10 myter om humor

DN hade nyligen en artikel om humor, där svenska komiker fick berätta vad de själva tycker är roligt. Med anledning av detta är det på sin plats att punktera några vanliga myter om humor.

1. Män är inte roliga
En av de mest seglivade myterna är som bekant att män inte är roliga. Kvinnor har ju i åratal roat oss och tagit i princip allt mediautrymme, från Katharine Hepburn i 1930-talets ”screwball”-komedier till nutidens Tina Fey, Amy Poehler och Kristen Wiig. Eller svenska serietecknare som Sara Granér och Liv Strömquist. Men roliga män finns också! Det gäller bara att ha ett öppet sinnelag för att upptäcka dem. För de finns där. Jag lovar.

Sara Granér:
sara_graner

2. ”Humor måste ha svärta”
Att blanda humor med allvar kan bli bra, som i ”Annie Hall” eller tv-serien ”Girls”. Men humor som bara vill roa är också kul. Som Seinfeld (vars mott var ”no hugging, no learning”), ”Alan Partridge” eller Woody Allens ”tidiga, roliga” filmer som ”Play it again, Sam”. Och vad är väl roligare än när kommissarie Closeau (Peter Sellers) utger sig för att vara en mästare på redskapsgymnastik?

Den lika roliga som destruktiva fortsättningen:

3. Slapstick är inte kul
Jo, se klippet ovan.

4. Ordvitsar är inte roligt
Jo då, åtminstone i Bröderna Marx tappning, som i rättegångsscenen i ”Duck soup”. Eller ”Titta vi flyger” (”Airplane!”) som är späckad med ordlekar av den här typen:

”A hospital? What is it?”
”It’s a big building with patients, but that’s not important right now”

5. Musik och humor är en dålig kombo

Fel:

6. Humor är en färskvara
Påstående som jag hört av svenska humorister ibland. ”Hasse och Tage var tråkiga och har åtminstone inget att säga oss idag”, kan det låta. Detta medan brittiska komiker som Russel Brand och Eddie Izzard hyllar Monty Python, och amerikanska kollegor som Chris Rock och Judd Apatow gör detsamma med landsmän som Don Rickles och Steve Martin (se Vanity Fairs humorspecial från februari 2013). Varför denna svenska vilja att dissa det gamla? Jag misstänker att det är den svenska trendängsligheten i allmänhet som ligger bakom.

The Guardians tio i topp-lista över de bästa filmkomedierna (2013):

1. Annie Hall
2. Borat
3. I hetaste laget
4. Team america: world police
5. The ladykillers
6. Dr Strangelove
7. Duck soup
8. Rushmore
9. Life of Brian
10. Titta vi flyger

När Amerikanska filminstitutet år 2000 listade de 100 bästa amerikanska komedierna kom man fram till ett liknande resultat i toppen. ”I hetaste laget” från 1959 toppade, följt av ”Tootsie”, ”Dr Strangelove”, ”Annie Hall” och ”Duck Soup” (obs: ”A night at the opera” är en roligare Marxfilm).

7. Det är referenserna som gör humorn
Närbesläktad myt till den föregående. Visst, en del humor gör en stor sak av referenser, men ofta spelar det knappt någon roll alls. Se bara på Eddie Izzards shower eller ”Seinfeld”, som nästan aldrig anspelade på olika populärkulturella fenomen t.ex. I Sverige gjorde ”I manegen med Glenn Killing” och ”Nilecity” en grej av att namnge rollfigurer efter obskyra popmusiker, men det gör varken till eller från för förståelsen av sketcherna:

8. ”Att analysera humor är som att dissekera en groda. Den dör.”
Falskt. Läs t.ex. boken ”And here’s the kicker”, där 21 toppnamn inom amerikansk humor berättar om sitt yrke – från manusförfattare som Marshall Brickman (”Annie Hall” m.fl.) till männen och kvinnorna bakom ”Simpsons” och ”The Daily show” bl.a.. Lika underhållande som insiktsfull.

9. ”Humorsmak är så individuellt/regionalt”
Nej, ovan finns olika exempel på humor som gått hem på många håll i världen. Även svensk humor kan funka utomlands: Ingmar Bergmans ljuvliga romcom ”Sommarnattens leende” fick pris i Cannes och är försedd med högsta betyg i Leonard Maltin’s movie guide (vad har svensk filmhumor sysslat med sedan dess?). Och Petra Mede gjorde förra året succé som programledare för Eurovision, åtminstone engelsmännen hänfördes av hennes ironiska humor.

Och även om man aldrig sett stenröset Stonehenge i England så kan man uppskatta detta:

10. ”Svepskäl dissar icke anglosaxisk humor”

Nähä! Gör jag ju inte. Rekommenderar t.ex. Jaques Tatis ljuvliga film”Semestersabotören”, eller norrmannen Erlend Loes böcker, som ”Expedition L”. Men det är också allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s