Därför liknar Hollywoodfilmer varandra

Film må vara en modern konstart men många nya Hollywoodfilmer är uppbyggda kring ett berättarmönster som återfinns i gamla myter och sagor. I actionfilmerna på ett alltmer likartat sätt dessutom. 

Tar man t.ex. ett par nyare biosuccéer som ”The Dark knight returns” och ”Django unchained”, så ser man att båda innehåller bl.a. följande inslag i intrigen:

* En hjälte med ett uppdrag: Batman – rädda Gotham, Django – rädda sin älskade
* Får råd av en mentor: Lucius Fox ger Batman tekniska prylar, Dr Schultz ger Django skyttelektioner
* Träder in en ny miljö
* Går nästan under i en strid eller liknande: Batman krossas av Bane, Django fångas in och hängs upp och ner
* Återhämtar sig
* Besegrar fienden i en slutstrid och får en belöning av något slag

Likadant i ”The hunger games”: här är hjältinnan Katniss uppdrag att vinna gladiatorspelen, mentorn är den avdankade kämpen Haymitch, och i mitten av filmen är Katniss nära att duka under av ett giftigt sår. I slutstriden besegrar hon sin främsta rival och vinner tävlingen.

Katniss_Hunting
Katniss i sin nya miljö: gladiatorspelen i The hunger games.

Den här strukturen finns även i filmerna/böckerna om James Bond och Harry Potter, liksom i Sagan om ringen. Den är alltså inte ny. Faktum är att den går tillbaka på ett mönster som enligt somliga återfinns i myter från hela världen, som i legenderna om Moses och Buddha, antika myter och gamla folksagor. Det kallas för ”Hjältens resa” och lanserades 1949 av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”The hero with a thousand faces”.

En sådan berättelse innehåller ett antal typiska ”steg”, som de jag tog upp ovan, liksom ett antal stående rollfigurer som mentorn, fienden och härolden som erbjuder hjälten en utmaning i början.

Campbell gjorde sig känd genom flera populära böcker och offentliga framträdanden. En av hans tidiga beundrare blev regissören George Lucas, som berättat att han i brist på moderna myter byggde hela sin rymdsaga ”Star wars” utifrån Hjältens resa (mentorn här är förstås Obi-wan).

Ben-Kenobi
Obi-wan: typisk mentorfigur.

Den som verkligen gjorde Hollywood medvetet om konceptet, och dess lämplighet för filmhistorier, var manusförfattaren Christopher Vogler i slutet av 80-talet. Vogler arbetade då som manuskonsult hos Disney, där han tog fram ett åttasidigt dokument om lämplig storyutveckling, helt efter Campbells principer. Dokumentet spred sig bland filmbolagen i Hollywood, och 1993 utvecklade Vogler det till boken ”The writer’s journey”. Boken har sedan tryckts om flera gånger (senast 2007) och hyllats av filmskapare som Darren Arronofsky: ”All historieberättande börjar med den här boken!”.

Föregångarens olika ”steg” i en story har här renodlats till tolv:

Hjältens resa enligt ”The writer’s journey” (de moderna filmexemplen är främst mina egna)

Akt 1
1. Vardaglig värld
2. Kallelse till äventyret (Luke får ett meddelande via Leias hologram, Harry Potter får brev från Hogwarts, Mikael Blomkvists erbjudande från Henrik Vanger)
3. Avböjande av utmaningen (Neo tackar först nej till Morpheus, Bilbo dissar Gandalf)
4. Möte med mentorn (Luke får lasersvärdet av Obi-wan, Pat träffar psykologen i ”Du gör mig galen”)
5. Stiger över den 1:a tröskeln (entré i den ”särskilda världen”)
Akt 2
6. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
7. Närmandet av ”den innersta grottan” (fiendens högborg, som Dödsstjärnan i Star wars eller Banes näste i Gothams kloaker)
8. Prövningen (Luke och gänget nära döden i sophanteraren, Yojimbo misshandlas svårt, Brad Pitt får en stålbit genom magen i ”World war z”)
9. Belöning (får skatten eller lärdomen som eftersökts)
Akt 3
10. Vägen tillbaka
11. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs. Pat vinner danstävlingen i ”Du gör mig galen”)
12. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (Katniss seger i ”The hunger games” ger hopp åt de där hemma)

harryletters
Harry Potter kallas till äventyret via brev från Hogwarts.

Det här är några exempel på hur vanlig Hjältens resa är på film, från dramer till äventyrsfilm. Vogler menar i sin bok att de gamla myterna rentav är basen för all modern storytelling. Dagens berättelser handlar visserligen sällan om gamla gudar, men mytens struktur och de återkommande rollfigurerna är utmärkta verktyg när det gäller att stukturera en historia även idag.

Författaren menar nu inte att en berättelse måste innehålla alla stegen ovan, eller ha exakt den här ordningen: ”publiken vill se familjära konventioner trotsade på ett kreativt sätt”. Men tittar man på det senaste årets filmer, särskilt actionfilmerna, så ser man hur vissa inslag upprepas på ett alltmer likartat sätt . Se bara på hur ”Prövningen” brukar skildras:

Skenbar död
Prövningen (”The Ordeal”) är skedet då hjälten ”nästan uppslukas av mörkret och tycks ha omkommit”, och är en hörnsten i Hjältens resa. Campbell kallar det för ”Valens buk”, efter Bibelns Jona. Enligt Vogler är det ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under.

I äventyrsfilmen föregås det ofta av ”Närmandet av den innersta grottan”, och det är i det här skedet som James Bond tar sig in i skurkens högkvarter och närapå omintetgörs, som då Goldfinger låter laserstrålen löpa mellan hans ben. Och det är nu som Batman tar sig in till Banes näste i kloakerna och krossas av skurken. Ofta sker det här nederlaget inför en annan rollfigur, som fungerar som publikens ställföreträdande vittne och ska få oss att inse allvaret. Det får vi också här genom en tårögd Catwoman som bevittnar misshandeln. Likaså i ”The hunger games” där en bekymrad Haymitch via en tv-skärm betraktar den feberansatta och skadade Katniss.

the-dark-knight-rises-bane-vs-batman
Batman besegras av Bane – för stunden.

Batman kastas sedan ner i ett fängelse under jord, som han lyckas rymma från först efter att ha övervunnit sin rädsla (på tredje försöket som i sagans värld). Den som klarat av ett sådant eldprov visar att han eller hon är redo för förändring, menar Campbell. Helt enligt konceptet är det en pånyttfödd superhjälte som nu kravlar sig ut ur fängelsehålan, likt en nykläckt fjäril, redo att ta sig an skurken i slutstriden.

I Bondfilmen ”Skyfall” och ”Iron man III” har man skilt Prövningen från Närmandet av den innersta grottan på ett ovanligt men väldigt likartat sätt. I båda fallen kommer Prövningen först, genom att hjälten blir nedskjuten, hamnar under vatten och antas vara död. Långt senare kommer inslaget då hjälten fångas i in i skurknästet, i båda fallen med undantaget att det nu är hjältens flickvän som plågas/dödas istället – inte särskilt ridderligt!

Skyfall 2 (2012)
Bond går sin ”skenbara död” till mötes i inledningen av Skyfall.

”För att något ska bli bättre så måste det först bli sämre”, är Voglers sammanfattning av den här krisen. I ett drama som Wes Andersons ”Moonrise kingdom” (som är starkt mytinspirerad) inträffar den precis i mitten av filmen när de båda scoutrymlingarna fångas in på stranden av de vuxna, och allt hopp tycks ute.

Motsvarigheten inom den romantiska komedin är då den spirande romansen går i stå av någon anledning. Även den lättsammaste story behöver det här tillfälliga bakslaget, skriver Vogler. I ”Bridesmaids”, där huvudpersonen Annies uppdrag är något så fluffigt som att anordna en möhippa åt sin bästa vän, kommer nederlaget i mitten av filmen då Annie efter flera missöden fråntas sin uppgift. Och inte nog med det, inom kort har hon även sabbat sin romans, fått sparken från sitt jobb och blivit vräkt! Kanske har manusförfattarna tagit till sig Voglers råd om att publiken inte engagerar sig ifall för lite står på spel, varför de vräkt på med hela eländesartilleriet. På äkta romcom-manér räcker det dock med ett pep talk från en hejig väninna för att Annie ska ta tag i sitt liv igen.

bridesmaids_movie_in-the-airplain
Efter en katastrofal flygresa får Annie sparken som ansvarig för möhippan.

Hjälten tar examen
Återuppståndelsen är filmens slutklimax. Om Prövningen var testet så är detta examen; det är här hjälten möter fienden i en slutstrid, och det är nu det är dags att välja rätt partner i en romans. Ofta får hjälten assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star wars”. Andra exempel: Lisbeth Salander räddar Mikael Blomqvist från tortyrdöden i ”Män som hatar kvinnor”, Catwoman undsätter Batman i slutstriden. ”Räddningen utifrån” kallar Campbell detta för, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet. Ett romcom-exempel är då Hugh Grant i Notting Hill får undsättning av vännerna för att ta sig till Julia Roberts presskonferens.

noomi
Lisbeth Salander räddar Mikael Blomqvist i sista stund i slutstriden.

Stående rollfigurer
I myter och sagor stöter vi på återkommande rollfigurer med särskilda uppgifter. CG Jung använde begreppet arketyper för att beskriva dessa. Christopher Vogler menar att det är häpnadsväckande hur konstanta de har sett ut genom olika kulturer, och menar att man kan se dem som personifierade symboler av olika mänskliga egenskaper.

De vanligaste arketyperna enligt ”The writer’s journey”:

Hjälten: huvudpersonen
Mentor
: förebild eller vägvisare. I t.ex. en romcom är det gärna en god vän av samma kön som ger hjälten goda råd om kärleken
Skugga: fienden eller rivalen. Eller ”fienden inom en” som i ”Du gör mig galen”
Hamnskiftare: ofta en person av motsatt kön som missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på: Femmes fatalen i film noir. Peeta i ”The hunger games”. Catwoman i ”The dark knight rises”.
Allierad: vän/anförvant till hjälten
Tröskelväktare: hantlangare till skurken, eller andra som står i vägen för hjältens mål
Härold: kallar hjälten till äventyr
Trickster: komisk sidekick eller clownartad hjälte t.ex.

Swinton
Skuggfigur: Tilda Swintons anstaltsföreståndare i ”Moonrise kingdom”.

Hamnskiftaren Catwoman uppvisar för övrigt stora likheter med Han Solo i första Star warsfilmen. I båda fallen tvivlar vi länge på deras lojalitet, i slutet bangar de t.o.m. ur trots hjältens vädjan om att stanna kvar och slåss mot ondskan (i två likartade replikskiften), bara för att i sista stund komma tillbaka och bistå honom i slutstriden. Ännu ett exempel på hur tungt regissören Christopher Nolan lutar sig mot Hjältens resa och Stjärnornas krig.

catwoman
Catwoman visar sig till slut ha hjärtat på rätta stället, i likhet med Han Solo.

Obs att en rollfigur kan ha drag av flera arketyper, eller växla mellan dem som i ”Du gör mig galen” där den kvinnliga huvudpersonen i början är både härold och mentor när det gäller dansträningen/tävlingen, för att i slutet övergå till kärleksintresse.

Starkt inflytande
Det här var exempel på hur stort inflytande Hjältens resa har över den moderna Hollywoodfilmen t.ex.. En orsak är förmodligen Christopher Voglers arbete. Dels genom hans uppmärksammade bok, dels genom hans arbete som chef över manusutvecklingen på 20th Century Fox, där han varit med om att bearbeta manuset till bl.a. ”Fight club”, ”Black swan” och Aronofskys ”The wrestler”. Dessutom han hållit föreläsningar och workshops över hela världen.

Vogler själv lyfter även fram att hjälteresan känns så självklar för oss människor. Den påminner om massor av vardagssituationer och även livet självt.

Många filmkännare tycks dock sakna kunskap om hjälteresan. När t.e.x Mark Cousins i SVT:s serie ”Story of film” kom in på ”Star Wars” så talade han förvånat om dess ”bisarra intrig”, och verkade inte alls känna till den mytiska strukturen bakom.

Men visst är det intressant att konstatera att även om dagens filmer görs i rymdåldern, så vilar själva berättandet på uråldrig grund. Historier vi serveras i THX-salongen byggs upp på samma sätt som de gjordes kring lägerelden en gång i tiden.

Läs mer om de olika stegen i ”The writer’s journey”

Läs mer om The hero’s journey” och Joseph Campbel

Annonser

14 comments

  1. Strålande och bildande artikel. Och vad gäller Cousins var jag själv lite paff. Jag förvarnade mina svårsövda barn om att just den kvällen skulle det vara Star Wars, så att de kunde stanna uppe ett tag. Sen sveptes det snabbt över och landade i ett utdraget ”Exorcisten”-skildrande som Hugo, 8, hade mardrömmar av i tre-fyra nätter.

  2. Reblogged this on Rymdfilm and commented:
    Varför liknar Batman, Bond och The Hunger Games varandra så mycket? Bloggen Svepskäl reder ut begreppen i det här superintressanta inlägget om myten i den moderna filmen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s