin ursprungsmiljö och den äventyrliga världen där hen nyss befann sig.

Det finns även många svenska exempel på hjälteresor som t.ex. ”Monica Z” och ”100-åringen som försvann…”, liksom höstens kritikerfavorit ”Tjuvarnas marknad” där Minna och Katja bryter upp från vardag och reser till ett tältläger för utslagna där de försöker börja om på nytt. Arketypen Skuggan uppenbarar sig här i form av den ondsinte langaren som kräver Minna på pengar.

Ett väl genomfört exempel är ”Män som hatar kvinnor”, där t.ex. den skamfilade Mikael Blomqvist antar utmaningen att skriva en industrimagnats biografi (efter att först ha avböjt), byter miljö från det livliga Stockholm till en isolerad Norrlandshåla, och får revansch i slutet av historien då han löser mordgåtan tillsammans med Lisbeth Salander. Tills sist återvänder han hem förstås. Höstens uppföljare ”Det som inte dödar oss innehåller” har även den hjälte-element i sig, bl.a. råkar Lisbeth Salander ut för en svår Prövning då hon blir skjuten i magen och är nära att dö av blodförlust.

noomi

I hjälteresor stöter vi som sagt också på ett antal återkommande rollfigurer, eller arketyper med särskilda uppgifter. Några av de vanligaste:

Hjälten: huvudpersonen som publiken ska identifiera sig med.
Mentor: förebild eller vägledare
Härold: kallar till uppdrag
Skuggan: fienden/rivalen eller ”fienden inom en”
Hamnskiftare (Shapeshifter): ofta en person av motsatt kön som antingen missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på ända till slutet: Catwoman i ”The dark knight rises”, Peeta i ”The hunger games”. Ett annat exempel är den oberäknelige Han Solo i Star Wars.

Obs: vissa rollfigurer uppvisar två eller flera arketyper, som Gandalf och Obi-Wan som både är Mentor och Hjälte-som-dör-men-återuppstår-igen. Ibland skiftar en rollfigur mellan flera också.

peeta

Hjältens resa lever allså i högsta välmåga. Förutom Campbells inflytande har Christopher Vogler troligen haft ett rejält finger med i spelet för att sprida dess popularitet. Efter Disney-åren har han tjänstgjort som manuskonsult på 20th Century Fox (och där utvecklat manuset till filmer som ”Fight Club” och ”Den tunna röda linjen”), hållit föreläsningar över hela världen och haft framgångar med sin bok.

Vad är det som gör mönstret så användbart? Vogler menar att erbjuder en fantastiskt användbar ”verktygslåda” till att konstruera en historia – det är till och med svårt att inte använda dess olika verktyg. Han framhåller också dess flexibilitet, alla steg behöver inte vara med och ordningen kan variera. I Anna Odells “Återträffen” och ”En underbar jävla jul” t.ex. har huvudpersonerna redan hörsammat Kallelsen – att gå på fest – när vi kastas in i handlingen. Prövningen i ”Återträffen” är den värsta tänkbara: Anna blir bokstavligt talad utkastad från sin egen klassfest. Men i slutet av filmen får hon revansch, som en äkta Hjälte.

jul

Vogler varnar för att medvetenheten om strukturen kan ha sina nackdelar. Använder man det tanklöst kan det lätt resultera i menlösa klichéer och stereotyper. Men om författaren istället tar sig an mönstret med nya infallsvinklar och oväntade kombinationer kan det resultera i ”häpnadsväckande nya former” av den urgamla grundformeln, enligt ”The writer’s journey”.

En annan framgångsfaktor är att Hjältens resa är en metafor för själva livet, med de olika stadier och riter vi alla genomgår. Att börja ett nytt jobb t.ex. innebär ofta att vi stöter på element som Kallelsen till äventyret, Mentorn, vänner och fiender, Prövningar och revanscher o.s.v. Det här gör att mönstret passar utmärkt även för historier som bygger på verkliga händelser, som ”12 years a slave och Philomena” vilket jag skrivit om tidigare. Hur uttjatad liknelsen än är så måste det sägas i det här sammanhanget: livet är en resa!

Bada med Bond

James Bond-filmerna blir ofta beskyllda för att vara sexistiska. Visst har det blivit bättre med åren men det är svårt att förneka dessa tendenser i filmerna, särskilt de tidiga från 60-talet. Även som hängivet Bondfan skruvar man besvärat på sig t.ex. i början av ”Goldfinger”, när Sean Connery daskar en kvinna i baken vid swimmingpoolen och ber henne gå därifrån med motiveringen att det är dags för ”man’s talk”:

Men detta är ändå inget mot stämningarna i ”Man lever bara två gånger” från 1967, som mestadels utspelar sig i Japan. Manusförfattaren, ingen mindre än Roald Dahl, tycks ha varit på sitt bästa grottmans-humör under skrivandet. Det mjukstartar redan med Bonds allra första replik, i sängen med en kinesisk kvinna:20151023_201051

Lägg märke till Sean Connerys inte alltför vältränade överkropp och ”bonnbrännan” på överarmen. Den världsberömde skotten var trött på 007 vid det här laget (han hoppade tillfälligt av serien efter den här filmen) och tycks ha haft roligare saker för sig än att hänga på gymmet.
Men nu till filmens ”höjdpunkt”: den både sexistiska och rasistiska massage-scenen, där Bond och hans japanska agentkollega Aki tas om hand av fyra lättklädda kvinnliga massörer. Det börjar med att Aki förklarar hur könsrollerna i Japan ser ut.

20151025_113941

Bond blir imponerad och säger skämtsamt att han borde pensionera sig i landet av denna anledning. Aki å sin sida ger inte mycket för de brittiska kvinnorna:

20151025_114330

20151025_114420

Här blev det lekfullt och nojsigt, minsann. Flickorna säger inget under hela scenen, men fnissar då och då förläget åt Bond. Aki förklarar varför:

20151025_114526

Självfallet blir de nyfikna på 007:s bringa, vars ludna matta det skulle gå att sticka en tröja av.
Men nu är det dags att välja flicka!:

20151025_11475420151025_11512720151025_115307

”She’s very sexyful” säger Aki på sin brutna engelska. Vem av kvinnorna väljer då Bond? Jo, den av dem som uppenbart INTE är japanska utan en västerländsk kvinna sminkad/stajlad som en!

20151025_115420

Efter att ha  masserat Bond ett tag får kvinnan avlösning av agentens första flirt i filmen. En kvinna som även hon har det här med könsroller klart för sig:

20151023_204510

I slutet av filmen ingår James Bond ett skenäktenskap med en japansk kvinna för att smälta in i befolkningen. Men han tänker inte välja vilken kvinna som helst, även om det bara är på låtsas. ”Är hon söt?” frågar Bond, och får det nedslående svaret:

20151023_212550

En replik som självfallet får hjälte att rynka på näsan, fattas bara! Som tur är visar hon sig dock vara söt.

När 007 är på besök hos den japanske skurken Osato lyckas filmskaparna även få in lite hederlig tutthumor. Osato varnar Bond för det farliga med rökning, varpå den kvinnliga sekreteraren understryker budskapet genom att puta med brösten och leverera följande replik:
20151025_120439

Det var lite hederlig 007-sexism det! Återkommer snart med mer Bondrelaterat material.

Därför når filmhjältarna botten

I en del Hollywoodfilmer, däribland Pixarfilmen ”Insidan ut” och senaste Mission Impossible-filmen, Rogue Nation, så hamnar hjälten i en grotta eller i en avgrund i ett kritiskt skede. Svepskäl förklarar varför.

I ”Insidan ut” (eng. titel: ”Inside out”) inträffar det en bra bit in i handlingen. De båda känslo-figurerna Glädje och Sorg är på uppdrag i 11-åriga Rileys medvetande för att få henne att bli lycklig igen. Det går inget vidare och när det ser som mörkast ut trillar de ner i ett avgrundsliknande hål. Med all viljestyrka de kan uppbåda lyckas de, på tredje försöket, ta sig upp igen. Därefter vänder deras tur. Den som sett Batmanfilmen ”The dark night rises” kanske känner igen sig, för samma slags missöde inträffar där: efter att Batman besegrats av Bane i närstrid blir han placerad i en hemsk underjordisk fängelsegrop, som bara en person ska ha lyckats fly från. Läget ser hopplöst ut, men till lyckas hjälten övervinna sin rädsla och ta sig upp hur hålet – även här på tredje försöket, precis som i sagans värld. Därefter är det en pånyttfödd Batman vi ser, mer redo än tidigare att ta sig an skurken.

Disney•Pixar's "Inside Out" takes us to the most extraordinary location yet - inside the mind of Riley. Like all of us, Riley is guided by her emotions - Anger (voiced by Lewis Black), Disgust (voiced by Mindy Kaling), Joy (voiced by Amy Poehler), Fear (voiced by Bill Hader) and Sadness (voiced by Phyllis Smith). The emotions live in Headquarters, the control center inside Riley's mind, where they help advise her through everyday life. Directed by Pete Docter and produced by Jonas Rivera, "Inside Out" is in theaters June 19, 2015.
De 5 känslorna i Insidan ut.

Ett annat, färskare exempel, är ”Mission Impossible 5 – Rogue Nation”. Här kastar sig hjälten Ethan Hunt (Tom Cruise) djupt ner i en bassäng för att komma åt hemliga data som döljer sig längst nere i djupet. Hunt är ytterst nära att drunkna under det vådliga företaget, men väcks till liv av sina medhjälpare i sista sekund. Efter detta vänder lyckan för Ethan & co och nu blir det åka av – det är dags för skurkarna att få smaka på sin egen medicin.

Samma inslag sker i många James Bondfilmer, där Bond mitt i handlingen brukar ta sig in – och gärna ner – i skurkens näste, där han blir torterad och är nära att dö. När han väl klarat detta test är han redo att ro i land med uppdraget.

bond goldfinger
Bond är nära att duka under i Goldfingers näste.

Vad är det egentligen som händer i detta skede av handlingen – varför hamnar hjälten i en avgrund av något slag? Svaret är enkelt: handlingen i dessa filmer är uppbyggda kring det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”, där ett tillfälligt nederlag – gärna i en grotta eller dylikt – är en av hörnstenarna. Begreppet lanserades i mitten av förra seklet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell, som visade hur ett antal stående stående händelser och rollfigurer återkommer i gamla myter och sagor över hela världen. 

”Hjältens resa” återfinns också i massor av Hollywoodfilmer vilket jag skrivit om tidigare, Detta har särskilt tydligt visats i manusgurun Christopher Voglers bok ”The writer’s journey” som kom ut i början av 90-talet. Boken visar hur man lämpligt bygger upp en filmberättelse och den har fått ett stort inflytande i Hollywood på senare år, särskilt tydligt märks det i superhjälte/actionfilmer.

Joseph Campbell delade in hjälteresan i ett 30-tal olika “steg”, som dels står för olika stadier i handlingen, dels beskriver en ”inre resa” hos huvudpersonen på ett mer symboliskt plan. Christopher Vogler har renodlat dessa till 12, däribland ”Kallelsen till äventyret”, ”Prövningen” och ”Återuppståndelsen/Slutstriden”. I äventyrsfilmer är stegen konkreta och rör liv och död, medan de i mer realistiska dramer eller komedier ofta är mer symboliska. Här är stegen i Vogels tappning:

heros journey

 

”Prövningen” (“The Ordeal”) är en hörnsten i Hjältens resa. Enligt Vogler är det här ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då hjälten/huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och är nära att gå under. I typiska äventyrshistorier utspelas det i den ”Den innersta grottan”, som ofta består av fiendens högkvarter. Det här som Luke och gänget ger sig in i Dödsstjärnan för första gången, James Bond tar sig in i skurkens näste och Batman tar sig ner i Gothams kloaker där han blir svårt misshandlad av Bane. Det är också här som Glädje håller på att försvinna i hålet i ”Insidan ut” och Ethan Hunt håller på att omkomma i djupet i ”Rogue Nation”.

Men varför en grotta eller avgrund eller dylikt? Joseph Campbell, som kallar det här skedet för ”Valfiskens buk” efter Bibelns Jona, menar att detta är en universellt förekommande livmoderbild där hjälten blir uppslukad av det okända och tycks ha dött. Detta inträffar exempelvis i diverse antika myter och i sagan om Rödluvan. Syftet är att hjälten måste ”dö” för att sedan kunna återfödas. Campbell beskriver det som att “ömsa skinn”, vilket passar bra in på t.ex. Batman när han kravlar sig upp ur fängelsehålan som en pånyttfödd varelse.

the-dark-knight-rises-bane-vs-batman
Batman får spå spö av Bane i Gothams grottliknande kloaker.

”Det finns inget dramatiskt skeende som publiken gillar mer än död och pånyttfödelse. I någon mån tvingas hjältar i varje historia konfrontera döden eller det den fruktar mest: deras största rädslor, slutet på en relation, tillintetgörandet av en gammal aspekt av personligheten”, skriver Vogler i ”The Writer’s journey”. Märk t.ex. hur förtvivlad Glädje är nere i avgrunden, hon fruktar att hon aldrig kommer att lyckas ta sig upp därifrån för att hjälpa Riley. Men i sista sekund tar hon sig samman och lyckas ta sig ut ur hålet. 

I  många andra slags filmer sker Prövningen på ett mer abstrakt plan. Motsvarigheten i t.ex. den romantiska komedin är då den spirande romansen går i stå i ett skede av filmen och kärleken tycks förlorad. Detta händer rollfigurerna i allt från ”Notting Hill” till ”Bridesmaids” och Amy Schumerfilmen ”Trainwreck”. Sedan får de varandra igen i ”Återuppståndelsen” i slutet.

Efter att ha klarat av denna motgång är hjälten mogen att så småningom ta sig an den kommande slutstriden/avgörande konfrontationen, något som särskilt tydligt inträffar i klassiska äventyrshistorier som Star Wars och James Bond t.ex. Det steget kallas av Vogler för “Återuppståndelsen”, och den här gången får hjälten (oftast) sin slutliga revansch på fienden eller rivalen.

MIRogueNationMain

Andra typiska “hjälte-inslag” i ”Insidan ut” och ”Mission Impossible” är “Kallelsen till äventyret” och “Överträdande av den första tröskeln”. Efter att ha ”trätt över tröskeln” hamnar hjälten på platsen/platserna där själva äventyret utspelar sig – för t.ex. Gläjde och Sorg är det ”minnesskogen” i Rileys medvetande. Enligt Vogler är det effektivt att bygga upp en stor kontrast mellan den första, vanliga världen och den ”särskilda” där större delen av äventyret/handlingen utspelar sig. I ”Insidan ut” framstår t.ex. Rileys hemtrakt i Mellanvästern som en härlig idyll jämfört med den nya hemstaden San Francisco där allt framstår som mörkt och farligt. Andra exempel är Harry Potters eländiga kyffe på Privet Drive jämfört med det fantastiska Hogwarths, och ”The hunger games” där det är stor kontrast mellan Katniss hem i kåkstäderna och den färgsprakande lyxen i ”The Capitol”.

Det här var några exempel på hur Hjältens resa fortsätter att lägga grunden för massor av filmer och andra berättelser. Återkommer i ämnet!

Fler artiklar i samma ämne av mig:
”Därför liknar Hollywoodfilmer varandra”, från ”Lord of the rings” till ”The hunger games” och ”Django unchained”
Svenska filmhjältar, om bl.a. ”Monica Z” och Anna Odells ”Återkomsten”.
Hjälten är Oscar: ”12 years a slave”, ”Philomena” m.fl.