Månad: december 2015

Humortips till jul

En rolig bok är alltid en bra julklapp, som en ljuspunkt i en mörk årstid. Här är 6 favoriter av gammalt och lite nyare snitt. 

”Don’t point that thing at me”
– Kyril Bonfioglioli 

kyril

”Som ett oheligt samarbete mellan P.G. Wodehouse och Ian Fleming”, beskriver New Yorker den här 60-talsromanen, och det är bara att hålla med. Bonfiogliolis böcker (totalt 3) om den degenererade konsthandlaren Charlie Mortdecais äventyr i Londons undre värld är fantastiskt roliga och fräcka. Dessutom språkligt uppfinningsrika och skruvade (man vill citera något på nästan varje sida). Den utskällda Johnny Depp-filmatiseringen från tidigare i år bör nog undvikas dock.

”Inhopparen” (”The understudy”)
– David Nichols

the-understudy

Visst läste du också ”En dag”, David Nichols feel-goodroman där man får följa en manlig-kvinnlig relation under 20 år? Boken blev en succé när den kom ut för några år sedan, och filmades med Anne Hathaway i ena huvudrollen. Om du gillade den bokens smarta, självironiska humor – lite Woody Allen-i-London – så tycker du säkert om David Nichols övriga romaner också. Mitt livs roll är en liten komisk pärla om en misslyckad skådis (mer statist egentligen) som försöker få rätsida på sin karriär, sitt förhållande med dottern och sin olyckliga förälskelse i hustrun till en nybliven film/teater-stjärna.

”Pure drivel”
– Steve Martin

drivel

Samlingsvolym med korta noveller och satiriska stycken av komikern och filmstjärnan Steve Martin. Väldigt rolig och väldigt absurd, lite i samma stil som Woody Allens texter i “Complete Prose”. Ett favoritkapitel är skrivarhandboken “Writing is Easy!”, som bl.a. tar upp ämnet “Love in the time of cholera – why it’s a bad title”.

”Yes please”
– Amy Poehler

amy bok

Amy Schumer är en av USA:s roligaste personer. Bevis finns bland annat i diverse klipp från Saturday Night Live på Yotube, och från årets Golden Globe-gala där hon var värd tillsammans med kollegan och väninnan Tina Fey. Fey gav för några år sedan ut den feministiska och väldigt roliga självbiografin “Bossypants”, och förra året kom Poehlers svar på prestationen. “Yes please” har många likheter med föregångaren även om den är betydligt mer sketchartad och lös i konturerna. Det är småkul mest hela tiden, och Amy P framstår som en vettig och skön person, även om det är en bra bit upp till “Bossypants” nivå. En massa SNL-skvaller = smaskens för humornörden.

”Comedy rules”
– Jonathan Lynn

comedy rules

Det här är komiskt guld. En lika delar memoar och handbok i i humorskrivande av brittiske komikerlegendaren Jonathan Lynne, som tog examen vid Cambridge i början på 60-talet och sedan dess aldrig haft ett ”riktigt” jobb enligt egen utsago. Istället har han skrivit och regisserat för teater, film och tv (skapade “Javisst, herr minister” t.ex.) och samarbetat med kända komiker som John Cleese och Steve Martin. Bokens består av 145 korta humor-regler, som förutom att de är sanslöst underhållande är både insiktsfulla och kloka.

”Wake Up, Sir!”
– Jonathan Ames

wake up sir

Ytterligare en bok om en gentleman och hans betjänt! Skriven av amerikanen Jonathan Ames, som ligger bakom komediserien ”Bored to death” (jag höll på att skriva ”kultserien”, förlåt). Huvudperson är den neurotiske slackerförfattaren Alan som har en olycklig förmåga att hamna i knipa. Hans enda stöd är betjänten Jeeves – namnet skvallrar om romanens hyllning till P.G. Wodehose och allt som är engelskt. Kom ut 2009 och har hyllats i USA och England som en av de senaste årens roligaste böcker. Och den håller faktiskt för hajpen, det är väldigt underhållande även här finns åtskilligt mer melankoli än hos den store Wodehouse.

Annonser

Tid för hjältar

”Star Wars”-feber råder igen. Bakom den framgångsrika rymdsagan finns en uråldrig berättarstruktur som även är grunden i massor av moderna filmer, däribland ”Spectre” och ”The Hunger Games”.

Ser man en ny film (särskilt från Hollywood) är chansen stor att bl.a. följande ingredienser ingår:

* Hjälten (huvudpersonen) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr (James Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen)
* Möter en Mentor (”M”/”Q” eller Haymitch)
* Ger sig av på en resa (till Panem i ”Hungerspelen” t.ex.)
* Är nära att dö/får ett svårt bakslag nånstans i mitten av historien)
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid eller en annan slags upprättelse
* Återvänder hem igen

Katniss_Everdeen

Samma saker händer i nya Spielbergfilmen ”Spionernas bro”, där Tom Hanks advokat får en kallelse till att försvara en spion, ger sig av på en resa till Berlin, är nära att sabba uppdraget, får revansch i slutet varefter han återvänder hem.

De här inslagen finns även med i ”Sagan om ringen”, ”Harry Potter” och ”Star Wars” (mer om det strax) där t.ex. en Mentor uppenbarar sig i form av Obi-Wan/Dumbledore/Gandalf). Alla ingår de i  ”Hjältens resa” (eller ”Monomyten”), ett urgammalt berättarmönster enligt somliga återfinns i allt från antika myter till indiska folksagor.

Begreppet lanserades 1949 av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”Hjälten med tusen ansikten” (Arkad Förlag 2011). Dess främsta kännetecken är ett antal stående händelser i intrigen, som de jag listat överst i texten, samt antal återkommande ”arketyper” (rollfigurer) såsom Mentorn, Skuggan (fienden/rivalen) och Härolden (den eller det som ger hjälten uppdraget).

star-wars-cantina

Joseph Campbells skrifter har fått stort inflytande i framförallt den anglosaxiska världen och omtalats av såväl Stephen Spielberg som George Miller (”Mad Max”). En av dem som står i störst tacksamhetsskuld till honom är George Lucas. Lucas hade i början av 70-talet lagt märke till hur amerikanska ungdomar saknade kontakt med myter – berättelser som i alla tider hjälpt människor att få vägledning i tillvaron. Själv kämpade han med utkastet till olika historier om hjältar och skurkar i en avlägsen galax utan att få någon ordning på det. Men så påminde han sig ”Hjälten med tusen ansikten” som han läst på collage: ”Boken tog tag i mitt filmmanus på 500 sidor och sa: Här är historien, här är början, här är slutet, här är fokus. Allting fanns redan på plats och hade funnits där i tusentals år” (ur Björn Wahlbergs förord till svenska upplagan av ”Hjälten med tusen ansikten”).

mad max cykel
Tom Hardy som antihjälten Mad Max. Resan har börjat.

Genom att förlägga den eviga kampen mellan ont och gott i en högteknologisk värld lyckades Lucas åstadkomma en mytisk värld som kändes både traditionsrik och fräsch på samma gång. Campbell själv blev imponerad och de båda männen framträdde så småningom i tv-program tillsammans där de diskuterade myternas roll. (Lucas inspirationskällor var förmodligen flera, t.ex. Kurosawas ”Den långa flykten” och JRR Tolkiens ”Sagan om Ringen).

Den som verkligen satte fart på ”hjälte”-berättandet i Hollywood var manusförfattaren Christopher Vogler i slutet av 80-talet. Själv bevandrad i Campbells idéer hade Vogler häpnat över hur väl Lucas lyckats uppdatera de gamla myterna på film. På sin dåvarande tjänst på Disney tog han fram ett numera legendariskt litet PM över lämplig storyutveckling, helt efter Campbells principer. Dokumentet spred sig bland filmbolagen i Hollywood, och 1992 utvecklade Vogler det till boken ”The writer’s journey” som tryckts i flera upplagor sedan dess (senast 2007) och hyllats av regissörer som Darren Aronofsky.

20130810_195818

I Voglers filmanpassade version är resan indelad i 12 olika ”steg”. I ”Star Wars” från 1977 ser de ut så här:

  1. Vardaglig värld (Luke bor med fosterföräldrarna)
  2. Kallelse till äventyret (Luke får ett meddelande via Leias hologram
  3. Avböjande av utmaningen (Tackar först nej till erbjudandet)
  4. Möte med mentorn (Luke får lasersvärdet av Obi-wan
  5. Stiger över den 1:a tröskeln (entré i den ”Särskilda världen”)

Akt 2 (där vanligen största delen av storyn utspelar sig)

  1. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
  2. Närmandet av ”den innersta grottan” (fiendens högborg, här Dödsstjärnan)
  3. Prövningen (Luke och gänget nära att död i sopförstöraren)
  4. Belöning (Luke och Leia lyckas sno ritningarna över Dödsstjärnan)

Akt 3

  1. Vägen tillbaka (flyktparti)
  2. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs)
  3. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (fred råder åter i galaxen)

Det här schemat är även grunden för otaliga andra Hollywoodfilmer. Själva ordningen och antalet steg kan variera, men ungefär så här brukar det se ut. (Obs: i en tragedi slutar det oftast med ett nederlag i slutet istället). Tydligast märks mönstret i filmer (och böcker) med äventyrlig karaktär och fantasyhistorier men det är också grunden i rom-coms som ”Bridesmaids” och dramer som ”The imitation game”, där de olika stegen dock ofta är mer symboliska och inte behöver innebära strider och död. Åtskilliga filmer gör denna cirkelformade rörelse i handlingen:

heros journey

Alla ”Hunger games” t.ex. har det här cirkelmönstret; i samtliga tar Katniss på sig uppdraget att resa iväg till Panem och strida för att senare återvända. Och i slutet på hela äventyret kommer hon äntligen tillbaka till sitt ursprungshem, på samma sätt som Harry, Bilbo och Frodo gör det efter sina strapatser.

De olika stegen är inte bara till för att få yttre saker att hända. På ett psykologiskt plan står de även för olika stadier i hjältens mognadsutveckling, enligt Christopher Vogler. Att Bilbo/Luke/Tom Hanks i ”Spionernas bro” först dissar Kallelsen beror på att de ännu inte är mogna att ge sig av. När allt kommer omkring så står hjälten här inför den största av alla rädslor: fruktan för det okända. Obs: en viss typ av hjältar tvekar aldrig inför utmaningen, som Katniss i ”Hunger games”. Då kan det istället hända att andra rollfigurer uttrycker rädsla och försöker varna hjälten och publiken för vilka faror som kan uppträda på vägen.

bron spion

”Prövningen” är en hörnsten i strukturen. Enligt Vogler är detta ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då hjälten konfronteras med sin största rädsla och närapå går under. Allt går tillfälligt åt skogen här, som när Tom Hanks tycks ha sabbat sitt uppdrag i Berlin i ”Spionernas bro” och Katniss drabbas av ett giftigt sår i hungerspelen. Ofta sker steget i den ”Den innersta grottan”, som gärna består av fiendens högkvarter. Det är här Luke med sällskap ger sig in i Dödsstjärnan, och som James Bond tar sig in i skurkens näste i ”Spectre” eller ”Goldfinger” och blir plågad av skurken.

bond goldfinger
James Bond plågas av Goldfinger i skurkens näste.

Många hjältar hamnar här bokstavligt talat i en grotta eller avgrund, som t.ex. Glädje i ”Insidan ut” eller Batman i ”The Dark knight returns” och här har jag skrivit om den mytologiska förklaringen till det.

Christopher Vogler menar att det inte finns något dramatiskt skeende som publiken gillar mer än just död och pånyttfödelse, vilket förklarar Prövningens centralställning. Motsvarigheten i en romcom är då den spirande kärleken går i stå och tycks förlorad, som i t.ex. ”Notting Hill”, ”Bridesmaids” och ”Trainwreck”. I svenska ”En underbar jävla jul” inträffar den tillfälliga katastrofen när familjedispyterna når kokpunkten och den gravida Cissi flyr ut från villan där släkten är samlad.

Återuppståndelsen är filmens slutklimax. Om Prövningen var testet så är detta examen; det är här Hjälten besegrar fienden i slutstriden eller får en revansch av något slag. Ofta får hen assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star Wars” eller Catwoman undsätter Batman i fajten med Bane. ”Räddningen utifrån” kallar Campbell detta för, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet efter att ha varit i gudarnas värld.

catwoman

Till slut återvänder hjälten hem med elixiret, det vill säga skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: I den antika myten stal Prometheus elden från gudarna och återvände med den människorna vilket kom alla till nytta. I första ”Hunger games” sår Katniss seger i hungerspelen ett frö av hopp hos alla förtryckta människor. Hjälten är nu förändrad tack vare den inre resa som han eller hon också har gjort. Hen är vid det här laget ”herre över två världar” och bemästrar nu både sin ursprungsmiljö och den äventyrliga världen där hen nyss befann sig.

Det finns även många svenska exempel på hjälteresor som t.ex. ”Monica Z” och ”100-åringen som försvann…”, liksom höstens kritikerfavorit ”Tjuvarnas marknad” där Minna och Katja bryter upp från vardag och reser till ett tältläger för utslagna där de försöker börja om på nytt. Arketypen Skuggan uppenbarar sig här i form av den ondsinte langaren som kräver Minna på pengar.

Ett väl genomfört exempel är ”Män som hatar kvinnor”, där t.ex. den skamfilade Mikael Blomqvist antar utmaningen att skriva en industrimagnats biografi (efter att först ha avböjt), byter miljö från det livliga Stockholm till en isolerad Norrlandshåla, och får revansch i slutet av historien då han löser mordgåtan tillsammans med Lisbeth Salander. Tills sist återvänder han hem förstås. Höstens uppföljare ”Det som inte dödar oss innehåller” har även den hjälte-element i sig, bl.a. råkar Lisbeth Salander ut för en svår Prövning då hon blir skjuten i magen och är nära att dö av blodförlust.

noomi

I hjälteresor stöter vi som sagt också på ett antal återkommande rollfigurer, eller arketyper med särskilda uppgifter. Några av de vanligaste:

Hjälten: huvudpersonen som publiken ska identifiera sig med.
Mentor: förebild eller vägledare
Härold: kallar till uppdrag
Skuggan: fienden/rivalen eller ”fienden inom en”
Hamnskiftare (Shapeshifter): ofta en person av motsatt kön som antingen missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på ända till slutet: Catwoman i ”The dark knight rises”, Peeta i ”The hunger games”. Ett annat exempel är den oberäknelige Han Solo i Star Wars.

Obs: vissa rollfigurer uppvisar två eller flera arketyper, som Gandalf och Obi-Wan som både är Mentor och Hjälte-som-dör-men-återuppstår-igen. Ibland skiftar en rollfigur mellan flera också.

peeta

Hjältens resa lever allså i högsta välmåga. Förutom Campbells inflytande har Christopher Vogler troligen haft ett rejält finger med i spelet för att sprida dess popularitet. Efter Disney-åren har han tjänstgjort som manuskonsult på 20th Century Fox (och där utvecklat manuset till filmer som ”Fight Club” och ”Den tunna röda linjen”), hållit föreläsningar över hela världen och haft framgångar med sin bok.

Vad är det som gör mönstret så användbart? Vogler menar att erbjuder en fantastiskt användbar ”verktygslåda” till att konstruera en historia – det är till och med svårt att inte använda dess olika verktyg. Han framhåller också dess flexibilitet, alla steg behöver inte vara med och ordningen kan variera. I Anna Odells “Återträffen” och ”En underbar jävla jul” t.ex. har huvudpersonerna redan hörsammat Kallelsen – att gå på fest – när vi kastas in i handlingen. Prövningen i ”Återträffen” är den värsta tänkbara: Anna blir bokstavligt talad utkastad från sin egen klassfest. Men i slutet av filmen får hon revansch, som en äkta Hjälte.

jul

Vogler varnar för att medvetenheten om strukturen kan ha sina nackdelar. Använder man det tanklöst kan det lätt resultera i menlösa klichéer och stereotyper. Men om författaren istället tar sig an mönstret med nya infallsvinklar och oväntade kombinationer kan det resultera i ”häpnadsväckande nya former” av den urgamla grundformeln, enligt ”The writer’s journey”.

En annan framgångsfaktor är att Hjältens resa är en metafor för själva livet, med de olika stadier och riter vi alla genomgår. Att börja ett nytt jobb t.ex. innebär ofta att vi stöter på element som Kallelsen till äventyret, Mentorn, vänner och fiender, Prövningar och revanscher o.s.v. Det här gör att mönstret passar utmärkt även för historier som bygger på verkliga händelser, som ”12 years a slave och Philomena” vilket jag skrivit om tidigare. Hur uttjatad liknelsen än är så måste det sägas i det här sammanhanget: livet är en resa!