Böcker

Humortips till jul

En rolig bok är alltid en bra julklapp, som en ljuspunkt i en mörk årstid. Här är 6 favoriter av gammalt och lite nyare snitt. 

”Don’t point that thing at me”
– Kyril Bonfioglioli 

kyril

”Som ett oheligt samarbete mellan P.G. Wodehouse och Ian Fleming”, beskriver New Yorker den här 60-talsromanen, och det är bara att hålla med. Bonfiogliolis böcker (totalt 3) om den degenererade konsthandlaren Charlie Mortdecais äventyr i Londons undre värld är fantastiskt roliga och fräcka. Dessutom språkligt uppfinningsrika och skruvade (man vill citera något på nästan varje sida). Den utskällda Johnny Depp-filmatiseringen från tidigare i år bör nog undvikas dock.

”Inhopparen” (”The understudy”)
– David Nichols

the-understudy

Visst läste du också ”En dag”, David Nichols feel-goodroman där man får följa en manlig-kvinnlig relation under 20 år? Boken blev en succé när den kom ut för några år sedan, och filmades med Anne Hathaway i ena huvudrollen. Om du gillade den bokens smarta, självironiska humor – lite Woody Allen-i-London – så tycker du säkert om David Nichols övriga romaner också. Mitt livs roll är en liten komisk pärla om en misslyckad skådis (mer statist egentligen) som försöker få rätsida på sin karriär, sitt förhållande med dottern och sin olyckliga förälskelse i hustrun till en nybliven film/teater-stjärna.

”Pure drivel”
– Steve Martin

drivel

Samlingsvolym med korta noveller och satiriska stycken av komikern och filmstjärnan Steve Martin. Väldigt rolig och väldigt absurd, lite i samma stil som Woody Allens texter i “Complete Prose”. Ett favoritkapitel är skrivarhandboken “Writing is Easy!”, som bl.a. tar upp ämnet “Love in the time of cholera – why it’s a bad title”.

”Yes please”
– Amy Poehler

amy bok

Amy Schumer är en av USA:s roligaste personer. Bevis finns bland annat i diverse klipp från Saturday Night Live på Yotube, och från årets Golden Globe-gala där hon var värd tillsammans med kollegan och väninnan Tina Fey. Fey gav för några år sedan ut den feministiska och väldigt roliga självbiografin “Bossypants”, och förra året kom Poehlers svar på prestationen. “Yes please” har många likheter med föregångaren även om den är betydligt mer sketchartad och lös i konturerna. Det är småkul mest hela tiden, och Amy P framstår som en vettig och skön person, även om det är en bra bit upp till “Bossypants” nivå. En massa SNL-skvaller = smaskens för humornörden.

”Comedy rules”
– Jonathan Lynn

comedy rules

Det här är komiskt guld. En lika delar memoar och handbok i i humorskrivande av brittiske komikerlegendaren Jonathan Lynne, som tog examen vid Cambridge i början på 60-talet och sedan dess aldrig haft ett ”riktigt” jobb enligt egen utsago. Istället har han skrivit och regisserat för teater, film och tv (skapade “Javisst, herr minister” t.ex.) och samarbetat med kända komiker som John Cleese och Steve Martin. Bokens består av 145 korta humor-regler, som förutom att de är sanslöst underhållande är både insiktsfulla och kloka.

”Wake Up, Sir!”
– Jonathan Ames

wake up sir

Ytterligare en bok om en gentleman och hans betjänt! Skriven av amerikanen Jonathan Ames, som ligger bakom komediserien ”Bored to death” (jag höll på att skriva ”kultserien”, förlåt). Huvudperson är den neurotiske slackerförfattaren Alan som har en olycklig förmåga att hamna i knipa. Hans enda stöd är betjänten Jeeves – namnet skvallrar om romanens hyllning till P.G. Wodehose och allt som är engelskt. Kom ut 2009 och har hyllats i USA och England som en av de senaste årens roligaste böcker. Och den håller faktiskt för hajpen, det är väldigt underhållande även här finns åtskilligt mer melankoli än hos den store Wodehouse.

Lucas vs LOTR

Med sista ”Hobbit” på bio och en ny ”Star Wars-film ”i sikte är det goda tider för fantasy- och SF-fans. Trots de till synes olika världarna så lånade Lucas mycket från Tolkien, och bådas verk bygger på samma berättarstruktur som även präglar massor av nutida Hollywoodfilmer. 

Robotar och rymdskepp vs alver och analoga svärd – vid en första anblick framstår JRR Tolkiens Midgård och ”Star Wars” högteknologi som vitt skilda världar. Men skrapar man bara lite på ytan är det lätt att se likheterna mellan Lucas originaltriologi från 1977-1983 och ”The Hobbit” och framförallt ”Lord of the Rings” (”LOTR”). Alla har de samma huvuddrag i storyn: En ung föräldralös hjälte får ett uppdrag av en ”trollkarl”, lämnar sin hemtrakt och beger sig ut i främmande land, där han utkämpar olika strider och slag och till sist besegrar ondskan.

Några fler likheter mellan ”LOTR” och ”Star Wars”:
* Ondskans hantlangare letar efter hjälten i hans hemtrakt men missar honom.
* Trollkarlen/jediriddaren går under i strid när sällskapet befinner sig i fiendens högborg eller på en extra farlig plats. Hjälten ser läromästaren falla men kan inget göra. Denne återuppstår dock senare i en eller annan form.
* I bägge fallen tar sällskapet därefter igen sig hos ett slags ”skogsfolk” innan äventyret går vidare.
* Yoda spår framtiden för Luke, som måste bestämma sig om han vill hjälpa sina vänner eller inte. Galadriel gör det samma för Sam.

Ben-Kenobi

Man kan också jämföra de likartade ”pubscenerna” i början av handlingen. I både berättelserna kliver hjälten in i en nöjeslokal där diverse folkslag möts för att roa sig. Här träffar han en mystisk främling, som först verkar skum men som visar sig bli en värdefull bekantskap och i slutändan en oskiljaktig följeslagare (Vidstige/Han Solo). Från denna lokal tvingas hjälten fly illa kvickt efter att fiendens hantlangare kommit honom på spåren.

George Lucas har själv nämnt Tolkien som en av sina inspirationskällor (andra är bl.a. Kurosawafilmen ”Den vilda flykten”), vilket kan förklara en del av likheterna. Många av de berättarmässiga likheterna beror dock inte på att Lucas förläst sig på den engelske fantasyförfattaren. Orsaken är snarare att båda använt sig av den uråldriga berättarstrukturen ”Hjältens resa”.

Denna struktur återkommer i sagor och myter från hela världen, som i legenderna om Moses och Buddha, antika myter och gamla folksagor. Begreppet lanserades i slutet av 40-talet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”Hjälten med tusen ansikten”. Kännetecknande för en hjälteresa är bl.a. vissa ”steg” i berättelsens utveckling.

frodo

Här är några av de typiska stegen i Hjältens resa med exempel från första Star Wars-filmen och ringen-trilogin, plus lite ur ”Hobbiten”.

Akt 1
1. Vardaglig värld: Luke har tråkigt hos fosterföräldrarna, Frodo/Bilbo lever ensam i stillsamma Hobbiton
2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram, Gandalf erbjuder Bilbo en skattjakt/Frodo att resa med ringen
3. Avböjande av utmaningen: Luke vill först inte anta utmaningen, Bilbo dissar Gandalf. Orsaken är ofta att hjälten är rädd för det främmande och inte är beredd att lämna sitt trygga hem än.
4. Möte med mentorn: Luke får lasersvärdet av Obi-wan, Hobbiten instrueras av trollkarlen
5. Stiger över den 1:a tröskeln gör entré i den ”Särskilda världen”
Akt 2
6. Tester, allierade fiender (Hjälten lär sig reglerna i den ”Särskilda världen”, får skilja vän från fiende.
7. Närmandet av ”Den innersta grottan”: Moria i ”Sagan om ringen”, Dödsstjärnan i ”Star wars”
8. Prövningen: Luke och gänget nära att dö i sophanteraren, Obi-wan respektive Gandalf går under
9. Belöning: får skatten eller lärdomen som eftersökts: kunskap om Dödsstjärnans svagheter/får värdefulla råd och föremål av Galadriel,
Akt 3
10. Vägen tillbaka. Luke och Leia jagas av en rasande Darth Vader när de flytt från Dödsstjärnan.
11. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs. Femhäraslaget i ”The Hobbit”. Slaget framför Saurons portar)
12. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (Rebellernas seger skapar tillfällig fred i galaxen, lugn råder åter i Midgård.)

Nya Star Wars-filmen: ”The Force Awakens”:

Att ”Star Wars” följer det här mönstret har sin förklaring. George Lucas har berättat att han när han kämpade med att hitta en struktur till sin rymdsaga så uppenbarade sig Josephs Campbells teorier som en räddare i nöden. Denne blev i sin tur mäkta imponerad av resultatet och såg Lucas arbete som en fulländad uppdatering av Myten.

Hur hamnade då strukturen i ”Hobbiten” från 1937 och ”LOTR” som färdigställdes på 50-talet? Fantasyförfattaren lär inte ha nämnt Campbell eller vice versa. Björn Wahlberg, som skrivit förordet till den svenska upplagan av ”Hjältens resa” (Kabusa förlag), ger följande förklaring: ”Med tanke på Tolkiens vida beläsenhet behövde han inte ha tillgång till Campbells hjälteschema för att komma fram till i stort sett samma berättelse. Beowulf, den fornnordiska mytologin och legenderna kring Arthur och Gawain (som Tolkien närstuderat, min anmärkning) följer samma mytiska struktur som ligger till grund för hjältens resa”.

Om strukturen ovan känns bekant från andra håll är det inte så konstigt. Den återkommer i en eller annan form i massor med böcker och Hollywoodfilmer – särskilt påtagligt i äventyrshistorier som ”Trollkarlen från Oz”, ”James Bond”, ”Harry Potter”, ”The Hunger Games” vilket jag skrivit om tidigare. Även där stöter man på bl.a. kallelsen till äventyret, mentorn, Prövningen då hjälten nästan går under, revanschen i slutet o.s.v..

Ett av fler klipp på Youtube som sammanfattar Hjältens resa i montage:

12 steg i ”The writer’s journey”
Joseph Campbell tar upp ett 20-tal olika steg i ”Hjälten med tusen ansikten”. Att jag tagit med bara 12 beror på att det är så strukturen ser ut i manusgurun Christopher Voglers renodlade form. Vogler, en lärjunge till Campbell, kom i början av 1990-talet ut med boken ”The Writer’s Journey” där han gör en filmisk anpassning av föregångarens teorier. Hans bok har haft stort inflytande i Hollywood, särskilt kan man se spår av den i de senaste årens superhjältefilmer – från ”Iron Man” till ”Guardians of the Galaxy”.

Prövningen
De olika stegen finns inte med bara för att uppnå en dramatisk effekt. Enligt Campbell och Vogel har de även en djupare, symbolisk innebörd. Ta till exempel det centrala inslaget ”Prövningen” (”The Ordeal”), där hjälten ”nästan uppslukas av mörkret och tycks ha omkommit”. Campbell kallar detta för ”Valens buk”, efter Bibelns Jona. Enligt Vogler är det ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under.

Innersta grottan
I äventyrsfilmer föregås detta ofta av ”Närmandet av den innersta grottan”, och det är i det här skedet som James Bond vanligen tar sig in i skurkens högkvarter och närapå omintetgörs, som då Goldfinger hotar honom med laserstrålen. Eller när Batman tar sig ner till Banes högkvarter i Gothams kloaker och nästan blir misshandlad till döds av skurken. I ”Stars Wars” sker detta ombord på Dödsstjärnan när Luke håller på att krossas av sophanteraren.

”För att något ska bli bättre så måste det först bli sämre”, är Voglers sammanfattning av den här krisen. Visst, hjälten är nära att dödas här, men tack vare att han klarar provet återkommer han så småningom med förnyade krafter. I ”LOTR” går Gandalf under i Morias gruvor men blir senare pånyttfödd som den mäktigare Gandalf den vite.

viggo

Återuppståndelsen
Detta är berättelsens slutklimax. Det är här hjälten möter fienden i ett sista test i en äventyrsberättelse, och det är nu det är dags att välja rätt partner i en romcom. Ofta får hjälten här assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star wars”, Catwoman bistår Batman mot Bane och Lisbeth Salander räddar Mikael Blomqvist från tortyren. I både ”Hobbiten” och ”Sagan om ringen” är det Örnarna som flaxar in i handlingen och räddar hjälten i sista stund (”Dags att komma nu, kompis?!”). ”Räddningen utifrån” kallar Campbell det här inslaget, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet igen.

star-wars-cantina

Ett annat typiskt inslag är ”Tester, allierade och fiender”, som infaller när hjälten klivit över den första tröskeln till den ”Särskilda världen”. I samband med det hamnar han ofta på en sjabbig pub eller liknande precis som i ”LOTR” och ”Star Wars”. Här lär han sig spelreglerna för den nya världen och lär sig skilja vän från fiende. Andra motsvarigheter är saloon-scenen i massor av westernfilmer och nattklubbsscenen i James Bond.

En cirkelformad resa
Många hjälteresor är just utformade som en resa, där huvudpersonen återvänder till sitt hem i slutet i en dramaturgisk cirkelrörelse (”Dit och tillbaka igen” är undertiteln till ”Hobbiten”). Moderna exempel är ”The hunger games”, ”Harry Potter”, ”12 years a slave” och ”Moonrise Kingdom”.

Men resan sker också i hjältens inre, då han (oftast) kommer tillbaka som en visare och mer harmonisk version av sig själv. I detta skede är han ”herre över två världar” och behärskar både den äventyrliga världen och vardagen där han kom ifrån.

heros-journey-cycle1

Christopher Vogler understryker det effektfulla i om det är stor kontrast mellan hjältens vardagliga miljö i början, och den ”Särskilda värld” som hen träder in i senare. Jämför t.ex. friden i Hobbiton med Moria eller Saurons näste, eller Lukes lugna tillvaro mot den fruktansvärda Dödsstjärnan. Det här har filmskapare utnyttjat länge skriver Vogler som lyfter fram ”Trollkarlen från Oz”, där det stillsamma Kansas är filmat i svartvitt som kontrast till det färgsprakande Oz där Dorothy senade hamnar. Moderna exempel är Harry Potters radhustillvaro vs Hogwarths, och Katniss’ enkla boning vs de rikas knas-futuristiska värld i The Capitol i ”The Hunger Games”.

Sagornas arketyper
I myter och sagor finns även ett antal stående rollfigurer med särskilda uppgifter. CG Jung använde begreppet ”arketyper” för att beskriva dessa. Christopher Vogler menar att det är häpnadsväckande hur konstanta dessa har sett ut genom olika kulturer, och menar att man kan se dem som personifierade symboler av olika mänskliga egenskaper.

Exempel på arketyper:

Hjälten: huvudpersonen
Mentor
: förebild eller vägvisare. Förser ofta hjälten med visdom eller vapen (Gandalf, Obi-Wan, Q i James Bond, Dumbledore, Haymitch.)
Skugga: fienden eller rivalen. Sauron, Darth Vader/Kejsaren.
Hamnskiftare: ofta en person av motsatt kön som missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på: femmes fatalen i film noir, Peeta i ”The hunger games”, Catwoman i ”The dark knight rises”. Eller Boromir i ”LOTR”.
Allierad: vän/anförvant till hjälten (Sam i ”LOTR”)
Tröskelväktare: hantlangare till skurken, eller andra som står i vägen för hjältens mål. Ex: Orcherna i ”LOTR”, stormtrupperna i ”Star Wars”.
Härold: kallar hjälten till äventyr (Leias hologram, Gandalfs erbjudande till Bilbo)
Trickster: komisk sidekick eller clownartad hjälte, t.ex: R2-D2 och C-3PO i ”Star Wars”.

Katniss_Everdeen
Hjältinna: Katniss

Tid för hjältar
”Hjältens resa” lever och frodas på film och i böcker. Den är ett lika självklart inslag i eskapism som i filmer som bygger på ”verkliga händelser”, som bioaktuella ”Pride” och ”The Imitation Game”. Eller svenska dramer ”Monica Z” och Anna Odells ”Återkomsten” vilket jag tidigare skrivit om.

Vad beror dess inflytande på? Voglers och Campbells inflytelserika verk har säkert ett finger med i spelet, liksom förstås att mönstret lämpar sig så väl för berättande. De olika stegen är suveräna ”byggstenar” att konstruera en historia kring enligt Vogler, som också framhåller mönstrets flexibilitet – alla steg behöver inte vara med och ordningen kan också variera.

En annan viktig förklaring är att Hjältens resa är en metafor för livet, med de olika stadier och riter vi alla genomgår. Att börja ett nytt jobb t.ex. innebär ofta att vi möts av kallelsen till äventyret, en mentor, vänner och fiender, prövningar och revanscher o.s.v.. Det här gör att mönstret passar utmärkt även för ”sanna” historier som ”Monica Z”, ”The Imitation Game”, m.fl.
Hur uttjatad liknelsen än är så måste det sägas i det här sammanhanget: livet är en resa!

Mina tidigare artiklar i ämnet:
Därför liknar Hollywoodfilmer varandra – Hjältens resa filtrerat genom moderna actionfilmer och romcoms bl.a., från ”The dark night rises” till ”Bridesmaids”.

Svenska filmhjältar

Gubbröra med Lennie

Veckans boktips är en s.k. humorbok av komikern Lennie Norman, ”Mera gubbvarning”.

20131027_165019

Enligt baksidestexten tar Lennie ”tempen på samtiden och drar sig inte för att säga ett sanningens ord”. Här är några exempel:

20131027_165103

Och några till:

20131110_142617

Så på pricken! Skönt att det finns folk som vågar säga det som alla tänker men inte vågar yppa högt. (Jag försökte skriva om detta utan ironi men det gick bara inte). Observera att boken heter ”Mera sanningsord”, och mycket riktigt är detta en uppföljare på en liknande bok från 2011. Så stort var suget efter Lennies sanningar att läsekresten krävde en till bok bara två år senare. Vilken tur för alla oss vänner av obekväm, uppriktig humor.

Boken är utgiven av Forum, det något schizofrena bokförlaget som i ena vågskålen lägger Nobelpristagare som Elfriede Jelinek och José Saramago, och i den andra humorböcker som den här och David Batraböcker med arga tvättestugelappar. Den som orkat läsa ända hit belönas med en till sida med godbitar:

20131027_165234

Hoppas dessa visdomar gett dig kraft till att möta en ny arbetsvecka.

Bokbordat

Stockholms kulturfestival avslutades idag med ”världens längsta bokbord” på Drottninggatan. Du som hade bättre saker för dig får här ett axplock (härligt ord) av bisarra bokomslag och rara rariteter som jag råkade på.

20130818_130539

Ett par fina omslag till humoristen P.G. Wodehouse. Trivia: visste du att hans förnamn är Pelham Grenville?

20130818_131442

Så hittade jag den till sist! Om den store Enoch Thulin. Dom glömde ”fotvårdare” bland titlarna. Sjukt mångsidig man.

Fula och klumpiga Trenter-omslag från 80-talet. Får mig att vilja stämma hela decenniet för förargelseväckande beteende. Hoppas ingen köpte.

20130818_133224

”Smärtans ministerium”, av Dubravka Ugresic. Vilken bästsäljare. Kan det bli fler kulturpoäng?

20130818_133450

En originalroman minsann! W&W kunde det här med marknadsföring på 70-talet. Kopiorna stod antagligen som spön i backen. Notera det bisarra Per Åhlin-omslaget med huvudets sjukligt gröna färg.

20130818_125654

DIsneys bokklubb! Vilken nostalgikick för en 70-talist. Läste förresten om Röda nejlikan för ett tag sedan, klassisk äventyrsroman som fortfarande håller – till stora delar i alla fall. I slutet inträffar en märklig episod där den kostymkunnige äventyraren klär ut sig till jude för att förvilla sina fiender – iförd gamla lumpor och med girig blick, typ, Den passagen har inte kommit med i någon av filmatiseringarna vad jag vet.

20130818_132926

Eh, jaha?

20130818_134625

Muntergöken Pär Lagerkvist. Romaner som den här och ”Dvärgen” fick honom att ses som sin tids Nick Hornby.

20130818_134319

Hade något tutat i illustratören att den här Lindgren-boken utspelas i en kinesisk by?

20130818_133049

”Du är Christer Pettersson du också”. Så oerhört sant sagt av obekväme sanningssägaren Marcus Birro. Heja!

20130818_132349

Höstens stil! Ur gammal bok om brittiskt leva-loppan-leverne på 20- och 30-talen. Måste skaffa vovve bara.

Vi avslutar med en riktig klassiker:

20130818_133549

Inte vilken Poe-utgåva som helst, förordet är skrivet av Alfred Hitchcock som här kommer ut som Poe-beundrare. ”Rädsla, ser ni, är en känsla som människor tycker om att känna när de är förvissade om att vara i säkerhet”. Så sant som det är sagt. Hitchcock berättar också att det är troligt att han började göra film tack vare att han uppskattade Poe så mycket, och att han försöker lägga in i sina filmer det Poe lade in i sina noveller: ”en fullkomligt otrolig historia som berättas för läsarna med så förvillande logik att man får intryck av att samma historia kan hända en själv”. Det enda regissören saknar hos föregångaren är humor, som ju alltid finns med i hans filmer.

Det var allt från bokbordet den här gången! Nästa rapport kommer om ett år.

Slutet på historien

Minnesgoda läsare (premiär för det stofila uttrycket här!) kanske drar sig till minnes att jag för ett par veckor sedan uppmärksammade en liten ”tävling” på DN:s boksidor, där Lotta Olsson eftersökte världens kortaste novell. På ett besserwisseraktigt sätt förutspådde jag att Olsson förmodligen kommer att få mejl från diverse bättre-vetare innehållande den berömda novellen ”For sale: baby shoes, never worn”.

Mycket riktigt (som vi besserwissrar gillar att säga) så blev detta fallet, vilket framgår av bilden nedan.

20130803_103418

Novellen ifråga ”brukar tillskrivas Ernest Hemingway” som Lotta Olsson skriver; enligt myten (semikolon!) skrev han den efter att ha ingått ett vad som gick ut på att skriva en berättelse på högst sex ord.

Det är en bra anekdot, men som jag framhöll i mitt inlägg senast så är det högst osäkert ifall Hemingway ens skrivit historien. I själva verket tyder allt på att så inte är fallet, vilket en artikel från medieorganet ”The daily beast” från januari i år ger vid handen. Det har visat sig att flera författare hade kommit på liknande titlar redan tidigare, som exempelvis: ”Little shoes never worn” som var titeln på en amerikansk essä om korta historier från 1917.

”The dasily beast” bygger sin korta text på en artikel från bloggen ”Quote investigator”, som gjort en utförlig och underbart nördig genomgång av ursprunget till novellen. Perfekt att slå ihjäl en solig sommardag med.

Läs artikeln i The daily beast

Läs artikeln i Quote investigator

Min förra artikel i ämnet, med egen kortnovell

Veckans besserwisser: Vem skrev romanen från vars titel jag lånat rubriken till dagens inlägg?

I kortaste laget

20130720_121344

DN:s Lotta Olsson frågar sig idag om det finns någon ännu kortare novell än den på två meningar som hon själv beskriver ovan. Undrar hur många besserwissers som redan mejlat henne Hemingways klassiker ”For sale: baby shoes, never worn”? Om det nu är Hemingway vill säga, enligt Wikipedia är det inte fastslaget att den är skriven av den skäggige amerikanen. Och är detta verkligen en novell? Var är handlingen liksomJag skickar istället Lotta min egen gripande miniberättelse: ”Föddes, såg oanade mängder ‘Go’ kväll’, dog”.