Månad: februari 2014

Svenska filmhjältar

”Monica Z”, ”Känn ingen sorg” och ”Hundraåringen” är exempel på svenska filmer som hade premiär 2013. En annan sak som förenar dem är att de alla är uppbyggda kring det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”. Detta i likhet med massor av moderna Hollywoodfilmer, vilket jag skrivit om tidigare.

Begreppet ”Hjältens resa” myntades av mytforskaren Joseph Campbell för över 50 år sedan, och kännetecknas av ett antal stående händelser och rollfigurer som återfinns i sagor och myter från hela världen. På 90-talet fick det sin filmanpassade version i Christopher Voglers bok ”The writer’s journey”, som fått ett enormt inflytande i Hollywood – särskilt i superhjältefilmer.

känn ingen sorg

Vogler delar in hjälteresan i 12 olika ”steg”I äventyrsfilmer är de konkreta och rör liv och död, medan de i dramer som ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg” kan vara mer symboliska. Här är några av stegen, med ”Star wars” som referenspunkt (George Lucas var djupt influerad av Campbells teorier):

* Vardaglig värld: Monica knegar på i hemorten; Pål bor hos sin farfar; Luke lever ett stilla liv hos fosterföräldrarna
* Kallelse till äventyret: Monica erbjuds att åka med i turnébussen; Pål kickas ut från hemmet av farfar – typiskt för en passiv Hjälte; Leias hologram kallar på Luke
* Kliver över tröskeln – entré i den särskilda världen: Monica bosätter sig i Stockholm; Pål flyttar in hos sin vän, Luke och Obi-wan drar till stan där de anlitar Han Solo
* Prövningen – tillfälligt nederlag: Monica gör fiasko i melodifestivalen; Pål gör bort sig totalt på bröllopsspelningen; Luke och gänget är nära att dö i sophanteraren på Dödsstjärnan
* Vägen tillbaka
* Återuppståndelsen/slutstriden: Monica gör succé i New York; Pål lyckas genomföra en konsert till sist; Luke och rebellerna spränger Dödsstjärnan
* Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan ”hela” omgivningen: Monicas respektive Påls triumf skänker harmoni även åt deras familjer/omgivning. Rebellernas seger över Imperiet skänker fred åt galaxen.

monica z

Romantisk prövning
Prövningen är ett ställe i berättelsens mitt – oftast – då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under. Motsvarigheten i en romantisk story är då det spirande förhållandet råkar ut för ett bakslag, vilket sker i både ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg” (Monica och Sture bråkar; Eva skäller ut Pål i gymmet). Helt enligt konceptet finner de båda paren dock varandra i slutet.
En till bihandling i Monicas fall rör förhållandet till hennes dotter och föräldrar. Även här sker ett tydligt nederlag i mitten när hjältinnan super sig redlös och dottern tas ifrån henne, vilket dock vänds till familjelycka i slutet.

Hjältens resa kännetecknas också av ett antal återkommande rollfigurer, eller ”arketyper” som C G Jung kallade dem. Flera av dessa återfinns i ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg”.

Återkommande figurer

1. Hjälten. En klassisk hjälte fixar något som inte står rätt till i världen. I de flesta moderna berättelser är det istället något i hjältens personlighet som behöver rättas till, skriver Vogler. I Påls och Monicas fall är det scenskräck respektive alkoholism och dålig självkänsla. ”Publiken älskar att se Hjältar brottas med personliga problem och övervinna dem”, menar Vogler, som hävdar att det huvudsakligen finns två slags Hjältar:
1) Den villiga, aktiva, som är hängiven äventyret (Monica).
2) Den ovilliga, som är passiv och full av tvivel (Pål).

2. Mentorn. Ett vanligt steg i början av Hjältens resa är ”mötet med mentorn” (se t.ex. Luke-Obi-wan, Frodo-Gandalf, Neo-Morpheu, Katniss-Haymitch). I Monicas fall finns ingen tydlig mentor, medan Pål har både farfar och vännen Jonathan, som lär honom om livet och den stora världen.

3. Skuggan. Den klassiska Skuggan är fienden som Hjälten besegrar i en slutstrid. Men den kan också vara t.ex. ”fienden inom en”, som i ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg” där hjälten slåss mot inre demoner som hotar lyckan. Monicas pappa har drag av både Skugga och Tröskelväktare (figur som på olika sätt försöker hindra hjälten) genom sina försök att sätta käppar i hjulet för dotterns karriär och relation till sin dotter.

4. Hamnskiftare. (hamn=skepnad). Hamnskiftaren är en gäckande figur vars uppsåt kan vara svårt att ringa in. Ofta är det en person av motsatt kön som tillfälligt förleder och förvirrar hjälten. Två typexempel är Willoughby i ”Förnuft och känsla” och Daniel (Hugh Grant) i ”Bridget Jones dagbok” – på ytan stiliga typer som hjältinnan i början tror är den rätta, innan deras sanna och opålitliga natur avslöjas. I ”Känn ingen sorg” har vi den vackra Eva, som till en början förtrollar Pål tills hon sviker honom dubbelt genom att dra in honom i knarksmuggling och låtsas ha skrivit hans låtar.

hundraaringen

Hundraåringen – en gammal hjälte
Filmerna ”Hotell” och särskilt ”Hundraåringen” följer båda den klassiska formen av Hjälteresan där huvudpersonen ger sig ut på en resa (se t.ex. ”The hobbit” eller ”Moonrise kingdom”). I Felix Herngrens film drar pensionären Allan ut på vägarna och får under äventyrets gång tampas med olika fiender och hinder, som han till slut övervinner genom list och tur.

Anna Odells ”Återkomsten” har också drag av mytkonceptet, trots att den är annorlunda uppbyggd med sina två separata delar. Även här händer det att en Hjälte antar ett erbjudande och kastas in i en ny miljö (klassfesten), där hon stöter på en lång rad fiender och motståndare. Prövningen blir sällan mer tydligt än i ”Återkomsten”, där Hjälten bokstavligt talat kastas ut från gemenskapen och står ensam mot världen. Som så många andra hjältar drar hon dock det längsta strået i slutet, då hon framstår som den verkliga vinnaren.

Läs min text om hur Hjältens resa präglar Hollywoodfilmer som Skyfall, The hunger games och Django unchained.

Annonser

10 myter om humor

DN hade nyligen en artikel om humor, där svenska komiker fick berätta vad de själva tycker är roligt. Med anledning av detta är det på sin plats att punktera några vanliga myter om humor.

1. Män är inte roliga
En av de mest seglivade myterna är som bekant att män inte är roliga. Kvinnor har ju i åratal roat oss och tagit i princip allt mediautrymme, från Katharine Hepburn i 1930-talets ”screwball”-komedier till nutidens Tina Fey, Amy Poehler och Kristen Wiig. Eller svenska serietecknare som Sara Granér och Liv Strömquist. Men roliga män finns också! Det gäller bara att ha ett öppet sinnelag för att upptäcka dem. För de finns där. Jag lovar.

Sara Granér:
sara_graner

2. ”Humor måste ha svärta”
Att blanda humor med allvar kan bli bra, som i ”Annie Hall” eller tv-serien ”Girls”. Men humor som bara vill roa är också kul. Som Seinfeld (vars mott var ”no hugging, no learning”), ”Alan Partridge” eller Woody Allens ”tidiga, roliga” filmer som ”Play it again, Sam”. Och vad är väl roligare än när kommissarie Closeau (Peter Sellers) utger sig för att vara en mästare på redskapsgymnastik?

Den lika roliga som destruktiva fortsättningen:

3. Slapstick är inte kul
Jo, se klippet ovan.

4. Ordvitsar är inte roligt
Jo då, åtminstone i Bröderna Marx tappning, som i rättegångsscenen i ”Duck soup”. Eller ”Titta vi flyger” (”Airplane!”) som är späckad med ordlekar av den här typen:

”A hospital? What is it?”
”It’s a big building with patients, but that’s not important right now”

5. Musik och humor är en dålig kombo

Fel:

6. Humor är en färskvara
Påstående som jag hört av svenska humorister ibland. ”Hasse och Tage var tråkiga och har åtminstone inget att säga oss idag”, kan det låta. Detta medan brittiska komiker som Russel Brand och Eddie Izzard hyllar Monty Python, och amerikanska kollegor som Chris Rock och Judd Apatow gör detsamma med landsmän som Don Rickles och Steve Martin (se Vanity Fairs humorspecial från februari 2013). Varför denna svenska vilja att dissa det gamla? Jag misstänker att det är den svenska trendängsligheten i allmänhet som ligger bakom.

The Guardians tio i topp-lista över de bästa filmkomedierna (2013):

1. Annie Hall
2. Borat
3. I hetaste laget
4. Team america: world police
5. The ladykillers
6. Dr Strangelove
7. Duck soup
8. Rushmore
9. Life of Brian
10. Titta vi flyger

När Amerikanska filminstitutet år 2000 listade de 100 bästa amerikanska komedierna kom man fram till ett liknande resultat i toppen. ”I hetaste laget” från 1959 toppade, följt av ”Tootsie”, ”Dr Strangelove”, ”Annie Hall” och ”Duck Soup” (obs: ”A night at the opera” är en roligare Marxfilm).

7. Det är referenserna som gör humorn
Närbesläktad myt till den föregående. Visst, en del humor gör en stor sak av referenser, men ofta spelar det knappt någon roll alls. Se bara på Eddie Izzards shower eller ”Seinfeld”, som nästan aldrig anspelade på olika populärkulturella fenomen t.ex. I Sverige gjorde ”I manegen med Glenn Killing” och ”Nilecity” en grej av att namnge rollfigurer efter obskyra popmusiker, men det gör varken till eller från för förståelsen av sketcherna:

8. ”Att analysera humor är som att dissekera en groda. Den dör.”
Falskt. Läs t.ex. boken ”And here’s the kicker”, där 21 toppnamn inom amerikansk humor berättar om sitt yrke – från manusförfattare som Marshall Brickman (”Annie Hall” m.fl.) till männen och kvinnorna bakom ”Simpsons” och ”The Daily show” bl.a.. Lika underhållande som insiktsfull.

9. ”Humorsmak är så individuellt/regionalt”
Nej, ovan finns olika exempel på humor som gått hem på många håll i världen. Även svensk humor kan funka utomlands: Ingmar Bergmans ljuvliga romcom ”Sommarnattens leende” fick pris i Cannes och är försedd med högsta betyg i Leonard Maltin’s movie guide (vad har svensk filmhumor sysslat med sedan dess?). Och Petra Mede gjorde förra året succé som programledare för Eurovision, åtminstone engelsmännen hänfördes av hennes ironiska humor.

Och även om man aldrig sett stenröset Stonehenge i England så kan man uppskatta detta:

10. ”Svepskäl dissar icke anglosaxisk humor”

Nähä! Gör jag ju inte. Rekommenderar t.ex. Jaques Tatis ljuvliga film”Semestersabotören”, eller norrmannen Erlend Loes böcker, som ”Expedition L”. Men det är också allt.