Film

Mönstret upprepar sig i ”Green Book” och ”The Favourite”

”Green Book” och ”The Favourite” har inte bara Oscarsstatyetter gemensamt. Båda är dessutom uppbyggda kring det gamla berättarmönstret ”Hjältens resa”, precis som  massor med andra filmer som ”Harry Potter”, ”Star Wars” och ”The Hunger Games”.

Det är ett par veckor sedan ”Green Book” vann en Oscar för Bästa film. Kanske inte helt oväntat, då det är en sådan där varm dramakomedi som Oscarsjuryn gärna låter sig tjusas av. I centrum för handlingen står den italienskättade nattklubbsarbetaren Tony från Brooklyn, som en dag får i uppdrag att agera privatchaufför åt en svart pianist – ”Doc” Don Shirley. På detta följer en strapatsrik road trip till det rasistiska Södern och tillbaka till New York. Det omaka paret – Tony är råbarkad och rasistisk medan Don är elegant och distanserad etc. – har visserligen sina duster under färden, men lagom till slutet av resan har de båda förändrats som människor och blivit vänner (vilket understryks av en kräkframkallande gullig slutscen vid en julmiddag).

Som så många andra Hollywoodfilmer följer filmen det gamla berättarmönstret ”Hjältens resa”. Detta brukar vara särskilt påtagligt i äventyrshistorier som ”Star Wars” och ”James Bond”, och när det finns med en resa eller påtagligt miljöombyte. Men man kan också se det i filmer som  rösträttsdramat ”Suffragette” och svenska dramakomedin ”Måste gitt” (länkar till tidigare artiklar av mig). Hjältens resa kännetecknas av ett antal återkommande händelser i intrigen, bl.a. följande – med ”James Bond” och ”The Hunger Games” som exempel:

* Hjälten/huvudpersonen (James Bond resp. Katniss) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr (Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen)
* Möter en Mentor (”Q”/Haymitch)
* Ger sig av på en resa/hamnar i en helt ny miljö (som Panem i ”Hungerspelen”)
* Är nära att dö/lider ett svårt bakslag någonstans i mitten av historien (Bond plågas i skurkens näste, Katniss är nära att dö av ett sår)
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid eller en annan slags upprättelse
* Återvänder hem

I ”Green Book” förekommer liknande inslag. Här ser vi t.ex. hur hjälten Tony får en kallelse till ett äventyr genom chaufförsjobbet, ger sig av på en resa till Södern, är nära att sabba hela turnéplanen (vid bråket med Don i regnet), lyckas genomföra hela turnén, och återvänder hem till sist. Mentorn (d.v.s. guiden/vägledaren) är i Tonys fall Don, som lär honom hur man skriver brev med en poetisk touch.

Begreppet Hjältens resa, eller ”monomyten”, lanserades 1949 av mytforskaren Joseph Campbell i boken ”The Hero With a Thousand Faces” (utgiven på svenska av Arkad förlag). Hans poäng är att mängder av myter och sagor från hela världen – från indiska folksagor till antikens myter – har ett antal gemensamma ”byggstenar” i intrigen. Här ingår också ett antal ”arketyper”, däribland Mentorn och Härolden (som är den som förmedlar Kallelsen till äventyret). På 1990-talet visade manusgurun Christopher Vogler i boken ”The Writer’s Journey” hur vanlig strukturen är på film och varför det passar mediet så bra. Ett berömt exempel är” Star Wars” (1977) vars upphovsman George Lucas har berättat att han var djupt influerad av Campbells idéer när han skapade sin rymdsaga.

Vogler har renodlat föregångarens mönster till totalt 12 stående inslag, som står för olika skeenden i handlingen (plus ofta även hjältens personliga utveckling). I action- och äventyrsfilmer är inslagen högst konkreta och rör liv och död, medan de i dramer och romantiska komedier gärna är mer symboliska. 

Innan jag går närmare in på ”Green Book” visar jag, med Voglers exempel, hur ”Star Wars” är uppbyggd kring dessa skeenden. (De svenska termerna är delvis hämtade från den svenska utgåvan av ”Hjälten med tusen ansikten”.)

Hjältens resa á la ”Star Wars”

Akt 1.

  1. Vardaglig värld: Luke bor med fosterföräldrarna.
  2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram.
  3. Avböjande av utmaningen: Tackar först nej till erbjudandet
  4. Möte med mentorn: Luke får lasersvärdet av Obi-wan.
  5. Stiger över den 1:a tröskeln: (Entré i den ”Särskilda världen”): Luke beger sig till Mos Eisly tillsammans med Obi-Wan

Akt 2 (där vanligen större delen av handlingen utspelar sig)

  1. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender: träffar bundsförvanter och fiender i kantinan.
  2. Närmandet av ”den innersta grottan”: fiendens högborg, här Dödsstjärnan
  3. Prövningen (skenbar död): Luke (och gänget) ytterst nära att gå under i sopförstöraren
  4. Belöning: Luke m.fl. lyckas rädda Leia från Darth Vader och kommer över viktiga handlingar om Dödsstjärnan

Akt 3

  1. Vägen tillbaka (flykt från Dödsstjärnan)
  2. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden: Dödsstjärnan förstörs
  3. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: Fred råder åter i galaxen. Alla är glada.

Obs: inslagens ordning och antal kan variera, men ungefär så här brukar det se ut i massor av långfilmer – kanske särskilt tydligt i alla de superhjältefilmer som kommit de senaste åren. 

Det här är ett annat sätt att åskådliggöra ”resan”, hämtat från ”The Writer’s Journey”:

I ”Green Book” kan urskilja följande motsvarigheter:

Hjältens resa i ”Green Book”

Akt 1

1. Vardaglig värld: Tony lever sitt knegarliv i Brooklyn.
2. Kallelse till äventyret: Får ett erbjudande om att agera chaufför åt pianisten Don Shirley.
3. Avböjande av utmaningen: Tvekar först p.g.a. sina fördomar mot svarta människor.
4. Möte med Mentorn: Don lär Tony att skriva poetiska brev till sin fru.
5. Stiger över den 1:a tröskeln (entré i den ”Särskilda världen”): Tony och Don lämnar New York och färdas i bil mot Södern.

Akt 2 (där vanligen större delen av handlingen utspelar sig)

6. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender: Duon möter ömsom välvilliga, ömsom fientliga personer under turnén. 
7. Närmandet av ”Den innersta grottan”: Detta har ingen konkret motsvarighet här, annat än att duon träder in i djupaste Södern.
8. Prövningen (skenbar död): Detta står för ett tillfälligt nederlag/hjältens djupaste kris, som ofta inträffar någonstans i mitten av historien. I ”Green Book” kan det sägas ske när Tony och Don blir osams i regnet och Don vill hoppa av hela turnén. Det kan också sägas inträffa då Don blir misshandlad av några hillbilies men räddas av Tony. 
9. Belöning: Båda männen tar sig samman och bestämmer sig för att genomföra turnén till slutet.

Akt 3
10.  Vägen tillbaka: Tony och Don vänder hemåt mot New York.
11.  Återuppståndelsen: I en musikalisk urladdning på en vägkrog hittar Don spelglädjen igen när han spelar rockn’ roll med husbandet. Tony gläds med honom.
12.  Återvänder med elixiret (skatten/kunskapen som även kan hela den sargad omvärld): Tony kommer hem till släkten på julafton och bringar frid med sig. När den svarte Don träder in i hemmet tystnar t.o.m. Tonys rasistiska släktingar.

”Green Book” följer alltså en väl beprövad rutt för hur en långfilm brukar byggas upp rent berättarmässigt. Här finns t.ex. det typiska inslaget i början av berättelsen där Hjälten först avböjer utmaningen, av rädsla för det okända eller liknande. Samma sak händer i t.ex. ”Star Wars” och ”The Hobbitt”, där Luke respektive Bilbo till en början vägrar att ta sig an erbjudandet om äventyr. Det krävs ofta övertalning av en utomstående part för att Hjälten här ska ta sig i kragen.  

I näst sista steget, Återuppståndelsen, brukar Hjälten få revansch av något slag, i äventyrsberättelser ofta i en slutstrid eller duell. Ovanligt nog är det i detta fall inte Hjälten utan hans vän (som förvisso har en nästan lika stor roll) som här får upprättelse, då han hittar tillbaka till både spel- och livsglädjen igen inne på vägkrogen.

Svartvita kontraster

Christopher Vogler framhåller att det är effektfullt att skapa olika motsatsförhållanden – polariteter – i den här typen berättelser, t.ex. mellan ljus och mörker, ondska och godhet, förnuft och känsla etc. I s.k. ”buddymovies” är t.ex. den ena personen gärna en paragrafryttare medan den andra är en sådan som bryter mot alla regler.  I ”Green Book” framträder ett antal sådana polariteter. Starkast manifesteras det i de båda huvudpersonerna som är vitt skilda personer både till det inre och till det yttre. Den svarte Don framställs som elegant, världsvan, kontrollerad och distanserad t.ex., medan den vite Tony är jordnära, alldaglig, våldsbenägen och påträngande. Motsatspar hittar vi också i de skilda miljöerna, med å ena sidan det myllrande storstadslivet i New York och å andra sidan det stillsamma och gröna (men under ytan våldsamma) Södern.

Återkommande figurer

Förutom intrigelement kännetecknas Hjältens resa av ett antal arketyper (en term lånad från C.G. Jung), som är ett slags stående rollfigurer som återkommer i berättelse efter berättelse. Några av de vanligaste, förutom Hjälten, är följande:

Allierad
Hjälper Hjälten att nå sitt mål eller stöttar hen på andra sätt – uppträder ofta i form av en sidekick t.ex. I ”Green Book” är Don en Allierad, även om det dröjer ett tag innan vänskap uppstår mellan de båda männen.

Mentor
Förser Hjälten med goda råd och/eller vapen på vägen, som Gandalf, Obi-Wan och Dumbledore m.fl. Ofta har en rollfigur flera arketyper inom sig, och i ”Green Book” agerar Hjälten Tony även Mentor genom att visa Don hur man äter kyckling utan bestick och genom att undervisa honom om den svarta kultur som han distanserat sig från (något som kritiserats starkt i bl.a. New York Times).

Skuggan
I regel detsamma som fienden eller rivalen, vars främsta uppgift är att hindra Hjälten från att nå sitt mål. Varenda Bondskurk, Sauron i ”Ringarnas herre” och Lord Snow i ”Hunger games” är typiska exempel. Kan också vara ”fienden inom en”, där Hjälten brottas med personliga problem. I ”Green Book” finns ingen tydlig Skuggan-figur, möjligen går det att se hela Södern som en slags fiende som måste övervinnas.  

Tröskelväktare
Personer som försöker hindra hjälten att förverkliga sina planer, t.ex.  hantlangare till skurken i en actionfilm. I den här filmen uppenbarar de sig i form av diverse personer som försöker hindra Don från att genomföra turnén under resans gång.

”The Favourite” – en riktig hjältehistoria

Även ”The Favourite”, som gav Olivia Colman en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll, följer Hjältens resa. Med sina ibland oortodoxa kameralinser och små anakronismer (bl.a. en högst icke-samtida sällskapsdans) är den visserligen mer ”arty” än ”Green Book”, ändå följer den tydligt denna berättarstruktur.

Handlingen kretsar kring den unga hovdamen Abigail, som försöker bli gunstling till drottning Anne av Storbritannien i början av 1700-talet. Hon kommer till hovet utan pengar och status men får hjälp av sin kusin, den inflytelserika Sarah, som redan är drottningens favorit. Efter hand utvecklas en rivalitet mellan de båda kvinnorna som slutar i triumf för Abigail, som först förgiftar Sarah och till slut får drottningen att landsförvisa henne. Sista scenen antyder dock att Abigail varit oförsiktig och att hon därmed går miste om drottningens förtroende.

Filmens intrig röjer många av de kännetecken som är typiska för Hjältens resa. Det börjar med att Abigail fått en Kallelse till ett äventyr genom en biljett till hovet (vilket skett innan filmens början, ovanligt nog). Klivet över den första tröskeln sker när hon anländer till hovet med droska. Snart uppenbarar sig en Mentor i form av kusin Sarah, som lär Abigail hur man för sig vid hovet som en äkta hovdam.

Vid hovet råkar Abigail ut för Tester av olika slag, där hon måste lära sig skilja vän från fiende. Efter en tids intrigerande från Abigail byter Sarah skepnad från Mentor till arketypen Skuggan, d.v.s. fienden eller rivalen. Ungefär i mitten av filmen inträffar Prövningen (tillfälligt nederlag/skenbar död), då Abigail förvisas från hovet av en svartsjuk och sårad Sarah. Det här är det kanske mest centrala inslaget i Hjältens resa, det är här som hjältens uppdrag för en kort stund synes gå om intet. Det är i detta skede som James Bond brukar plågas i skurkens näste t.ex. 

Abigail lyckas dock vända nederlaget till sin fördel (Vägen tillbaka) och i slutet av filmen sker en form av Återuppståndelse då hon äntligen får trona som drottningens enda favorit. Sista skrattet tycks dock drottning Anne få, vilket nämnts ovan.

”The Favourite” visar upp flera liknande polariterer (motsatspar) som i ”Green Book”.  Här finns t.ex. den kontrastrika skillnaden i miljöer, där Abigails fattiga ursprungsmiljö (som vi aldrig får se) ställs mot överdådet vid hovet. Ett annat motsatspar finner vi också i skillnaden mellan filmens båda rivaler. Den unga Abigail är ljushårig och (spelat) naiv, medan den medelålders Sarah är mörkhårig och öppet cynisk. Liknande motsatspar finns t.ex. i ”Fucking Åmål”, med å ena sidan den mörkhåriga och realistiska/cyniska Elin och å andra sidan den ljusa och naiva Agnes. Ett känt exempel finns i ”Star Wars”, som ställer Luke Skywalker (ljusklädd, ung, oskuldsfull, god) mot Darth Vader (helsvart, gammal, ond, genomkorrumperad). 

Det var allt om Hjältens resa för den här gången! Obs att jag bara skrapat på ytan vad gäller de olika inslagen i Hjältens resa. Återkommer med fler artiklar under våren!

Här är exempel på andra artiklar jag skrivit på detta tema – från ”The dark night rises” och ”Bridesmaids” till svenska filmer som ”Monica Z” och ”100-åringen…”.

Kvinnliga filmhjältar

Från ”Dolda tillgångar” till ”The hunger games” och ”Monica Z”. Filmer om kvinnliga huvudpersoner följer ofta det gamla berättarmönstret Hjältens resa, i likhet med bl.a. ”Star wars” och ”Harry Potter” och ”James Bond”.

Hjältens resa (som jag skrivit om här t.ex.) kännetecknas av ett antal stående händelser i intrigen. Bl.a. annat de här, med ”James Bond” och ”The hunger games” som exempel:

* Hjälten/huvudpersonen (James Bond/Katniss) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr (Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen)
* Möter en Mentor (”Q” resp. Haymitch)
* Ger sig av på en resa/hamnar i en helt ny miljö (som Panem i ”Hungerspelen”)
* Är nära att dö/lider ett svårt bakslag någonstans i mitten av historien (Bond plågas i skurkens näste, Katniss nära dö av ett sår)
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid eller en annan slags upprättelse
* Återvänder hem

Samma slags saker sker i bioaktuella dramat ”Dolda tillgångar” (”Hidden figures”), som handlar om hur tre svarta kvinnliga matematiker kom att arbeta för Nasa under rymdkapplöpningen på 60-talet. I centrum av trion står Katharine som fått en kallelse till att börja jobba på Nasa, hamnar i en ny miljö, möter en Mentor (Kevin Costners rollfigur), blir tillfälligt avskedad i mitten av storyn, men  får revansch i slutet då hennes talanger tas tillvara vid ett viktigt skede i rymdkapplöpningen. Hon klarar uppdraget trots att hon fått kämpa mot rasism och misogyni.

dolda

Andra berättelser av det här slaget är ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter”, där t.ex. Mentorn uppenbarar sig i form av Gandalf respektive Dumbledore. Båda lånar de strukturen ”Hjältens resa” (eller ”Monomyten”), ett urgammalt berättarmönster enligt somliga återfinns i allt från antika myter till indiska och europeiska folksagor.

Begreppet lanserades 1949 av mytforskaren Joseph Campbell i boken ”Hjälten med tusen ansikten” (på svenska av Arkad Förlag 2011). På 1990-talet visade manusgurun Christopher Vogler i boken ”The writer’s journey” hur vanlig strukturen är på film och varför det passar mediet så bra. Ett berömt exempel är ”Star Wars” (1977) vars upphovsman George Lucas var djupt influerad av Campbells idéer när han skapade sin rymdsaga.

Christopher Vogler har renodlat föregångarens mönster till 12 olika ”steg” (bl.a. de jag listade överst), som dels står för olika skeenden i handlingen, dels olika stadier Hjältens utveckling. I action- och äventyrsfilmer är de högst konkreta och rör liv och död, medan de i dramer och romantiska komedier kan vara mer symboliska.

”Hjältens resa”behöver alltså inte skildra en manlig heroisk figur á la Bond eller Batman. Strukturen passar lika bra för historier om kvinnor av olika slag, vilket jag skrivit om tidigare. Ett exempel är ”Suffragette”, där rösträttskämpen Maud får en kallelse till att joina kvinnorörelsen, möter en Mentor, hamnar i en ny miljö, kastas i fängelse i mitten av storyn etc.

Aktuella ”Dolda tillgångar” har med de flesta av Voglers 12 steg. Innan jag går in på dem visar jag med hans exempel hur ”Star Wars” är uppbyggd kring dem:

Hjältens resa á la ”Star Wars”

  1. Vardaglig värld: Luke bor med fosterföräldrarna.
  2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram.
  3. Avböjande av utmaningen: Tackar först nej till erbjudandet
  4. Möte med mentorn: Luke får lasersvärdet av Obi-wan.
  5. Stiger över den 1:a tröskeln: (Entré i den ”Särskilda världen”): Luke beger sig till Mos Eisly tillsammans med Obi-Wan

Akt 2 (där vanligen större delen av handlingen utspelar sig)

  1. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender: träffar bundsförvanter och fiender i kantinan.
  2. Närmandet av ”den innersta grottan”: fiendens högborg, här Dödsstjärnan
  3. Prövningen (skenbar död): Luke (och gänget) ytterst nära att gå under i sopförstöraren
  4. Belöning: Luke m.fl. lyckas rädda Leia från Darth Vader och kommer över viktiga handlingar om Dödsstjärnan

Akt 3

  1. Vägen tillbaka (flykt från Dödsstjärnan)
  2. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden: Dödsstjärnan förstörs
  3. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: Fred råder åter i galaxen

Obs: stegens ordning och antal kan variera, men ungefär så här är massor med filmer uppbyggda, från ”Hunger games” till svenska Måste Gitt som jag skrev om nyligen. Här är en åskådlig bild från Vogler:

heros journey

Åtminstone följande steg finns med i ”Dolda tillgångar” (obs jag koncentrerar mig på Katharine som lite mer huvudroll än de andra två kvinnorna):

Hjältens resa enligt ”Dolda tillgångar”

  1. Vardaglig värld: Katharine åker bil på väg till jobbet på Nasa (vardagen hoppas kvickt över här och vi hamnar nästan omedelbart i den nya miljön)
  2. Kallelse till äventyret: det här steget har ovanligt nog redan klarats av när filmen börjar – alla tre har redan fått erbjudande från Nasa.
  3. Avböjande av utmaningen: de flesta hjältar (utom James Bond och andra ”eviga kämpar”) brukar först tacka nej av rädsla för det okända, som när Luke dissar Obi-Wan och Bilbo dissar Gandalf. I vissa historier, som här, är det istället andra som villl hindra hjälten.
  4. Stiger över den ”1:a tröskeln”: (Entré i den särskilda världen) Man kan säga att det här steget klaras av kvickt då Katharine som sagt omedelbart kommer till Nasa. Men snart sker en uppgradering – ännu en tröskel att kliva över – då hon hamnar i den innersta kretsen som ska räkna ut för omloppsbanan för astronaut John Glenns rymdraket
  5. Möte med Mentorn: Katharines chef Al Harrison guidar henne i den nya miljön
  6. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender: K. vinner både vänner och fiender/motståndare på Nasa.
  7. Prövningen (tillfälligt bakslag): Katharine förklaras överflödig bland mattesnillena och allt ser mörkt ut.
  8. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden: Katharine tas till nåder och ror hem uppdraget i triumf då lotsar John Glenns raket till jorden
  9. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: på äkta hjältemanér spiller hjältens seger över på andra, här genom att Nasa och hela Amerika får ta del av framgången. Det här sker i många myter också, som när Jason återkommer med det gyllene skinnet och folket får fred och välstånd igen.

I de mest typiska Hjälte-historierna så befinner sig Hjälten i den nya miljön i större delen av storyn och kommer hem först i slutet, som Harry Potter eller Bilbo i ”The Hobbit”. I  andra berättelser, som ”Måste gitt” och ”Dolda tillgångar”, så pendlar huvudpersonen fram och tillbaka mellan de två världarna.

Det här mönstret finns som sagt även i en rad filmer om kvinnliga hjältar. Ett exempel är Monica Z, där Monica i början av filmen antar på erbjudandet att följa med en dansorkester varpå hon lämnar sin vardag som telefonissa på landet och hamnar i en helt ny miljö i Stockholm. Ett par svåra bakslag kommer på vägen men filmen slutar i triumf både professionellt och familjemässigt.

Romcoms är inget undantag från den här formeln, vilket ”Bridesmaids” är ett bra exempel på. Här är huvudpersonen Annies uppdrag att anordna en möhippa åt sin bästa vän. Det tillfälliga nederlaget infaller i mitten av filmen då Annie efter flera missöden fråntas sin uppgift. Inte nog med det, hon sabbar även sin romans, får sparken från sitt jobb och blir vräkt! Samtliga nederlag vänds dock till triumf i slutet, i enlighet med hjältemönstret.

Arketyperna

Förutom de olika stegen tar Christopher Vogler (med C.G. Jung som förebild) – upp ett antal arketyper, d.v.s. stående rollfigurer som återkommer i berättelse efter berättelse. I ”Dolda tillgångar” finns bl.a. följande:

Hjälten
Huvudpersonen som kännetecknas bl.a. av hen har ett eller flera mål som hen vill uppnå. I det här fallet Katharine (och kollegorna/vännerna Dorothy och Mary).

Mentorn
Läromästaren som förbereder/lotsar in Hjälten i den nya miljön (t.ex. Obi-Wan eller bästa vännen som kommer med kärleksråd i en romcom). Här är det Al som lotsar Katharine rätt.

Skuggan
Oftast detsamma som fienden/rivalen, vars främsta uppgift är att hindra Hjälten från att nå sina mål. Sauron och Lord Snow (”Hunger games”) är kända exempel. I den här filmen  finns ingen tydlig skurk, men helt klart en rival i form av kollegan Paul som hela tiden motarbetar hjälten.

Allierade
Figurer som hjälper Hjälten att nå målet eller stöttar hen på andra sätt – sidekicks och vänner etc. I den här historien  är det hjältarnas familj och vänner, även om vissa av dem motarbetar dem till en början.

Tröskelväktare
Personer som försöker hindra hjälten att förverkliga sina planer, i actionfilmer ofta hantlangare till Skuggan/fienden. Här är det en massa Nasapersonal som på olika sätt försöker sätta käppar i hjulet för hjältarna, p.g.a. av rasistiska och/eller kvinnofientliga motiv.

Obs att en rollfigur kan ha drag av FLERA arketyper, vilket framhålls i ”The Writer’s journey”. Ett känt exempel är Gandalf som är både Mentor och Hjälte i ”Sagan om ringen”. Pedagogiska frågan: vilka figurer i ”Dolda tillgångar” har drag av flera arketyper? Svaret kommer här en vacker dag.

Slutligen, varför är Hjältens resa så populärt på film? Det finns flera tänkbara förklaringar till det, och det kan du läsa mer om här (scrolla till slutet av artikeln) .

 

 

Förortshjältar

Dramakomedin ”Måste gitt” visar ovanligt nog upp svenska förortsmiljöer. Mer normalt är att handlingen är uppbyggd kring Hjältens resa – berättarmönstret som även ligger bakom massor med Hollywoodfilmer som ”Star wars”, ”The hunger games” och ”Harry Potter”.

”Måste Gitt” av Ivica Zubak är något så ovanligt som en utmärkt svensk film, som på ett galant sätt lyckas balansera drama med komedi. Se den!

I centrum för handlingen står den småkriminelle Metin, som hemma i Jordbro i hemlighet skriver dagbok om sin brottsliga vardag. En dag råkar ett bokförlag komma över boken, som innehåller en massa avslöjande detaljer om gangsters på hemorten. Snart slits Metin mellan sin önskan att bli författare och lojaliteten till sina förortsbekanta, och komiska kulturkrockar uppstår då huvudpersonen möter fina förlagsvärlden i stan.

gitt

Svenskt förortsliv ser man inte ofta på film, vilket känns uppfriskande med ”Måste gitt”. Själva berättarmönstret delar den dock med massor av andra filmer och böcker. Det kallas för Hjältens resa (som jag skrivit om här bl.a.) och kännetecknas av ett antal återkommande händelser i intrigen. T.ex. följande, med ”James Bond” och ”The hunger games” som exempel:

* Hjälten/huvudpersonen (James Bond/Katniss) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr (Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen)
* Möter en Mentor (”Q” resp. Haymitch)
* Ger sig av på en resa/hamnar i en helt ny miljö (som Panem i ”Hungerspelen”)
* Är nära att dö/lider ett svårt bakslag någonstans i mitten av historien (Bond plågas i skurkens näste, Katniss nära dö av ett sår)
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid eller en annan slags upprättelse
* Återvänder hem

I ”Måste gitt” ser motsvarande händelser ut så här (mer detaljerat längre fram): Hjälten Memet får en kallelse till äventyr i form av ett bokkontrakt, möter Mentorn Puma på bokförlaget och hamnar i en ny miljö (förlagsvärlden). Ett svårt bakslag inträffar då Hjälten hamnar i fängelse, men han återhämtar sig och får revansch i slutet då han gör succé som författare.

Samma skeenden återfinns även i filmer/böcker som ”Star Wars”, ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter”, där t.ex. Mentorn uppenbarar sig i form av Obi-Wan/Dumbledore/Gandalf. Alla ingår de i ”Hjältens resa” (eller ”Monomyten”), ett urgammalt berättarmönster enligt somliga återfinns i allt från antika myter till indiska folksagor.

Själva begreppet lanserades 1949 av mytforskaren Joseph Campbell i boken ”The hero with a thousand faces” (finns på svenska, utgiven av Arkad förlag9. På 1990-talet visade manusgurun Christopher Vogler i boken ”The writer’s journey” hur vanlig strukturen är på film och varför det passar mediet så bra. Ett berömt exempel är ”Star Wars” (1977) vars upphovsman George Lucas var djupt influerad av Campbells idéer när han skapade sin rymdsaga.

Vogler har renodlat föregångarens mönster till 12 olika ”steg”, som dels står för olika skeenden i handlingen, dels olika stadier Hjältens utveckling. I action- och äventyrsfilmer är de högst konkreta och rör liv och död, medan de i dramer och romantiska komedier ofta är mer symboliska.

Innan jag går närmare in på ”Måste gitt” visar jag (med Voglers exempel) hur ”Star Wars” är uppbyggd kring de här stegen:

Hjältens resa á la ”Star Wars”

  1. Vardaglig värld: Luke bor med fosterföräldrarna.
  2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram.
  3. Avböjande av utmaningen: Tackar först nej till erbjudandet
  4. Möte med mentorn: Luke får lasersvärdet av Obi-wan.
  5. Stiger över den 1:a tröskeln: (Entré i den ”Särskilda världen”): Luke beger sig till Mos Eisly tillsammans med Obi-Wan

Akt 2 (där vanligen större delen av handlingen utspelar sig)

  1. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender: träffar bundsförvanter och fiender i kantinan.
  2. Närmandet av ”den innersta grottan”: fiendens högborg, här Dödsstjärnan
  3. Prövningen (skenbar död): Luke (och gänget) ytterst nära att gå under i sopförstöraren
  4. Belöning: Luke m.fl. lyckas rädda Leia från Darth Vader och kommer över viktiga handlingar om Dödsstjärnan

Akt 3

  1. Vägen tillbaka (flykt från Dödsstjärnan)
  2. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden: Dödsstjärnan förstörs
  3. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: Fred råder åter i galaxen

Det här schemat återkommer i massor av filmer – från ”The dark night rises” och ”Bridesmaids” till svenska filmer som ”Monica Z” och ”100-åringen” (länkarna går till tidigare artiklar). Obs: stegens ordning och antal kan variera, men ungefär så här brukar det se ut. Eller som i den här åskådliga bilden från ”The Writer’s journey”:

heros journey

Åtminstone följande steg återfinns i ”Måste gitt”:

Hjältens resa i ”Måste gitt”

  1. Vardaglig värld: Metin lever sitt vardagliga småkriminella liv i förorten.
  2. Kallelse till äventyret: Blir erbjuden bokkontrakt av förlaget
  3. Avböjandet av utmaningen: Tackar först nej till erbjudandet då han skräms av det okända (i likhet med Bilbo och Luke Skywalker t.ex.)
  4. Möte med mentorn: Förläggaren Puma lär Metin om bokskrivande m.m.
  5. Stiger över den 1:a tröskeln/Entré i den särskilda världen: Metin bekantar sig med en helt ny miljö i form av förlagsvärlden.
  6. Tester av olika slag/möten med allierade och fiender: måste skilja på både vänner och fiender i både förlagsvärlden och förorten
  7. Prövningen: Metin åker in i häkte efter att ha misshandlat en smågangster
  8. Vägen tillbaka: Memet släpps ur häktet och går med på att låta sin bok publiceras.
  9. Återuppståndelsen: Memet får sin revansch då boken publiceras och blir en succé
  10. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som kan hela omgivningen:
    Memets familj gläds med Hjälten och känner en spriande optimism

I de mest typiska Hjälte-historierna så befinner sig Hjälten i den nya miljön i större delen av handlingen och kommer hem först i slutet, som Harry Potter eller Bilbo i ”The Hobbit”. I  andra berättelser, som ”Måste gitt”, så pendlar huvudpersonen fram och tillbaka mellan de två världarna.

Lite mer om några av stegen

Avböjande av utmaningen:
Ett av de mest typiska hjälte-inslagen, som när Bilbo och Luke Skywalker först dissar Gandalfs respektive Obi-Wans erbjudande om äventyr. I ”Måste Gitt” vill Memet till en början inte alls tacka ja till bokkontraktet. Faktiskt dröjer det en bra bit in i handlingen innan går med på detta erbjudande. Enligt Vogler symboliserar det här steget hjältens rädsla för det okända, vilket får hen att tveka initialt. I Memets fall är det den påtagliga skräcken för repressalier som främst hindrar honom.

Stiger över första tröskeln:
Det är här som huvudpersonen lämnar sin ursprungsmiljön för en resa mot det okända. Ofta är det stor kontrast mot den gamla miljön, som när Dorothy lämnar det svartvita Kansas mot det färgsprakande landet Oz, eller Katniss byter kåkstäderna mot det glittrande The Capitol. I ”Måste Gitt” blir det komiskt när kriminelle Memet hamnar i snobbiga förlagsvärlden.

Prövningen:
Detta är ett annat huvudelement i resan. Det är här som Hjälten enligt Christopher Vogler ”konfronterar sin största rädsla och närapå går under”. I James Bond-filmerna inträffar det här skedet vanligen när 007 tas till fånga av skurken och nästan blir dödad, och det är här som Batman spöas upp av Tom Hardys Bane i Gothams kloaker. För Memets del sker detta då han häktas för misshandel och hotas av ett flerårigt fängelsestraff; nu kan han inte sjunka lägre. Men efter att ha klarat av detta steg är han redo att ro alla sina uppdrag i land.

Återuppståndelsen:
Det här inslaget innebär ofta en slutstrid eller annan slags slutuppgörelse, som när Luke lyckas spränga Dödsstjärnan och när de fria folken segrar till sist i ”Sagan om ringen”. I ”Måste Gitt” innebär detta en dubbel triumf för huvudpersonen: dels gör han succé som romanförfattare, dels försonas han (i stort sett) med sina fiender i den kriminella världen.

Återvänder med elixiret:
Hjältens slutliga triumf brukar medföra en belöning av något slag. Antingen en fysisk “skatt” eller en ny lärdom t.ex.. Ofta kommer det även omgivningen till del, som när Jason i den grekiska mytologin kommer hem med det Gyllene skinnet varpå fred uppstår i hela riket. I ”Star wars” leder Dödsstjärnans förstörelse till fred i galaxen, och när Pat triumferar i ”Du gör mig galen” (både romantiskt och i en dansuppvisning) ser hela familjen lyckligare ut i slutscenen. Något liknande det sistnämnda sker i ”Måste Gitt”, där Memets framgångar skänker harmoni och stolthet till hela familjen.

Arketyperna

Förutom de olika stegen tar Christopher Vogler – med C.G. Jung som förebild – upp ett antal arketyper, d.v.s. stående rollfigurer som återkommer i berättelse efter berättelse. I ”Måste gitt” finns bl.a. följande:

Hjälten
Huvudpersonen som kännetecknas bl.a. av hen har ett eller flera mål som hen vill uppnå. I det här fallet Memet.

Mentorn
Läromästaren som förbereder/lotsar in Hjälten i den nya miljön (t.ex. Obi-Wan eller bästa vännen som kommer med kärleksråd i en romcom). I ”Måste Gitt” finns förläggaren Puma som coachar Memet i skrivarkonsten.

Skuggan
I regel fienden/rivalen, vars främsta uppgift är att hindra Hjälten från att nå sina mål. Sauron och Lord Snow i ”Hunger games” är kända exempel. Skuggan kan också vara ”fienden inom en”, som i ”Du gör mig galen” där Hjälten brottas med diverse mentala problem. Memet i ”Måste gitt” hör också hit, då han ofta är sin egen största fiende med en förmåga att ställa till det för sig.

Hamnskiftare (Shapeshifter)
En person (ofta av motsatt kön) som antingen missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på ända till slutet, som Catwoman i ”The dark knight rises”, Peeta i ”Hunger games” och den oberäknelige Han Solo i första ”Star Wars”-filmen. I ”Måste Gitt” har vi återigen Puma, som visserligen vill göra en författarstjärna av Memet men som samtidigt utnyttjar honom för egna syften på olika sätt.

Allierade
Figurer som hjälper Hjälten att nå målet eller stöttar hen på andra sätt, i form av sidekicks och vänner etc. I ”Måste Gitt” dyker de upp som Memets bästa polare.

Tröskelväktare:
Personer som försöker hindra hjälten att förverkliga sina planer, i actionfilmer ofta hantlangare till Skuggan. Det kan också handla om kompisar/familjen som  vill hindra Hjälten från att utvecklas. Memets kompisar uppvisar drag av detta, då de till en början ogärna vill att han ska ge ut sin bok.

Som jag antytt ovan kan rollfigurer ha drag av FLERA arketyper, vilket också framhålls i ”The writer’s journey”. Ett känt exempel är Gandalf som är både Mentor och Hjälte i ”Sagan om ringen”. I ”Måste Gitt” uppvisar förläggaren Puma som sagt drag av både Mentor och Hamnskiftare (som ömsom hjälper, ömsom stjälper Hjälten). Puma är också (tillsammans med Lena Endres rollfigur) arketypen Härolden som ger Hjälten uppdraget i form av ett bokkontrakt.

Det finns flera tänkbara förklaringar till varför Hjältens resa är så populärt på film och det kan du läsa mer om här (scrolla till slutet av artikeln) .

Det var allt om Hjältens resa för den här gången!

Märkliga hjältar

Mycket har skrivits om sommarens tv-hit Stranger things, Netflixdramat där 3 unga killar letar efter sin försvunna kompis i 1980-talets Indiana. Mest har det handlat om eventuella stölder och lån från andra serier och filmer. Jag koncentrerar mig för min del på favoritämnet ”Hjältens resa”, det gamla berättarmönstret som ligger till grund för serien – i likhet med massor av Hollywoodfilmer som Star wars, James Bond och Harry Potter.

strange-kids

Kännetecknande för dessa berättelser är ett antal stående händelser och rollfigurer. I James Bond och The hunger games t.ex.:

* Hjälten (huvudpersonen) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr: James Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen
* Möter en Mentor: ”Q”/”Haymitch”
* Ger sig av på en resa: till Panem i ”Hungerspelen”/ut i vida världen
* Är nära att dö/får ett svårt bakslag någonstans i mitten av historien: Bond plågas i skurkens näste/Katniss är nära att dö av ett dödligt sår
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid, eller annan slags upprättelse: Bond räddar världen/Katniss vinner spelen
* Återvänder hem igen

Dessa inslag finns även med i berättelser som Sagan om ringen, Harry Potter och Star wars, där t.ex. en Mentor uppenbarar sig i form av Obi-Wan/Dumbledore/Gandalf. Alla är de exempel på ”Hjältens resa” (eller ”Monomyten”), ett urgammalt berättarmönster som enligt somliga återfinns i allt från antika myter till indiska folksagor.

Gandalf (1)
Gandalf – typisk Mentor i Sagan om ringen.

Myntades av Campbell
Själva begreppet myntades på 1940-talet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell, vars böcker fått ett stort inflytande på författare och filmskapare i särskilt den anglosaxiska världen. På 1990-talet fick det sin filmiska motsvarighet i The writer’s journey, där manusgurun Christopher Vogler (Fight Club, The thin red line m.m.) visar hur användbart det är på film.

I Voglers filmanpassade version är resan indelad i 12 olika ”steg”. I Star wars från 1977  ser de ut på följande vis:

Akt 1
1. Vardaglig värld (Luke bor med fosterföräldrarna)
2. Kallelse till äventyret (Luke får ett meddelande via Leias hologram
3. Avböjande av utmaningen (Tackar först nej till erbjudandet)
4. Möte med mentorn (Luke får lasersvärdet av Obi-wan
5. Stiger över den 1:a tröskeln (entré i den ”Särskilda världen”)

Akt 2 (där oftast största delen av storyn utspelar sig)
6. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
7. Närmandet av ”den innersta grottan” (fiendens högborg – här Dödsstjärnan)
8. Prövningen (Luke och gänget nära att död i sopförstöraren)
9. Belöning (Luke och Leia lyckas sno ritningarna över Dödsstjärnan)

Akt 3
10. Vägen tillbaka (flyktparti)
11. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs)
12. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (fred råder åter i galaxen)

Hjältens resa som en cirkelformad färd enligt Voglers modell:

heros journey

Samma slags saker händer i massor av andra filmer och böcker,  särskilt tydligt i äventyrshistorier men också i komedier som Bridesmaids och dramer som Suffragette. Stegens antal och ordning kan variera men ungefär så här brukar det se ut. De olika stegen är inte bara till för att få yttre saker att hända; på ett psykologiskt plan står de även för olika stadier i hjältens mognadsutveckling, enligt Christopher Vogler.

Scifi-skräckisen Stranger things (”ST”) har också det här schemat i grunden. Serien, som består av åtta avsnitt a ca 45 minuter, innehåller flera huvudpersoner/hjältar, men jag väljer här att fokusera på två av dem: Wills kompis Mike samt polischefen Jim Hopper.

Kort resumé:
En novemberdag 1983 försvinner 12-åriga Will Byers på ett mystiskt sätt från småstaden Hawkins, Indiana. Hans nervösa mor Joyce börjar leta efter honom, liksom polisen Jim Hopper som drar igång ett eget sökande. Wills tre vänner Dustin, Mike och Lucas letar också, och de träffar på en flicka med psykokinetiska krafter som de gömmer i Mikes hem. Snart lär de sig att vetenskapsmän med onda avsikter (med regeringens välsignelse) ligger bakom försvinnandet, och att de lyckats skapa ett port till en annan dimension varifrån ett monster slunkit ut.

De flesta av stegen finns med i 12-åriga Mikes utveckling:

Mikes hjälteresa 
Vardaglig värld: Mike går i skolan och hänger med kompisar m.m.
* Kallelse till äventyret: Måste hitta Will som oförklarligt försvunnit
Möte med Mentorn: Eleven, flickan med paranormala krafter, visar Will och gänget hur den andra dimensionen fungerar
* Stiger över första tröskeln: Gänget börjar leta efter Will, och kommer i kontakt med de ondskefulla forskarna och den andra dimensionen.
* Tester av olika slag, fienden och allierade: träffar på diverse fiender i form av CIA-agenter och mobbare i skolan, men vinner också vänner som sheriff Jim Hopper
* Prövningen: mobbarna kastar Mike utför ett stup (blir räddad av Eleven)
Vägen tillbaka: drar hemåt igen
Återuppståndelsen: slutuppgörelsen med regeringsfolket/agenterna och monstret i skolbyggnaden
* Återvänder med elixiret (d.v.s skatten eller lärdomen som kan hela omgivningen): Mike och kompisarna är inblandade i att Will kommer tillbaka hem igen.

I en tv-serie som den här blir hjälte-resan gärna lite mindre ”rak” jämfört med en kortare långfilm, men likväl innehåller den många av de typiska stegen.

stranger-things-feature
Hjälten Mike skjutsar mentorn Eleven på sin cykel.

Hoppers resa
Polischefen Jim Hopper genomgår en liknande utveckling: Efter visst initialt motstånd hörsammar han Kallelsen till äventyret genom att börja leta efter Will, och hamnar i en ny omgivning där han träffar på samvetslösa statsanställda och monster från en annan dimension. Prövningen (det tillfälliga bakslagett) inträffar då han blir nerslagen och övermannad i det hemliga forskningslaboratoriet, dit han tagit sig för att söka efter Will. Liksom i massor av äventyrshistorier sker det här steget i samband med ”Närmandet av den innersta grottan” (”Approaching The inmost cave”). Denna grottliknande plats består ofta av skurkens högkvarter – det är här James Bond närapå går under i Blofelds/skurkens näste, och som Batman spöas upp av Bane i Gothams kloaker.

stranger-things_hopper
Polischef Jim Hopper.

Revansch i slutet
I steget ”Återuppståndelsen”, i sista avsnittet av ST, får Jim sin revansch på äkta hjältemanér. Återigen lyckas han ta sig in i skurkarnas näste, nu tillsammans med Wills mamma Joyce, och dessutom vidare in i den andra dimensionen där han börjar leta efter Will. Till slut hittar de pojken och lyckas föra honom tillbaka till den normala världen igen. Detta är verkligen en dubbel revansch för Jim, som efter att ha förlorat sitt eget barn för många år sedan nu återbördar ett annat till livet igen.

I ”Återvänder med exlixiret” lyckas Jim föra tillbaka Will till sitt hem igen. Uppdraget är slutfört och fienden besegrad (mer eller mindre). Liksom i den antika myten om det gyllene skinnet, eller filmer som Star wars och Du gör mig galen, slutar det här steget med att framgången även ”spiller över” på omgivningen som också får ta del av glädjen och harmonin. ST slutar dock med en brasklapp om att allt inte står rätt till med den återfunna Will – kanske för att lämna öppet för ytterligare en säsong.

Så långt om handlingen. Hjältens resa består även av ett antal stående rollfigurer, det som C.G. Jung kallade arketyper – mänskliga gestalter i vårt kollektiva undermedvetna..

Några av de vanligaste arketyperna enligt Vogler:
Hjälten:
huvudpersonen som publiken ska identifiera sig med
Mentor: förebild eller vägledare
Härold: kallar till uppdrag
Skuggan: fienden/rivalen, eller ”fienden inom en”
Tröskelväktare: personer som försöker hindra hjälten, ofta hantlangare till Skuggan
Hamnskiftare (Shapeshifter): en person som antingen missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på ända till slutet, som Catwoman i The dark knight rises eller den oberäknelige Han Solo i Star wars.

ST innehåller ett helt galleri arketyper, här är några exempel:

Hjältar: Mike, sheriff Jim och Mikes syster Nancy
Mentor:n Eleven (”El”) som lär pojkarna om den andra dimensionen
Skuggan: Monstret från andra sidan, mobbarna i skolan, laboratoriechefen Dr Brenner som jagar killarna och ligger bakom de paranormala experimenten
Anförvanter: diverse vänner till Mike och Nancy
Tröskelväktare: Ondskans hantlangare i form av laboratoriersonalen. Andra exempel: stormtroopers i Star wars.
Hamnskiftare: Nancys pojkvän Steve, som skiftar mellan att stötta Nancy och att håna henne. Väljer den goda sidan i sista stund, precis som hamnskiftarna Catwoman i The dark night rises och Han Solo i Star wars.

stranger-things-shape

Hamnskiftaren Steve bredvid flickvännen Nancy.

Obs: en del rollfigurer i hjälteresor uppvisar två eller flera arketyper, som Gandalf och Obi-Wan som båda är dels Mentor, dels Hjälte-som-dör-men-återuppstår-igen. I ST är Mike förutom Hjälte även Mentor till Eleven som han undervisar om värdsliga ting. Eleven å sin sida är även en Hjälte, som står upp mot monstret i slutstriden och offrar sig själv för gruppen.

Starka kontraster
Ett annat användbart element i ”Hjältens resa” är polaritet, d.v.s. motsatspar, som Christopher Vogler ägnar ett särskilt kapitel åt i The writer’s journey. Han framhåller att det ofta är fruktbart med skarpa motsatsförhållanden i en berättelse, t.ex. mellan ljus och mörker, ondska och godhet, förnuft och känsla o.s.v. I ”buddymovies” är t.ex. den ena personen gärna en paragrafryttare medan den andra bryter mot alla regler. I Star wars kontrasterar den ljusklädda och naiva Luke mot den svarta och depraverade Darth Vader t.ex.

I ST finns polariteter t.ex. mellan å ena sidan de unga tonårspojkarna och å andra sidan den cyniska och korrupta vuxenvärlden. Rent fysiskt finns också en skarp kontrast mellan unge Mike som är liten och mörkhårig, och Dr Brenner som är vithårig, gammal och högväxt – för att inte tala om moraliskt genomrutten.

Men till den för många viktigaste frågan: är serien bra? På den frågan svarar jag: Ja! Visst, som många påpekat finns här många lån/stölder från diverse 80-talsfilmer m.m., men jag tycker handlingen är så pass välgjord och medryckande, och rollfigurerna – liksom skådespelarna – så fängslande, att den står utmärkt på egna ben ändå.

Exempel på tidigare artiklar jag skrivit i ämnet:
Tid för hjältar (om Star Wars, James Bond och Hunger games m.m.) – här förklarar jag även närmare varför berättarkonceptet är så populärt.
Kvinnliga rösträttshjältar (om Suffragette)
Svenska filmhjältar (om Monica Z, Hundraåringen och Känn ingen sorg)

 

Kvinnliga rösträttshjältar

Berättarmönstret ”Hjältens resa” finns i otaliga moderna filmer, särskilt tydligt i äventyrshistorier som ”Star Wars”, ”Spectre” och ”Hunger games” vilket jag skrev om i december. Idag skriver jag om hur det ligger bakom bioaktuella kostymfilmen ”Suffragette”, som handlar om kampen för kvinnlig rösträtt i England.

layout.indd

”Hjältens resa” är (kortfattat) en urgammal berättarstruktur som återfinns i myter och sagor från hela världen. Kännetecknande är ett antal stående händelser i intrigen, liksom ett antal återkommande arketyper/rollfigurer såsom ”Hjälten”, ”Mentorn” och ”Skuggan” (Fienden). Bl.a. dessa inslag brukar finnas med: 

* Hjälten (huvudpersonen) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr (James Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen)
* Möter en Mentor (som ”M”, ”Q” eller Haymitch)
* Ger sig av på en resa (till Panem i ”Hungerspelen” t.ex.)
* Är nära att dö/får ett svårt bakslag någonstans i mitten av historien (James Bond plågas av Blofeld)
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid eller en annan slags upprättelse (spränger Dödsstjärnan, räddar världen)
* Återvänder hem igen

Själva begreppet myntades av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell för över 60 år sedan, och på 90-talet visade manusgurun Christopher Vogler i boken ”The writer’s journey” hur väl det lämpar sig för filmberättande. Åtskilliga kända filmer har det som grund – ett berömt exempel är ”Star Wars” vars upphovsman George Lucas var djupt influerad av Campbells idéer när han skapade sin rymdsaga.

Vogler har renodlat föregångarens mönster till 12 olika ”steg”, d.v.s. olika stadier i berättelsen som Hjälten går igenom. I action- och äventyrsfilmer är de konkreta och rör liv och död, medan de i dramer ofta är mer symboliska. Innan jag går in på ”Suffragette” exemplifierar jag med ”Star Wars” från 1977 som de flesta har sett:

Hjältens resa á la ”Star Wars”

  1. Vardaglig värld: Luke bor med fosterföräldrarna.
  2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram.
  3. Avböjande av utmaningen: Tackar först nej till erbjudandet
  4. Möte med mentorn: Luke får lasersvärdet av Obi-wan.  
  5. Stiger över den 1:a tröskeln: (Entré i den ”Särskilda världen”): Luke beger sig till Mos Eisly tillsammans med Obi-Wan

Akt 2 (där vanligen större delen av handlingen utspelar sig)

  1. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
  2. Närmandet av ”den innersta grottan”: fiendens högborg, här Dödsstjärnan
  3. Prövningen (skenbar död): Luke och gänget ytterst nära att gå under i sopförstöraren
  4. Belöning: Luke och Leia lyckas sno ritningarna över Dödsstjärnan

Akt 3

  1. Vägen tillbaka (flyktparti, typ)
  2. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden: Dödsstjärnan förstörs
  3. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: fred råder åter i galaxen

Det här schemat återkommer (i ungefär den här formen) i film efter film – från äventyrshistorier som ”Hunger games” och ”Batman” till svenska dramer som ”Monica Z” och ”Återträffen” (länkarna går till mina tidigare artiklar)

heros journey

De flesta av de 12 stegen återfinns även i ”Suffragette”, där vi får följa hur fabriksarbetaren Maud (Carey Mulligan) dras in i den kvinnliga rösträttsfrågan i London för drygt 100 år sedan:

  1. Vardaglig värld: Maud jobbar i fabriken och umgås med familjen. En slitig men bekant tillvaro.
  2. Kallelse till äventyret: Kollegan Violet lockar Maud att joina kvinnorörelsen.
  3. Avböjande av utmaningen: Tackar nej till erbjudandet – skräms av det okända.
  4. Möte med mentorn: Violet inviger henne i kvinnorörelsen.
  5. Stiger över första tröskeln/entré i särskilda världen: Börjar delta politiska möten m.m.
  6. Tester av olika slag; möter allierade och fiender: Medsystrar resp. poliser
  7. Prövningen (svårt nederlag): Maud blir tvångsmatad i fängelset efter att ha hungerstrejkat. Blir också fråntagen sin son.
  8. Återuppståndelsen: Slutuppgörelsen på kapplöpningsbanan där Mauds medkämpe kastar sig framför en häst och dör.
  9. Återvänder med elixiret: Tack vare kvinnans död väcks omvärldens sympati för kvinnorna, och ett nytt kapitel i kampen börjar.

Lite mer om några av stegen:
Avböjande av utmaningen
Det här är ett av de mest typiska hjälte-inslagen, som när Bilbo först dissar Gandalf eller Neo tackar nej till Morpheus i ”The Matrix”. Detta steg symboliserar enligt Vogler hjältens rädsla för det okända (”man vet vad man har men inte vad man får”). Det är därför som det krävs övertalning innan Maud känner sig redo att bejaka äventyret.  

Gandalf (1)

Stiger över första tröskeln
I äventyr som ”Star Wars”, ”Lord of the rings” och ”Harry Potter” är det här steget konkret och lätt att identifiera – det är helt enkelt när Hjälten lämnar sin trygga hemtillvaro och påbörjar resan mot det okända. I ”Suffragette” sker det när Maud börjar hänga med de kvinnliga rösträttskämparna och vistas i deras lokaler – en ny och spännande men också farlig värld öppnar sig.

Prövningen
Detta är ett huvudelement i Hjältens resa. Det är här som Hjälten enligt Vogler ”konfronterar sin största rädsla och närapå går under”. I James Bond-filmerna inträffar det här skedet vanligen när 007 tas till fånga av skurken och nästan blir dödad, och det är här som Batman spöas upp av Tom Hardys Bane i Gothams kloaker. I ”Suffragette” kan man nog tala om TVÅ prövningar.  Ett sker på det politiska planet när Maud sätts i fängelse och blir brutalt tvångsmatad efter att ha hungerstrejkat – värre än så kan det knappast bli för en som hänger sig i den här striden. En annan svår Prövning är när Mauds make Sonny låter adoptera bort deras gemensamma barn, efter att först ha kastat ut Maud från hemmet som straff för hennes politiska gärning. Syftet med det här steget är enligt Joseph Campbell att hjälten måste ”dö” för att sedan kunna återfödas – den som klarar det här är mer rustad än någonsin att strida mot fienden.

bond goldfinger
James Bond hotas av Blofeld.

Återuppståndelsen
Återuppståndelsen är vanligtvis detsamma som slutstriden/slutuppgörelsen, som när Luke lyckas spränga Dödstjärnan i Star Wars. I den här filmen sker detta inslag på lite annorlunda/vagare vis, när Maud tillsammans med en medkombattant tar sig till en kapplöpning för att protestera i kungens närvaro. Maud är visserligen med på uppdraget men det är väninnan som tar det fatala beslutet att kasta sig framför kundens häst med följden att hon dör.

För Mauds del händer inte mycket mer i filmen men här inträffar ändå det typiska steget ”Återvänder med elixiret”: Hjältens slutliga uppoffring medför en belöning som även spiller över på omgivningen, i det här fallet får kampen för rösträtt ett uppsving tack vare kvinnans död. Andra exempel är i ”Star Wars” där hjältens slutseger medför fred för hela galaxen, och ”The imitation game” där Alans Turings kodknäckande leder till att miljoner människoliv sparas.

Arketyper i ”Suffragette”

Förutom de olika stegen kännetecknas Hjältens resa av ett antal arketyper, det vill säga en uppsättning rollfigurer som återkommer i berättelse efter berättelse genom århundradenas lopp. I ”Suffragette” finns bl.a.:

Hjälten
Huvudpersonen som kännetecknas bl.a. av hon har ett eller flera tydliga mål som hon vill uppnå – i det här fallet Mauds kamp för kvinnlig rösträtt.

Mentorn
Läromästaren som inviger Hjälten i den nya miljön alternativt förbereder henne för den (t.ex. Gandalf, Dumbledore eller bästa vännen i en romcom). I ”Suffragette” uppenbarar sig mentorn i form av fabriksarbetaren Violet som lär henne allt som behövs om kvinnosaken. 

Skuggan
Vanligen detsamma som fienden, vars främsta drivkraft är att hindra Hjälten från att uppnå sitt mål (som Sauron i ”LOTR” eller Lord Snow i ”Hunger Games” t.ex.). I ”Suffragette” är Skuggan etablissmeanget i allmänhet men kriminalinspektören Arthur Steed i synnerhet – det är han som med alla medel förföljer kvinnorna i syfte att krossa dem och deras kamp.

suffra_gleeson
Arthur Steed (Brendan Gleeson) är Skuggan i ”Suffragette”.

Tröskelväktare är personer som på ett eller annat sätt försöker hindra eller hålla tillbaka Hjälten under resans gång (ofta hantlangare till Skuggan) – i den här filmen i stort sett alla förutom suffragetterna själva, bl.a. Mauds make Sonny som försöker hindra henne att ansluta sig till kvinnosaken.  

En fråga är förstås varför Hjältens resa är så populärt på film. För den som vill veta mer så har jag flera gånger skrivit om förklaringen till detta, senast i min artikel om ”Star Wars”, ”Spectre” och ”Hunger games” från december.

Det var allt om Hjältens resa för den här gången! Återkommer snart med en genomgång av den Hjälte-influerade The ”Revenant” med Leonardo Di Caprio i huvudrollen.

 

Tid för hjältar

”Star Wars”-feber råder igen. Bakom den framgångsrika rymdsagan finns en uråldrig berättarstruktur som även är grunden i massor av moderna filmer, däribland ”Spectre” och ”The Hunger Games”.

Ser man en ny film (särskilt från Hollywood) är chansen stor att bl.a. följande ingredienser ingår:

* Hjälten (huvudpersonen) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr (James Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen)
* Möter en Mentor (”M”/”Q” eller Haymitch)
* Ger sig av på en resa (till Panem i ”Hungerspelen” t.ex.)
* Är nära att dö/får ett svårt bakslag nånstans i mitten av historien)
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid eller en annan slags upprättelse
* Återvänder hem igen

Katniss_Everdeen

Samma saker händer i nya Spielbergfilmen ”Spionernas bro”, där Tom Hanks advokat får en kallelse till att försvara en spion, ger sig av på en resa till Berlin, är nära att sabba uppdraget, får revansch i slutet varefter han återvänder hem.

De här inslagen finns även med i ”Sagan om ringen”, ”Harry Potter” och ”Star Wars” (mer om det strax) där t.ex. en Mentor uppenbarar sig i form av Obi-Wan/Dumbledore/Gandalf). Alla ingår de i  ”Hjältens resa” (eller ”Monomyten”), ett urgammalt berättarmönster enligt somliga återfinns i allt från antika myter till indiska folksagor.

Begreppet lanserades 1949 av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”Hjälten med tusen ansikten” (Arkad Förlag 2011). Dess främsta kännetecken är ett antal stående händelser i intrigen, som de jag listat överst i texten, samt antal återkommande ”arketyper” (rollfigurer) såsom Mentorn, Skuggan (fienden/rivalen) och Härolden (den eller det som ger hjälten uppdraget).

star-wars-cantina

Joseph Campbells skrifter har fått stort inflytande i framförallt den anglosaxiska världen och omtalats av såväl Stephen Spielberg som George Miller (”Mad Max”). En av dem som står i störst tacksamhetsskuld till honom är George Lucas. Lucas hade i början av 70-talet lagt märke till hur amerikanska ungdomar saknade kontakt med myter – berättelser som i alla tider hjälpt människor att få vägledning i tillvaron. Själv kämpade han med utkastet till olika historier om hjältar och skurkar i en avlägsen galax utan att få någon ordning på det. Men så påminde han sig ”Hjälten med tusen ansikten” som han läst på collage: ”Boken tog tag i mitt filmmanus på 500 sidor och sa: Här är historien, här är början, här är slutet, här är fokus. Allting fanns redan på plats och hade funnits där i tusentals år” (ur Björn Wahlbergs förord till svenska upplagan av ”Hjälten med tusen ansikten”).

mad max cykel
Tom Hardy som antihjälten Mad Max. Resan har börjat.

Genom att förlägga den eviga kampen mellan ont och gott i en högteknologisk värld lyckades Lucas åstadkomma en mytisk värld som kändes både traditionsrik och fräsch på samma gång. Campbell själv blev imponerad och de båda männen framträdde så småningom i tv-program tillsammans där de diskuterade myternas roll. (Lucas inspirationskällor var förmodligen flera, t.ex. Kurosawas ”Den långa flykten” och JRR Tolkiens ”Sagan om Ringen).

Den som verkligen satte fart på ”hjälte”-berättandet i Hollywood var manusförfattaren Christopher Vogler i slutet av 80-talet. Själv bevandrad i Campbells idéer hade Vogler häpnat över hur väl Lucas lyckats uppdatera de gamla myterna på film. På sin dåvarande tjänst på Disney tog han fram ett numera legendariskt litet PM över lämplig storyutveckling, helt efter Campbells principer. Dokumentet spred sig bland filmbolagen i Hollywood, och 1992 utvecklade Vogler det till boken ”The writer’s journey” som tryckts i flera upplagor sedan dess (senast 2007) och hyllats av regissörer som Darren Aronofsky.

20130810_195818

I Voglers filmanpassade version är resan indelad i 12 olika ”steg”. I ”Star Wars” från 1977 ser de ut så här:

  1. Vardaglig värld (Luke bor med fosterföräldrarna)
  2. Kallelse till äventyret (Luke får ett meddelande via Leias hologram
  3. Avböjande av utmaningen (Tackar först nej till erbjudandet)
  4. Möte med mentorn (Luke får lasersvärdet av Obi-wan
  5. Stiger över den 1:a tröskeln (entré i den ”Särskilda världen”)

Akt 2 (där vanligen största delen av storyn utspelar sig)

  1. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
  2. Närmandet av ”den innersta grottan” (fiendens högborg, här Dödsstjärnan)
  3. Prövningen (Luke och gänget nära att död i sopförstöraren)
  4. Belöning (Luke och Leia lyckas sno ritningarna över Dödsstjärnan)

Akt 3

  1. Vägen tillbaka (flyktparti)
  2. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs)
  3. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (fred råder åter i galaxen)

Det här schemat är även grunden för otaliga andra Hollywoodfilmer. Själva ordningen och antalet steg kan variera, men ungefär så här brukar det se ut. (Obs: i en tragedi slutar det oftast med ett nederlag i slutet istället). Tydligast märks mönstret i filmer (och böcker) med äventyrlig karaktär och fantasyhistorier men det är också grunden i rom-coms som ”Bridesmaids” och dramer som ”The imitation game”, där de olika stegen dock ofta är mer symboliska och inte behöver innebära strider och död. Åtskilliga filmer gör denna cirkelformade rörelse i handlingen:

heros journey

Alla ”Hunger games” t.ex. har det här cirkelmönstret; i samtliga tar Katniss på sig uppdraget att resa iväg till Panem och strida för att senare återvända. Och i slutet på hela äventyret kommer hon äntligen tillbaka till sitt ursprungshem, på samma sätt som Harry, Bilbo och Frodo gör det efter sina strapatser.

De olika stegen är inte bara till för att få yttre saker att hända. På ett psykologiskt plan står de även för olika stadier i hjältens mognadsutveckling, enligt Christopher Vogler. Att Bilbo/Luke/Tom Hanks i ”Spionernas bro” först dissar Kallelsen beror på att de ännu inte är mogna att ge sig av. När allt kommer omkring så står hjälten här inför den största av alla rädslor: fruktan för det okända. Obs: en viss typ av hjältar tvekar aldrig inför utmaningen, som Katniss i ”Hunger games”. Då kan det istället hända att andra rollfigurer uttrycker rädsla och försöker varna hjälten och publiken för vilka faror som kan uppträda på vägen.

bron spion

”Prövningen” är en hörnsten i strukturen. Enligt Vogler är detta ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då hjälten konfronteras med sin största rädsla och närapå går under. Allt går tillfälligt åt skogen här, som när Tom Hanks tycks ha sabbat sitt uppdrag i Berlin i ”Spionernas bro” och Katniss drabbas av ett giftigt sår i hungerspelen. Ofta sker steget i den ”Den innersta grottan”, som gärna består av fiendens högkvarter. Det är här Luke med sällskap ger sig in i Dödsstjärnan, och som James Bond tar sig in i skurkens näste i ”Spectre” eller ”Goldfinger” och blir plågad av skurken.

bond goldfinger
James Bond plågas av Goldfinger i skurkens näste.

Många hjältar hamnar här bokstavligt talat i en grotta eller avgrund, som t.ex. Glädje i ”Insidan ut” eller Batman i ”The Dark knight returns” och här har jag skrivit om den mytologiska förklaringen till det.

Christopher Vogler menar att det inte finns något dramatiskt skeende som publiken gillar mer än just död och pånyttfödelse, vilket förklarar Prövningens centralställning. Motsvarigheten i en romcom är då den spirande kärleken går i stå och tycks förlorad, som i t.ex. ”Notting Hill”, ”Bridesmaids” och ”Trainwreck”. I svenska ”En underbar jävla jul” inträffar den tillfälliga katastrofen när familjedispyterna når kokpunkten och den gravida Cissi flyr ut från villan där släkten är samlad.

Återuppståndelsen är filmens slutklimax. Om Prövningen var testet så är detta examen; det är här Hjälten besegrar fienden i slutstriden eller får en revansch av något slag. Ofta får hen assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star Wars” eller Catwoman undsätter Batman i fajten med Bane. ”Räddningen utifrån” kallar Campbell detta för, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet efter att ha varit i gudarnas värld.

catwoman

Till slut återvänder hjälten hem med elixiret, det vill säga skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: I den antika myten stal Prometheus elden från gudarna och återvände med den människorna vilket kom alla till nytta. I första ”Hunger games” sår Katniss seger i hungerspelen ett frö av hopp hos alla förtryckta människor. Hjälten är nu förändrad tack vare den inre resa som han eller hon också har gjort. Hen är vid det här laget ”herre över två världar” och bemästrar nu både sin ursprungsmiljö och den äventyrliga världen där hen nyss befann sig.

Det finns även många svenska exempel på hjälteresor som t.ex. ”Monica Z” och ”100-åringen som försvann…”, liksom höstens kritikerfavorit ”Tjuvarnas marknad” där Minna och Katja bryter upp från vardag och reser till ett tältläger för utslagna där de försöker börja om på nytt. Arketypen Skuggan uppenbarar sig här i form av den ondsinte langaren som kräver Minna på pengar.

Ett väl genomfört exempel är ”Män som hatar kvinnor”, där t.ex. den skamfilade Mikael Blomqvist antar utmaningen att skriva en industrimagnats biografi (efter att först ha avböjt), byter miljö från det livliga Stockholm till en isolerad Norrlandshåla, och får revansch i slutet av historien då han löser mordgåtan tillsammans med Lisbeth Salander. Tills sist återvänder han hem förstås. Höstens uppföljare ”Det som inte dödar oss innehåller” har även den hjälte-element i sig, bl.a. råkar Lisbeth Salander ut för en svår Prövning då hon blir skjuten i magen och är nära att dö av blodförlust.

noomi

I hjälteresor stöter vi som sagt också på ett antal återkommande rollfigurer, eller arketyper med särskilda uppgifter. Några av de vanligaste:

Hjälten: huvudpersonen som publiken ska identifiera sig med.
Mentor: förebild eller vägledare
Härold: kallar till uppdrag
Skuggan: fienden/rivalen eller ”fienden inom en”
Hamnskiftare (Shapeshifter): ofta en person av motsatt kön som antingen missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på ända till slutet: Catwoman i ”The dark knight rises”, Peeta i ”The hunger games”. Ett annat exempel är den oberäknelige Han Solo i Star Wars.

Obs: vissa rollfigurer uppvisar två eller flera arketyper, som Gandalf och Obi-Wan som både är Mentor och Hjälte-som-dör-men-återuppstår-igen. Ibland skiftar en rollfigur mellan flera också.

peeta

Hjältens resa lever allså i högsta välmåga. Förutom Campbells inflytande har Christopher Vogler troligen haft ett rejält finger med i spelet för att sprida dess popularitet. Efter Disney-åren har han tjänstgjort som manuskonsult på 20th Century Fox (och där utvecklat manuset till filmer som ”Fight Club” och ”Den tunna röda linjen”), hållit föreläsningar över hela världen och haft framgångar med sin bok.

Vad är det som gör mönstret så användbart? Vogler menar att erbjuder en fantastiskt användbar ”verktygslåda” till att konstruera en historia – det är till och med svårt att inte använda dess olika verktyg. Han framhåller också dess flexibilitet, alla steg behöver inte vara med och ordningen kan variera. I Anna Odells “Återträffen” och ”En underbar jävla jul” t.ex. har huvudpersonerna redan hörsammat Kallelsen – att gå på fest – när vi kastas in i handlingen. Prövningen i ”Återträffen” är den värsta tänkbara: Anna blir bokstavligt talad utkastad från sin egen klassfest. Men i slutet av filmen får hon revansch, som en äkta Hjälte.

jul

Vogler varnar för att medvetenheten om strukturen kan ha sina nackdelar. Använder man det tanklöst kan det lätt resultera i menlösa klichéer och stereotyper. Men om författaren istället tar sig an mönstret med nya infallsvinklar och oväntade kombinationer kan det resultera i ”häpnadsväckande nya former” av den urgamla grundformeln, enligt ”The writer’s journey”.

En annan framgångsfaktor är att Hjältens resa är en metafor för själva livet, med de olika stadier och riter vi alla genomgår. Att börja ett nytt jobb t.ex. innebär ofta att vi stöter på element som Kallelsen till äventyret, Mentorn, vänner och fiender, Prövningar och revanscher o.s.v. Det här gör att mönstret passar utmärkt även för historier som bygger på verkliga händelser, som ”12 years a slave och Philomena” vilket jag skrivit om tidigare. Hur uttjatad liknelsen än är så måste det sägas i det här sammanhanget: livet är en resa!

Bada med Bond

James Bond-filmerna blir ofta beskyllda för att vara sexistiska. Visst har det blivit bättre med åren men det är svårt att förneka dessa tendenser i filmerna, särskilt de tidiga från 60-talet. Även som hängivet Bondfan skruvar man besvärat på sig t.ex. i början av ”Goldfinger”, när Sean Connery daskar en kvinna i baken vid swimmingpoolen och ber henne gå därifrån med motiveringen att det är dags för ”man’s talk”:

Men detta är ändå inget mot stämningarna i ”Man lever bara två gånger” från 1967, som mestadels utspelar sig i Japan. Manusförfattaren, ingen mindre än Roald Dahl, tycks ha varit på sitt bästa grottmans-humör under skrivandet. Det mjukstartar redan med Bonds allra första replik, i sängen med en kinesisk kvinna:20151023_201051

Lägg märke till Sean Connerys inte alltför vältränade överkropp och ”bonnbrännan” på överarmen. Den världsberömde skotten var trött på 007 vid det här laget (han hoppade tillfälligt av serien efter den här filmen) och tycks ha haft roligare saker för sig än att hänga på gymmet.
Men nu till filmens ”höjdpunkt”: den både sexistiska och rasistiska massage-scenen, där Bond och hans japanska agentkollega Aki tas om hand av fyra lättklädda kvinnliga massörer. Det börjar med att Aki förklarar hur könsrollerna i Japan ser ut.

20151025_113941

Bond blir imponerad och säger skämtsamt att han borde pensionera sig i landet av denna anledning. Aki å sin sida ger inte mycket för de brittiska kvinnorna:

20151025_114330

20151025_114420

Här blev det lekfullt och nojsigt, minsann. Flickorna säger inget under hela scenen, men fnissar då och då förläget åt Bond. Aki förklarar varför:

20151025_114526

Självfallet blir de nyfikna på 007:s bringa, vars ludna matta det skulle gå att sticka en tröja av.
Men nu är det dags att välja flicka!:

20151025_11475420151025_11512720151025_115307

”She’s very sexyful” säger Aki på sin brutna engelska. Vem av kvinnorna väljer då Bond? Jo, den av dem som uppenbart INTE är japanska utan en västerländsk kvinna sminkad/stajlad som en!

20151025_115420

Efter att ha  masserat Bond ett tag får kvinnan avlösning av agentens första flirt i filmen. En kvinna som även hon har det här med könsroller klart för sig:

20151023_204510

I slutet av filmen ingår James Bond ett skenäktenskap med en japansk kvinna för att smälta in i befolkningen. Men han tänker inte välja vilken kvinna som helst, även om det bara är på låtsas. ”Är hon söt?” frågar Bond, och får det nedslående svaret:

20151023_212550

En replik som självfallet får hjälte att rynka på näsan, fattas bara! Som tur är visar hon sig dock vara söt.

När 007 är på besök hos den japanske skurken Osato lyckas filmskaparna även få in lite hederlig tutthumor. Osato varnar Bond för det farliga med rökning, varpå den kvinnliga sekreteraren understryker budskapet genom att puta med brösten och leverera följande replik:
20151025_120439

Det var lite hederlig 007-sexism det! Återkommer snart med mer Bondrelaterat material.

Därför når filmhjältarna botten

I en del Hollywoodfilmer, däribland Pixarfilmen ”Insidan ut” och senaste Mission Impossible-filmen, Rogue Nation, så hamnar hjälten i en grotta eller i en avgrund i ett kritiskt skede. Svepskäl förklarar varför.

I ”Insidan ut” (eng. titel: ”Inside out”) inträffar det en bra bit in i handlingen. De båda känslo-figurerna Glädje och Sorg är på uppdrag i 11-åriga Rileys medvetande för att få henne att bli lycklig igen. Det går inget vidare och när det ser som mörkast ut trillar de ner i ett avgrundsliknande hål. Med all viljestyrka de kan uppbåda lyckas de, på tredje försöket, ta sig upp igen. Därefter vänder deras tur. Den som sett Batmanfilmen ”The dark night rises” kanske känner igen sig, för samma slags missöde inträffar där: efter att Batman besegrats av Bane i närstrid blir han placerad i en hemsk underjordisk fängelsegrop, som bara en person ska ha lyckats fly från. Läget ser hopplöst ut, men till lyckas hjälten övervinna sin rädsla och ta sig upp hur hålet – även här på tredje försöket, precis som i sagans värld. Därefter är det en pånyttfödd Batman vi ser, mer redo än tidigare att ta sig an skurken.

Disney•Pixar's "Inside Out" takes us to the most extraordinary location yet - inside the mind of Riley. Like all of us, Riley is guided by her emotions - Anger (voiced by Lewis Black), Disgust (voiced by Mindy Kaling), Joy (voiced by Amy Poehler), Fear (voiced by Bill Hader) and Sadness (voiced by Phyllis Smith). The emotions live in Headquarters, the control center inside Riley's mind, where they help advise her through everyday life. Directed by Pete Docter and produced by Jonas Rivera, "Inside Out" is in theaters June 19, 2015.
De 5 känslorna i Insidan ut.

Ett annat, färskare exempel, är ”Mission Impossible 5 – Rogue Nation”. Här kastar sig hjälten Ethan Hunt (Tom Cruise) djupt ner i en bassäng för att komma åt hemliga data som döljer sig längst nere i djupet. Hunt är ytterst nära att drunkna under det vådliga företaget, men väcks till liv av sina medhjälpare i sista sekund. Efter detta vänder lyckan för Ethan & co och nu blir det åka av – det är dags för skurkarna att få smaka på sin egen medicin.

Samma inslag sker i många James Bondfilmer, där Bond mitt i handlingen brukar ta sig in – och gärna ner – i skurkens näste, där han blir torterad och är nära att dö. När han väl klarat detta test är han redo att ro i land med uppdraget.

bond goldfinger
Bond är nära att duka under i Goldfingers näste.

Vad är det egentligen som händer i detta skede av handlingen? Svaret är enkelt: handlingen i dessa filmer är uppbyggda kring det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”, där ett tillfälligt nederlag – gärna i en grotta eller dylikt – är en av hörnstenarna. Begreppet lanserades i mitten av förra seklet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell, som visade hur ett antal stående stående händelser och rollfigurer återkommer i gamla myter och sagor över hela världen. 

”Hjältens resa” återfinns också i massor av Hollywoodfilmer vilket jag skrivit om tidigare, Detta har särskilt tydligt visats i manusgurun Christopher Voglers bok ”The writer’s journey” som kom ut i början av 90-talet. Boken visar hur man lämpligt bygger upp en filmberättelse och den har fått ett stort inflytande i Hollywood på senare år, särskilt tydligt märks det i superhjälte/actionfilmer.

Joseph Campbell delade in hjälteresan i ett 30-tal olika “steg”, som dels står för olika stadier i handlingen, dels beskriver en ”inre resa” hos huvudpersonen på ett mer symboliskt plan. Christopher Vogler har renodlat dessa till 12, däribland ”Kallelsen till äventyret”, ”Prövningen” och ”Återuppståndelsen/Slutstriden”. I äventyrsfilmer är stegen konkreta och rör liv och död, medan de i mer realistiska dramer eller komedier ofta är mer symboliska. Här är stegen i Vogels tappning:

heros journey

 

”Prövningen” (“The Ordeal”) är en hörnsten i Hjältens resa. Enligt Vogler är det här ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då hjälten/huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och är nära att gå under. I typiska äventyrshistorier utspelas det i den ”Den innersta grottan”, som ofta består av fiendens högkvarter. Det här som Luke och gänget ger sig in i Dödsstjärnan för första gången, James Bond tar sig in i skurkens näste och Batman tar sig ner i Gothams kloaker där han blir svårt misshandlad av Bane. Det är också här som Glädje håller på att försvinna i hålet i ”Insidan ut” och Ethan Hunt håller på att omkomma i djupet i ”Rogue Nation”.

 the-dark-knight-rises-bane-vs-batman
Batman får spå spö av Bane i Gothams grottliknande kloaker.

”Det finns inget dramatiskt skeende som publiken gillar mer än död och pånyttfödelse. I någon mån tvingas hjältar i varje historia konfrontera döden eller det den fruktar mest: deras största rädslor, slutet på en relation, tillintetgörandet av en gammal aspekt av personligheten”, skriver Vogler i ”The Writer’s journey”. Märk t.ex. hur förtvivlad Glädje är nere i avgrunden, hon fruktar att hon aldrig kommer att lyckas ta sig upp därifrån för att hjälpa Riley. Men i sista sekund tar hon sig samman och lyckas ta sig ut ur hålet. 

I  många andra slags filmer sker Prövningen på ett mer abstrakt plan. Motsvarigheten i t.ex. den romantiska komedin är då den spirande romansen går i stå i ett skede av filmen och kärleken tycks förlorad. Detta händer rollfigurerna i allt från ”Notting Hill” till ”Bridesmaids” och Amy Schumerfilmen ”Trainwreck”. Sedan får de varandra igen i ”Återuppståndelsen” i slutet.

Efter att ha klarat av denna motgång är hjälten mogen att så småningom ta sig an den kommande slutstriden/avgörande konfrontationen, något som särskilt tydligt inträffar i klassiska äventyrshistorier som Star Wars och James Bond t.ex. Det steget kallas av Vogler för “Återuppståndelsen”, och den här gången får hjälten (oftast) sin slutliga revansch på fienden eller rivalen.

MIRogueNationMain

Andra typiska “hjälte-inslag” i ”Insidan ut” och ”Mission Impossible” är “Kallelsen till äventyret” och “Överträdande av den första tröskeln”. Efter att ha ”trätt över tröskeln” hamnar hjälten på platsen/platserna där själva äventyret utspelar sig – för t.ex. Gläjde och Sorg är det ”minnesskogen” i Rileys medvetande. Enligt Vogler är det effektivt att bygga upp en stor kontrast mellan den första, vanliga världen och den ”särskilda” där större delen av äventyret/handlingen utspelar sig. I ”Insidan ut” framstår t.ex. Rileys hemtrakt i Mellanvästern som en härlig idyll jämfört med den nya hemstaden San Francisco där allt framstår som mörkt och farligt. Andra exempel är Harry Potters eländiga kyffe på Privet Drive jämfört med det fantastiska Hogwarths, och ”The hunger games” där det är stor kontrast mellan Katniss hem i kåkstäderna och den färgsprakande lyxen i ”The Capitol”.

Det här var några exempel på hur Hjältens resa fortsätter att lägga grunden för massor av filmer och andra berättelser.

Fler artiklar i samma ämne av mig:
”Därför liknar Hollywoodfilmer varandra”, från ”Lord of the rings” till ”The hunger games” och ”Django unchained”
Svenska filmhjältar, om bl.a. ”Monica Z” och Anna Odells ”Återkomsten”.
Hjälten är Oscar: ”12 years a slave”, ”Philomena” m.fl.

Lucas vs LOTR

Med sista ”Hobbit” på bio och en ny ”Star Wars-film ”i sikte är det goda tider för fantasy- och SF-fans. Trots de till synes olika världarna så lånade Lucas mycket från Tolkien, och bådas verk bygger på samma berättarstruktur som även präglar massor av nutida Hollywoodfilmer. 

Robotar och rymdskepp vs alver och analoga svärd – vid en första anblick framstår JRR Tolkiens Midgård och ”Star Wars” högteknologi som vitt skilda världar. Men skrapar man bara lite på ytan är det lätt att se likheterna mellan Lucas originaltriologi från 1977-1983 och ”The Hobbit” och framförallt ”Lord of the Rings” (”LOTR”). Alla har de samma huvuddrag i storyn: En ung föräldralös hjälte får ett uppdrag av en ”trollkarl”, lämnar sin hemtrakt och beger sig ut i främmande land, där han utkämpar olika strider och slag och till sist besegrar ondskan.

Några fler likheter mellan ”LOTR” och ”Star Wars”:
* Ondskans hantlangare letar efter hjälten i hans hemtrakt men missar honom.
* Trollkarlen/jediriddaren går under i strid när sällskapet befinner sig i fiendens högborg eller på en extra farlig plats. Hjälten ser läromästaren falla men kan inget göra. Denne återuppstår dock senare i en eller annan form.
* I bägge fallen tar sällskapet därefter igen sig hos ett slags ”skogsfolk” innan äventyret går vidare.
* Yoda spår framtiden för Luke, som måste bestämma sig om han vill hjälpa sina vänner eller inte. Galadriel gör det samma för Sam.

Ben-Kenobi

Man kan också jämföra de likartade ”pubscenerna” i början av handlingen. I både berättelserna kliver hjälten in i en nöjeslokal där diverse folkslag möts för att roa sig. Här träffar han en mystisk främling, som först verkar skum men som visar sig bli en värdefull bekantskap och i slutändan en oskiljaktig följeslagare (Vidstige/Han Solo). Från denna lokal tvingas hjälten fly illa kvickt efter att fiendens hantlangare kommit honom på spåren.

George Lucas har själv nämnt Tolkien som en av sina inspirationskällor (andra är bl.a. Kurosawafilmen ”Den vilda flykten”), vilket kan förklara en del av likheterna. Många av de berättarmässiga likheterna beror dock inte på att Lucas förläst sig på den engelske fantasyförfattaren. Orsaken är snarare att båda använt sig av den uråldriga berättarstrukturen ”Hjältens resa”.

Denna struktur återkommer i sagor och myter från hela världen, som i legenderna om Moses och Buddha, antika myter och gamla folksagor. Begreppet lanserades i slutet av 40-talet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”Hjälten med tusen ansikten”. Kännetecknande för en hjälteresa är bl.a. vissa ”steg” i berättelsens utveckling.

frodo

Här är några av de typiska stegen i Hjältens resa med exempel från första Star Wars-filmen och ringen-trilogin, plus lite ur ”Hobbiten”.

Akt 1
1. Vardaglig värld: Luke har tråkigt hos fosterföräldrarna, Frodo/Bilbo lever ensam i stillsamma Hobbiton
2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram, Gandalf erbjuder Bilbo en skattjakt/Frodo att resa med ringen
3. Avböjande av utmaningen: Luke vill först inte anta utmaningen, Bilbo dissar Gandalf. Orsaken är ofta att hjälten är rädd för det främmande och inte är beredd att lämna sitt trygga hem än.
4. Möte med mentorn: Luke får lasersvärdet av Obi-wan, Hobbiten instrueras av trollkarlen
5. Stiger över den 1:a tröskeln gör entré i den ”Särskilda världen”
Akt 2
6. Tester, allierade fiender (Hjälten lär sig reglerna i den ”Särskilda världen”, får skilja vän från fiende.
7. Närmandet av ”Den innersta grottan”: Moria i ”Sagan om ringen”, Dödsstjärnan i ”Star wars”
8. Prövningen: Luke och gänget nära att dö i sophanteraren, Obi-wan respektive Gandalf går under
9. Belöning: får skatten eller lärdomen som eftersökts: kunskap om Dödsstjärnans svagheter/får värdefulla råd och föremål av Galadriel,
Akt 3
10. Vägen tillbaka. Luke och Leia jagas av en rasande Darth Vader när de flytt från Dödsstjärnan.
11. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs. Femhäraslaget i ”The Hobbit”. Slaget framför Saurons portar)
12. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (Rebellernas seger skapar tillfällig fred i galaxen, lugn råder åter i Midgård.)

Nya Star Wars-filmen: ”The Force Awakens”:

Att ”Star Wars” följer det här mönstret har sin förklaring. George Lucas har berättat att han när han kämpade med att hitta en struktur till sin rymdsaga så uppenbarade sig Josephs Campbells teorier som en räddare i nöden. Denne blev i sin tur mäkta imponerad av resultatet och såg Lucas arbete som en fulländad uppdatering av Myten.

Hur hamnade då strukturen i ”Hobbiten” från 1937 och ”LOTR” som färdigställdes på 50-talet? Fantasyförfattaren lär inte ha nämnt Campbell eller vice versa. Björn Wahlberg, som skrivit förordet till den svenska upplagan av ”Hjältens resa” (Kabusa förlag), ger följande förklaring: ”Med tanke på Tolkiens vida beläsenhet behövde han inte ha tillgång till Campbells hjälteschema för att komma fram till i stort sett samma berättelse. Beowulf, den fornnordiska mytologin och legenderna kring Arthur och Gawain (som Tolkien närstuderat, min anmärkning) följer samma mytiska struktur som ligger till grund för hjältens resa”.

Om strukturen ovan känns bekant från andra håll är det inte så konstigt. Den återkommer i en eller annan form i massor med böcker och Hollywoodfilmer – särskilt påtagligt i äventyrshistorier som ”Trollkarlen från Oz”, ”James Bond”, ”Harry Potter”, ”The Hunger Games” vilket jag skrivit om tidigare. Även där stöter man på bl.a. kallelsen till äventyret, mentorn, Prövningen då hjälten nästan går under, revanschen i slutet o.s.v..

Ett av fler klipp på Youtube som sammanfattar Hjältens resa i montage:

12 steg i ”The writer’s journey”
Joseph Campbell tar upp ett 20-tal olika steg i ”Hjälten med tusen ansikten”. Att jag tagit med bara 12 beror på att det är så strukturen ser ut i manusgurun Christopher Voglers renodlade form. Vogler, en lärjunge till Campbell, kom i början av 1990-talet ut med boken ”The Writer’s Journey” där han gör en filmisk anpassning av föregångarens teorier. Hans bok har haft stort inflytande i Hollywood, särskilt kan man se spår av den i de senaste årens superhjältefilmer – från ”Iron Man” till ”Guardians of the Galaxy”.

Prövningen
De olika stegen finns inte med bara för att uppnå en dramatisk effekt. Enligt Campbell och Vogel har de även en djupare, symbolisk innebörd. Ta till exempel det centrala inslaget ”Prövningen” (”The Ordeal”), där hjälten ”nästan uppslukas av mörkret och tycks ha omkommit”. Campbell kallar detta för ”Valens buk”, efter Bibelns Jona. Enligt Vogler är det ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under.

Innersta grottan
I äventyrsfilmer föregås detta ofta av ”Närmandet av den innersta grottan”, och det är i det här skedet som James Bond vanligen tar sig in i skurkens högkvarter och närapå omintetgörs, som då Goldfinger hotar honom med laserstrålen. Eller när Batman tar sig ner till Banes högkvarter i Gothams kloaker och nästan blir misshandlad till döds av skurken. I ”Stars Wars” sker detta ombord på Dödsstjärnan när Luke håller på att krossas av sophanteraren.

”För att något ska bli bättre så måste det först bli sämre”, är Voglers sammanfattning av den här krisen. Visst, hjälten är nära att dödas här, men tack vare att han klarar provet återkommer han så småningom med förnyade krafter. I ”LOTR” går Gandalf under i Morias gruvor men blir senare pånyttfödd som den mäktigare Gandalf den vite.

viggo

Återuppståndelsen
Detta är berättelsens slutklimax. Det är här hjälten möter fienden i ett sista test i en äventyrsberättelse, och det är nu det är dags att välja rätt partner i en romcom. Ofta får hjälten här assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star wars”, Catwoman bistår Batman mot Bane och Lisbeth Salander räddar Mikael Blomqvist från tortyren. I både ”Hobbiten” och ”Sagan om ringen” är det Örnarna som flaxar in i handlingen och räddar hjälten i sista stund (”Dags att komma nu, kompis?!”). ”Räddningen utifrån” kallar Campbell det här inslaget, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet igen.

star-wars-cantina

Ett annat typiskt inslag är ”Tester, allierade och fiender”, som infaller när hjälten klivit över den första tröskeln till den ”Särskilda världen”. I samband med det hamnar han ofta på en sjabbig pub eller liknande precis som i ”LOTR” och ”Star Wars”. Här lär han sig spelreglerna för den nya världen och lär sig skilja vän från fiende. Andra motsvarigheter är saloon-scenen i massor av westernfilmer och nattklubbsscenen i James Bond.

En cirkelformad resa
Många hjälteresor är just utformade som en resa, där huvudpersonen återvänder till sitt hem i slutet i en dramaturgisk cirkelrörelse (”Dit och tillbaka igen” är undertiteln till ”Hobbiten”). Moderna exempel är ”The hunger games”, ”Harry Potter”, ”12 years a slave” och ”Moonrise Kingdom”.

Men resan sker också i hjältens inre, då han (oftast) kommer tillbaka som en visare och mer harmonisk version av sig själv. I detta skede är han ”herre över två världar” och behärskar både den äventyrliga världen och vardagen där han kom ifrån.

heros-journey-cycle1

Christopher Vogler understryker det effektfulla i om det är stor kontrast mellan hjältens vardagliga miljö i början, och den ”Särskilda värld” som hen träder in i senare. Jämför t.ex. friden i Hobbiton med Moria eller Saurons näste, eller Lukes lugna tillvaro mot den fruktansvärda Dödsstjärnan. Det här har filmskapare utnyttjat länge skriver Vogler som lyfter fram ”Trollkarlen från Oz”, där det stillsamma Kansas är filmat i svartvitt som kontrast till det färgsprakande Oz där Dorothy senade hamnar. Moderna exempel är Harry Potters radhustillvaro vs Hogwarths, och Katniss’ enkla boning vs de rikas knas-futuristiska värld i The Capitol i ”The Hunger Games”.

Sagornas arketyper
I myter och sagor finns även ett antal stående rollfigurer med särskilda uppgifter. CG Jung använde begreppet ”arketyper” för att beskriva dessa. Christopher Vogler menar att det är häpnadsväckande hur konstanta dessa har sett ut genom olika kulturer, och menar att man kan se dem som personifierade symboler av olika mänskliga egenskaper.

Exempel på arketyper:

Hjälten: huvudpersonen
Mentor
: förebild eller vägvisare. Förser ofta hjälten med visdom eller vapen (Gandalf, Obi-Wan, Q i James Bond, Dumbledore, Haymitch.)
Skugga: fienden eller rivalen. Sauron, Darth Vader/Kejsaren.
Hamnskiftare: ofta en person av motsatt kön som missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på: femmes fatalen i film noir, Peeta i ”The hunger games”, Catwoman i ”The dark knight rises”. Eller Boromir i ”LOTR”.
Allierad: vän/anförvant till hjälten (Sam i ”LOTR”)
Tröskelväktare: hantlangare till skurken, eller andra som står i vägen för hjältens mål. Ex: Orcherna i ”LOTR”, stormtrupperna i ”Star Wars”.
Härold: kallar hjälten till äventyr (Leias hologram, Gandalfs erbjudande till Bilbo)
Trickster: komisk sidekick eller clownartad hjälte, t.ex: R2-D2 och C-3PO i ”Star Wars”.

Katniss_Everdeen
Hjältinna: Katniss

Tid för hjältar
”Hjältens resa” lever och frodas på film och i böcker. Den är ett lika självklart inslag i eskapism som i filmer som bygger på ”verkliga händelser”, som bioaktuella ”Pride” och ”The Imitation Game”. Eller svenska dramer ”Monica Z” och Anna Odells ”Återkomsten” vilket jag tidigare skrivit om.

Vad beror dess inflytande på? Voglers och Campbells inflytelserika verk har säkert ett finger med i spelet, liksom förstås att mönstret lämpar sig så väl för berättande. De olika stegen är suveräna ”byggstenar” att konstruera en historia kring enligt Vogler, som också framhåller mönstrets flexibilitet – alla steg behöver inte vara med och ordningen kan också variera.

En annan viktig förklaring är att Hjältens resa är en metafor för livet, med de olika stadier och riter vi alla genomgår. Att börja ett nytt jobb t.ex. innebär ofta att vi möts av kallelsen till äventyret, en mentor, vänner och fiender, prövningar och revanscher o.s.v.. Det här gör att mönstret passar utmärkt även för ”sanna” historier som ”Monica Z”, ”The Imitation Game”, m.fl.
Hur uttjatad liknelsen än är så måste det sägas i det här sammanhanget: livet är en resa!

Mina tidigare artiklar i ämnet:
Därför liknar Hollywoodfilmer varandra – Hjältens resa filtrerat genom moderna actionfilmer och romcoms bl.a., från ”The dark night rises” till ”Bridesmaids”.

Svenska filmhjältar

Bergman – en kul kille!

Ett par filmregissörer har nyligen påstått att Ingmar Bergman inte hade någon humor. Detta är nonsens. Jag tipsar om hans bästa komedier, som också finns på Youtube.

Först var det den brittiske filmaren och komikern Richard Ayoade (”Submarine”) som i DN utmålade Bergman som en humorlös dystergök (men dramerna gillade han).

Och för några dagar sedan var Stockholmsaktuelle Mike Leigh inne på samma linje i DN. Enligt Leigh är Roy Andersson betydligt roligare än Bergman:

– Jag menar, en film som ”Djävulens öga” är ju inte direkt någon humorfest, eller hur? säger Mike Leigh, som även ska göra ett studiebesök i Bergmanarkivet.

Vad är detta för okunnigt snicksnack? Dessa herrar kan ju inte ha sett 50-talskomedierna ”Sommarnattens leende”, ”En lektion i kärlek” eller ens ”Kvinnors väntan”. Dämonregissören gjorde inte många verk i genren, men inom svensk filmkomedi är de antagligen det bästa som gjorts tillsammans med Hasse Ekmans 40-talsfilmer.

Och hur kan en person som omtalat sig själv som ”en kärlekens ardennerhäst” påstås sakna humor?

Esset i leken är den ljuvliga ”Sommarnattens leende” (1955), som skildrar kärleksintriger i herrgårdsmiljö runt förra sekelskiftet. Till dess trumfkort hör den fyndiga (och ofta dubbeltydiga) dialogen, de Shakespearska intrigvändningarna och de fantastiska rolltolkningarna av bl.a. Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck, Harriet Andersson och Jarl Kulle (”Jag tolererar att min hustru bedrar mig men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”).

Sommarnattens leende (1955) Filmografinr: 1955/36

Filmen sågades visserligen på ett legendariskt sätt av DN:s Olof Lagercrantz, men de flesta svenska kritiker hyllade den.

Det här är också en av få svenska komedier som gått hem utomlands – belönad med specialpris i Cannes för ”poetisk humor”, försedd med högsta betyg i ”Leonard Maltin’s Movie Guide” (”One of the best romantic comedies ever made”) o.s.v.. Plus förstås att den inspirerade Woody Allens till ”En midsommarnatts sexkomedi” på 70-talet.

Filmen finns på Yotube:

Lättsam komedi eller inte, Bergman vore inte Bergman om han inte omtalat tiden för inspelningen som nattsvart på det privata planet.

På Yotube finns också ”En lektion i kärlek” (1954). Den håller inte riktigt samma klass som ”Sommarnattens leende” men är ändå klart sevärd bl.a. tack vare finfint skådespel av Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck:

Men även i Bergmans allvarliga dramer finns det ofta humor, som bioaktuella regissören Craig Johnson (”The Skeleton Twins”) påpekar i senaste Sight and Sound. Se bara på tv-filmen Saraband från 2003, där en del giftpilar till repliker är komiska guldkorn.

Finns på Youtube: