Film

Onanist javisst

Det har varit mycket onani i svensk kultur och media på sistone, från poplåtar till Carola-porträtt och RFSU-kanpanjer. 

Här är några färska onaniexempel:

1. Svenska poplåtar hyllar självsex
Åtminstone två svenska poplåtar från i höst handlar om onani. En är Mando Diaos ”Sweet wet dreams”. En annan är debutanten Beatrice Elis låt ”Party in my pants”.
Elis skiva ”Die another day” släpptes i oktober och hyllades i DN bl.a. Hon har intervjuats i flera tidningar och det journalister framförallt vill veta är förstås är vad sångerskans föräldrar tycker om ”Pants”-låten. Till Svenska Yle gav hon följande obetalbara svar:

– Mina föräldrar stöttar min onani.
– Jag vill aldrig mer säga den meningen. Det kändes jätteäckligt.

2. RFSU söker ett kvinnligt ord för ”runka”
Detta berättade flera tidningar i förra veckan. Fina flickor onanerar visst, men ”runkar” gör de tydligen inte. RFSU vill göra det mindre skamfyllt med kvinnlig onani och har därför utlyst en ordtävling som ska få fram en kvinnlig motsvarighet till ”runka”. ”Pulla”, ”gnugga” och ”klittra” är några av förslagen enligt Aftonbladet.

3. ”Carola-foto borttaget ur onanibild”
Se där en tidningsrubrik man inte ser varje dag, men i början av november förekom den i flera svenska tidningar. Konstfotografen Olof Tegby-Frisk hade gjort en bild där en naken kvinna tar på sig själv framför ett gammalt foto på Carola Häggqvist. Men det där med upphovsrätten hade han glömt bort.

 4. Onanister = navelskådande person
”Onanisterna” heter en roman av Patrik Lundberg som kom ut i höstas. Titelns syftar inte på självbefläckelse utan på intoleranta personer som ”inte kan ses bortom sin egen lilla krets”, enligt författaren. När en krönika i tidningen Fokus nyligen hade nedanstående onani-rubrik var det alltså Lundbergs definition av ordet som gällde, vilket förklaras längst ner i texten.

20141107_163857 (1)

Varför denna onanivurm nu? Kanske för att det i dessa självupptagna selfie-tider ligger närmast till hands att ha sex med sig själv, helt enkelt. Vem orkar med en partner att ta hänsyn till, liksom. Bort därför med all skam och skuld, eller som Woody Allen sa redan i ”Annie Hall” 1977: ”Racka inte ner på onani, det är sex med någon jag älskar”.

Den som vill djupdyka i ämnet kan ta del av denna lista med 15 låtar om onani, med bl.a. Cyndi Laupers ”She Bop”, The Who’s ”Pictures of Lily” och Elvis Costellos ”Pump it up”. En del artister berör saken på ett subtilt sätt, medan andra skippar finliret:

Vi avslutar detta inåtvända inlägg med lite 90-talshumor:

1. Hårgeléscenen ur ”Den där Mary”.

2. Seinfeld-avsnittet ”The Contest”. Det kanske allra roligaste avsnittet i serien handlar om vem av huvudrollskaraktärerna som kan hålla sig längst från att göra det med sig själv. Det var nära att episoden aldrig blev av, då TV-bolagscheferna på NBC var tveksamma till om ”masturbation” var ett bra ämnesval för en serie på bästa sändningstid. Manusförfattaren Larry David lyckades dock kom undan med det genom att själva ordet aldrig sägs i avsnittet. ”My mother cought me”, är Georges ömkliga bekännelse som sätter igång tävlingen:

Påsken i populärkulturen

Nu är det påsk, men var är alla påskfilmerna, påsksångerna och de lustiga påsklekarna? Påsken är julens mobbade kusin rent popkulturellt, men det finns godbitar bara man letar lite.

Film:
Till skillnad från julfilmerna är nästan alla påskfilmer religiöst färgade, i form av en massa Jesus-filmer. Scorsese och Mel Gibson har gjort sina versioner t.ex., men bäst är Pasolinis ”Matteusevangeliet” från 1964. Enligt många kritiker är det t.o.m. en av de bästa filmer som gjorts, och jag håller med. Den är på samma gång nedtonad (svartvit och med amatörer i rollerna) och vacker och gripande. Lägg därtill det eklektiska (godkänt kulturord!) musikvalet, med alltifrån Bach till gospel. Filmen finns på Youtube i två delar. Spoiler: han dör i slutet! Roligt f.ö. att regissören var homosexuell, ateist och kommunist.

Sett klart nu? Från födseln i stallet till slutet som samhällsomstörtare och martyr – vilken resa den mannen gjorde! (för att uttrycka sig modernt).

Vill man ha lite mer humor i sina bibelstudier så rekommenderas Monty Pythons ”Life of Brian”. Här en favoritscen:

Djävulen och häxor har förstås sin plats i påsken, särskilt på skärtorsdagen. En tecknad favorit är ”En natt på Blåkulla” ur Disneys ”Fantasia”, med stämningsfull musik av Modest Musorgskij.

Del 1:

Del 2:

En annan kuslig klassiker är Benjamin Christensens dansksvenska stumfilm ”Häxan” från 1922, som utger sig för att vara en dokumentär om häxor genom tiderna. Hela filmen finns på Yotube!

Humor:
Rowan Atkinsons version av evangeliet är ett komiskt guldkorn. Text och framförande i toppklass.

Eddie Izzards försök att reda ut skillnaden på julen och påsken och det här med påskharar är också kul:

Apropå påskharar får vi förstås inte glömma Snobbens alterego ”Påsk-beageln” (”The Easter Beagle”), som kommer med godis till barnen:

easter beagler front

easter beagle_strip

Påskbeageln dyker även upp i charmiga kortfilmen ”It’s the Easter Beagle, Charlie Brown!” från 1974. Finns på dvd!

Musik:
Det finns inte så mycket påsk i popen, Patti Smiths album ”Easter” är typ det enda jag kommer på.

Det mest självklara musikvalet är väl annars Andrew Lloyd Webbers musikal ”Jesus Christ Superstar” från 1971. Det här är hans bästa musikal, som friskt blandar pop, rock, soul m.m. (”på ett eklektiskt sätt” höll jag på att skriva). Bästa rösten på originalskivan tillhör Judas, tolkad av Murray Head med sin skönt soulraspiga stämma:

Och när det gäller musikaler så måste den här gamla klassikern med Fred Astaire och Judy Garland nämnas:

Litteratur:
Seriös litteratur tillhör väl inte populärkultur men Michail Bulgakovs roman ”Mästaren och Margarita” passar ändå in här, bl.a. för att den lär ha inspirerat Mick Jagger till Rolling Stones-hiten ”Sympathy for the devil” från 1968. Boken väver in delar av påskevangeliet i berättelsen, och handlingen når sin kulmen då huvudpersonen Margarita förvandlas till häxa och får tillbringa en natt på Blåkulla. Mycket underhållande och fantasifull bok, topp tio!

Detta var allt om påsken i populärkulturen. Återkommer med samma upplägg i midsommar! Eller runt Kyndelsmäss.

Hjälten är Oscar

Temat för årets Oscarsgala är ”Hjältar”. Det gör det passande att återigen skriva lite om den berättarstruktur som kännetecknar många av dagens Hollywoodfilmer. Jag tänker på det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”, som är ryggraden i allt från ”Star wars” och ”Sagan om ringen” till aktuella dramer som ”Philomena” och ”12 years a slave”.

Begreppet ”Hjältens resa” myntades av mytforskaren Joseph Campbell för över 50 år sedan, och kännetecknas av ett antal stående händelser och rollfigurer som återfinns i sagor och myter från hela världen. På 90-talet fick det sin filmanpassade version i Christopher Voglers bok ”The writer’s journey”, som fått ett enormt inflytande i Hollywood – särskilt i superhjältefilmer (se min tidigare artikel i ämnet).

philom

Vogler delar in hjälteresan i 12 olika ”steg”. I äventyrsfilmer är de konkreta och rör liv och död, medan de i dramer ofta är mer symboliska. Här är några av stegen i a) ”12 years a slave”, där New York-musikern Solomon blir såld som slav i Södern, och b) ”Philomena”, där journalisten Martin åtar sig att ta reda på vad som blev av änkan Philomenas son som nunnor adopterade bort åt henne när hon blev gravid som tonåring. Jag ger ”Star wars” som referenspunkt i varje steg (George Lucas var djupt influerad av Campbells teorier):

* Vardaglig värld: Luke lever ett händelselöst liv hos fosterföräldrarna; Musikern Solomon bor med sin familj i New York; Martin är missnöjd med sin journalisttillvaro i London

* Kallelse till äventyret: Leias hologram kallar på Luke; Solomon får ett erbjudande om en spelning utanför stan, Martin får ett erbjudande om att göra reportage om Philomena

* Vägrar lyssna på kallelsen: Luke vill först inte lyssna på Obi-wan, Martin fnyser första bara åt reportageidén  – se även t.ex. Bilbos respektive Neos (”Matrix”) vägran

* Kliver över tröskeln – entré i den särskilda världen: Luke och Obi-wan drar till stan där de anlitar Han Solo, Solomon hamnar i Södern, Martin och Philomena drar ut på resa till först nunneklostret och sen USA

* Prövningen – tillfälligt nederlag: Luke och gänget är nära att dö i sophanteraren på Dödsstjärnan; Solomon nära att dö genom hängning, Martin misslyckas första gången i sökandet i nunneklostret

* Vägen tillbaka

* Återuppståndelsen/slutstriden: Luke och rebellerna spränger Dödsstjärnan; Solomon blir fri till sist; Martin lyckas med sökandet i klostret i rond 2

* Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan ”hela” omgivningen: Rebellernas seger över Imperiet skänker fred åt galaxen; Solomons hemkomst skänker glädje åt familjen; Martin får reda på sanningen om Philomenas son, vilket blir en lättnad även för Philomena.

.

slave

Prövningen
Steget Prövningen är en hörnsten i Hjältens resa. Vogler beskriver det som ett ställe i berättelsens mitt (oftast) då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under. I ”Philomena” inträffar det steget ovanligt tidigt, då Martin går bet i första ronden i sökandet i nunneklostret, medan det i ”12 years a slave” sker ungefär efter att halva filmen gått – det är här som Solomon är nära att dö genom ett plågsamt hängningsförsök. I James Bond-filmerna är det vanligen här som Bond ger sig in i skurkens näste och är nära att duka under efter att ha blivit upptäckt (som då Blofeld hotar honom med laserstrålen i ”Goldfinger”). Och det är nu som Batman ger sig in i Gothams kloaker och närapå misshandlas till döds av Bane.

Både ”12 years” och ”Philomena” följer den klassiska hjälteresans struktur, där huvudpersonen ger sig ut på en resa och kommer tillbaka igen, precis som Frodo och Bilbo, eller scoutrymlingarna i Wes Andersons ”Moonrise kingdom”. Men resan kan också huvudsakligen vara en resa mot personlig utveckling och mognad.

Återkommande figurer

Hjältens resa kännetecknas också av ett antal återkommande rollfigurer, eller ”arketyper” som C G Jung kallade dem. Här är några av dem:

1. Hjälten. En klassisk Hjälte fixar något som inte står rätt till i världen. Martin i ”Philomena” drar åt detta håll, medan Solomon i ”12 years a slave” visserligen har ett åtagande men luras in i slaveri – målet blir att ta sig ur det.

2. Mentorn. Ett vanligt steg i början av Hjältens resa är ”mötet med mentorn” (se t.ex. Luke-Obi-wan, Frodo-Gandalf, Neo-Morpheu, Katniss-Haymitch). I dessa båda filmer finns ingen tydlig mentorsroll, även om ”Philomena” i viss mån kan ses som den dryge Martins lärare i folkvett.

3. Skuggan. Den klassiska Skuggan är fienden som Hjälten besegrar i en slutstrid. Men det kan också vara en rival eller ”fienden inom en” som i ”Känn ingen sorg” där Göteborgsmusikern Pål slåss mot sin scenskräck. I ”12 years” finns en lång rad fiender för Salomon att slåss mot, särskilt den grymme slavägaren spelad av Michael Fassbender. I ”Philomena” är det den forna abbedissan som undanhåller Martin och Philomena sanningen om sonen. Under resans gång stöter de också på en rad (4) Tröskelväktare = personer som på olika sätt försöker hindra Hjälten.

5. Hamnskiftare. (hamn=skepnad). Hamnskiftaren är en gäckande figur vars uppsåt kan vara svårt att ringa in. Ofta är det en person av motsatt kön som tillfälligt förleder och förvirrar Hjälten. Två typexempel är Willoughby i ”Förnuft och känsla” och Daniel (Hugh Grant) i ”Bridget Jones dagbok” – på ytan stiliga typer som hjältinnan i början tror är den rätta, innan deras sanna och opålitliga natur avslöjas. Den stilige Hans i Disneyfilmen ”Frost” genomgår precis samma otrevliga förändring, till prinsessan Annas förskräckelse.

Det var allt om Hjältens resa för den här gången!

Läs min text om Hjältens resa och dess inflytande på Hollywoodfilmer – från Star wars till Skyfall och The hunger games.

Läs om Hjältens resa i förra årets svenska filmer

Svenska filmhjältar

”Monica Z”, ”Känn ingen sorg” och ”Hundraåringen” är exempel på svenska filmer som hade premiär 2013. En annan sak som förenar dem är att de alla är uppbyggda kring det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”. Detta i likhet med massor av moderna Hollywoodfilmer, vilket jag skrivit om tidigare.

Begreppet ”Hjältens resa” myntades av mytforskaren Joseph Campbell för över 50 år sedan, och kännetecknas av ett antal stående händelser och rollfigurer som återfinns i sagor och myter från hela världen. På 90-talet fick det sin filmanpassade version i Christopher Voglers bok ”The writer’s journey”, som fått ett enormt inflytande i Hollywood – särskilt i superhjältefilmer.

känn ingen sorg

Vogler delar in hjälteresan i 12 olika ”steg”I äventyrsfilmer är de konkreta och rör liv och död, medan de i dramer som ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg” kan vara mer symboliska. Här är några av stegen, med ”Star wars” som referenspunkt (George Lucas var djupt influerad av Campbells teorier):

* Vardaglig värld: Monica knegar på i hemorten; Pål bor hos sin farfar; Luke lever ett stilla liv hos fosterföräldrarna
* Kallelse till äventyret: Monica erbjuds att åka med i turnébussen; Pål kickas ut från hemmet av farfar – typiskt för en passiv Hjälte; Leias hologram kallar på Luke
* Kliver över tröskeln – entré i den särskilda världen: Monica bosätter sig i Stockholm; Pål flyttar in hos sin vän, Luke och Obi-wan drar till stan där de anlitar Han Solo
* Prövningen – tillfälligt nederlag: Monica gör fiasko i melodifestivalen; Pål gör bort sig totalt på bröllopsspelningen; Luke och gänget är nära att dö i sophanteraren på Dödsstjärnan
* Vägen tillbaka
* Återuppståndelsen/slutstriden: Monica gör succé i New York; Pål lyckas genomföra en konsert till sist; Luke och rebellerna spränger Dödsstjärnan
* Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan ”hela” omgivningen: Monicas respektive Påls triumf skänker harmoni även åt deras familjer/omgivning. Rebellernas seger över Imperiet skänker fred åt galaxen.

monica z

Romantisk prövning
Prövningen är ett ställe i berättelsens mitt – oftast – då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under. Motsvarigheten i en romantisk story är då det spirande förhållandet råkar ut för ett bakslag, vilket sker i både ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg” (Monica och Sture bråkar; Eva skäller ut Pål i gymmet). Helt enligt konceptet finner de båda paren dock varandra i slutet.
En till bihandling i Monicas fall rör förhållandet till hennes dotter och föräldrar. Även här sker ett tydligt nederlag i mitten när hjältinnan super sig redlös och dottern tas ifrån henne, vilket dock vänds till familjelycka i slutet.

Hjältens resa kännetecknas också av ett antal återkommande rollfigurer, eller ”arketyper” som C G Jung kallade dem. Flera av dessa återfinns i ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg”.

Återkommande figurer

1. Hjälten. En klassisk hjälte fixar något som inte står rätt till i världen. I de flesta moderna berättelser är det istället något i hjältens personlighet som behöver rättas till, skriver Vogler. I Påls och Monicas fall är det scenskräck respektive alkoholism och dålig självkänsla. ”Publiken älskar att se Hjältar brottas med personliga problem och övervinna dem”, menar Vogler, som hävdar att det huvudsakligen finns två slags Hjältar:
1) Den villiga, aktiva, som är hängiven äventyret (Monica).
2) Den ovilliga, som är passiv och full av tvivel (Pål).

2. Mentorn. Ett vanligt steg i början av Hjältens resa är ”mötet med mentorn” (se t.ex. Luke-Obi-wan, Frodo-Gandalf, Neo-Morpheu, Katniss-Haymitch). I Monicas fall finns ingen tydlig mentor, medan Pål har både farfar och vännen Jonathan, som lär honom om livet och den stora världen.

3. Skuggan. Den klassiska Skuggan är fienden som Hjälten besegrar i en slutstrid. Men den kan också vara t.ex. ”fienden inom en”, som i ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg” där hjälten slåss mot inre demoner som hotar lyckan. Monicas pappa har drag av både Skugga och Tröskelväktare (figur som på olika sätt försöker hindra hjälten) genom sina försök att sätta käppar i hjulet för dotterns karriär och relation till sin dotter.

4. Hamnskiftare. (hamn=skepnad). Hamnskiftaren är en gäckande figur vars uppsåt kan vara svårt att ringa in. Ofta är det en person av motsatt kön som tillfälligt förleder och förvirrar hjälten. Två typexempel är Willoughby i ”Förnuft och känsla” och Daniel (Hugh Grant) i ”Bridget Jones dagbok” – på ytan stiliga typer som hjältinnan i början tror är den rätta, innan deras sanna och opålitliga natur avslöjas. I ”Känn ingen sorg” har vi den vackra Eva, som till en början förtrollar Pål tills hon sviker honom dubbelt genom att dra in honom i knarksmuggling och låtsas ha skrivit hans låtar.

hundraaringen

Hundraåringen – en gammal hjälte
Filmerna ”Hotell” och särskilt ”Hundraåringen” följer båda den klassiska formen av Hjälteresan där huvudpersonen ger sig ut på en resa (se t.ex. ”The hobbit” eller ”Moonrise kingdom”). I Felix Herngrens film drar pensionären Allan ut på vägarna och får under äventyrets gång tampas med olika fiender och hinder, som han till slut övervinner genom list och tur.

Anna Odells ”Återkomsten” har också drag av mytkonceptet, trots att den är annorlunda uppbyggd med sina två separata delar. Även här händer det att en Hjälte antar ett erbjudande och kastas in i en ny miljö (klassfesten), där hon stöter på en lång rad fiender och motståndare. Prövningen blir sällan mer tydligt än i ”Återkomsten”, där Hjälten bokstavligt talat kastas ut från gemenskapen och står ensam mot världen. Som så många andra hjältar drar hon dock det längsta strået i slutet, då hon framstår som den verkliga vinnaren.

Läs min text om hur Hjältens resa präglar Hollywoodfilmer som Skyfall, The hunger games och Django unchained.

Snabba cash III – lite lånat, lite stulet

Har sett den avslutande delen i Snabba Cash-trilogin, ”Livet Deluxe”, efter Jens Lapidus bok. En helt okej gangsterfilm, ”bra för att vara svensk”, men var det verkligen en ny svensk film jag såg? Här fanns så många lån från äldre (och bättre) filmer att jag efter ett tag mest satt och räknade referenser.

Regissören Jens Jonsson har sagt i intervjuer att han kollat på amerikansk 70-talsfilm som inspiration. Det är inget jag betvivlar, särskilt Coppolas”Gudfadern” verkar vara en favorit för både Jonsson och Lapidus.  Ett av huvudspåren i ”Livet Deluxe” handlar om relationen mellan gangsterkungen och dennes dotter Natalie. Hon är till en början oskyldig har inga planer på att bli en del av den kriminella världen. Men likt Don Corleones präktige son Michael i Coppolas film dras hon obönhörligt in i den och slutar som boss över hela familjen.

Liksom Michael hårdnar Natalie till sättet och lyckas gripa makten efter faderns död genom att utplåna sina fiender. Scenen där hon likviderar sin konkurrent i slutet – genom att smuggla med sig ett vapen till ett fredligt möte – liknar för övrigt scenen i ”Gudfadern” där Michael lyckas döda två fiender på en restaurang tack vare att en gömd pistol väntar på honom på toaletten.

the-godfather_al_skjuter

Michael (Al Pacino) likviderar ett par fiender i ”Gudfadern”.

I början av filmen är Natalie universitetsstuderande vilket påminner om en annan välkänd gangsterdotter, nämligen Tonys dotter i ”Sopranos”.  Strippklubbsscenerna ekar också av denna tv-serie.

Sedan har vi temat med polisinfiltratören Martin som nästlar sig in hos gangsterbossen och vinner dennes förtroende. Samma upplägg kunde man se i 90-talsfilmen ”Donnie Brasco”, där Johnny Depp tog sig in i familjen hos den intet ont anande Al Pacino. I båda fallen börjar gangstern se sin adept nästan som sin egen son.

Snabba_Cash_-_Livet_Deluxe

Natalie (Malin Buska) och polisinfiltratören Martin Hägerström (Martin Wallström!)

Fram tills slutscenernas avgörande händelser vacklar Natalie fram och tillbaka, men väljer till sist brottets bana efter att ha blivit sviken/drabbad av död en gång för mycket, vilket har en parallell i Clint Eastwoods ”Mystic river” där Sean Penns gangster till sist väljer den onda sidan.

Jorges story – gangstern som gör ”en sista stöt” –  är ett inslag som var gammalt redan på James Cagneys tid. Återfinns även i ett antal andra moderna filmer som ”Drive” och ”The Town” .

snabba-cash-3-jorge

”STULET” skulle det ha stått på affischen men det blev felstavat.

 ”Snabba Cash III” är hyfsat engagerande trots alla lån och skådespelarna är överlag bra, särskilt Matias Varela i rollen som Jorge,  Jorges sorti är riktigt fånigt dock. I en uppgörelse mot slutet tycks han omkomma i en exploderande bil men lyckas klara sig helskinnad tack vare en list – vilket dock inte avslöjas förrän precis i slutscenen. Lamt! Dessutom återförenas med han med sin flickvän på ett märkligt och sockersött sätt, nyss var han kallhamrad bankrånare med mottot ”skjut för att döda”, men nu pussas vi i motljus på sandstrand och lever lyckliga i alla våra dagar…

Nästa svenska gangstersatsning är nya filmer om Jönssonligan – vi ses i biosalongen då!

Kriminella klichéer

Den ondskefulla vakten. Isoleringscellen. Homosexuella ofredanden. Ingen genre är så klichéfylld som fängelsefilmen, och Netflix nya serie ”Orange is the new black” är inget undantag.

Serien börjar med att Piper, en medelklasstjej i 30-årsåldern, döms till 15 månaders fängelse för ett brott i ungdomen då hon smugglade drogrelaterade pengar på flyget. Hon placeras på en kvinnoanstalt, där hon enligt genrens regler snabbt måste lära sig skilja vän från fiende, och vilka sociala koder som gäller innanför murarna.

orange
Piper (Taylor Schilling) i sin orangea fängelseoutfit.

Med undantag av ”Kvinnofängelset” är fängelsedramat en väldigt manlig affär, därför känns det tryggt för en vän av genren att ”Orange is the new black” omfamnar dess många klichéer.

Här är några av dem:

1. Den onda vakten
George ”Pornstach” (Porrmustaschen) Mendez, en riktigt slem typ som gärna förnedrar Piper och hennes medfångar.

stache

Föregångare:
* Kapten Knauer i ”Benknäckargänget”, som svurit på att krossa internerna
* Hadley i ”Nyckeln till frihet”
* Hamidou i ”Midnight Express” – piskar fångarna under fotsulorna

knauer longest
Kapten Knauer i ”Benknäckargänget” (1974).

2. Det homosexuella ofredandet
Galna ”Crazy eyes” försöker göra Piper till sin flickvän i episod 3. Hjältinnan försöker på ett kvinnligt sätt att resonera sig ur situationen men får ändå en fiende på halsen.

crazy-eyes_616
Crazy eyes i sin karakteristiska ”galning”-frisyr.

Föregångare:
* Clint Eastwood i ”Flykten från Alcatraz”, som när han blir antastad i duschen löser det ”Clintan-style” genom att spöa upp förövaren och låta honom käka tvål.
* Tim Robbins blir våldtagen i ”Nyckeln till Frihet”.
* Burt Reynolds tackar nej till en invit i ”Benknäckargänget” = dödligt svartsjukedrama.

1979, ESCAPE FROM ALCATRAZ
Clint Eastwood  i ”Flykten från Alcatraz”. Gissa om han klarar skivan?

3. Fixaren
Ledargestalten Galina ”Red” Reznikov smugglar in prylar innanför murarna. Får konkurrens av ”Pornstach”.
Föregångare:
* ”Caretaker” Hampton i ”Benknäckargänget”
* Clusiot i ”Papillon”
* Red i ”Nyckeln till frihet”

nyckeln
Andy (Tim Robbins) tillsammans med fixaren Red (Morgan Freeman) i ”Nyckeln till frihet”.

4. Hjälten i isoleringscellen
Här hamnar Piper efter att ha ägnat sig åt en stunds otillbörlig ”lesbisk dans” med en medfånge.
Föregångare:
Burt Reynolds i ”Benknäckargänget”, Steve McQueen i ”Papillon”, Paul Newman i ”Rebell i bojor”.

burt
Burt Reynolds i Benknäckargänget.

5. Fånge med husdjur
En av Pipers medfångar skaffar hund
Föregångare:
Fånge med katt i ”Prison break”/mus i ”Flykten från Alcatraz”/katt i ”Midnight express”.

kattpris
Fånge med katt i ”Prison break”.

Här är några andra favoritklyschor i genren:
* Flyktförsöket
* Hjälten som trotsar systemet och ”inspirerar” sina medfångar (t.ex. Paul Newman i ”Rebell i bojor”.
* Fängelsedirektörens varnande tal i inledningen: ”Put your trust in the Lord, you’re ass belongs to me!” (”Nyckeln till frihet”).

Ifall de sistnämnda inslagen förekommer i ”Orange is the new black” har jag dålig koll på då jag slutade titta efter 5-6 avsnitt. Serien börjar lovande, med intressanta karaktärer och händelser, men efter några avsnitt tryter fantasin i intrigerna. Droppen för mig blev den meningslösa jakten på en höna som upptog större delen av episod 5. Ett annat irritationsmoment är den lite ”gulliga” ton som ibland smyger sig in i serien och får livet på kåken att verka rätt mysigt trots allt.

För några år sedan skrev jag en utförlig artikel om fängelsefilm i tidningen M3 Hemmabio., där jag bl.a. gick igenom genrens historia och bjöd på en behändig ”klyschtabell”:

20130727_093221 (1)

Varför fängelsefilmen så full av klyschor? En förklaring kan förstås vara dess strikta ramar, för att inte säga murar. En elakare kommer från avsomnade sajten Prison Flicks: Eftersom filmskaparna inte vet ett dyft om livet på kåken så hämtar de all sin kunskap i ämnet från andra filmer. Resultatet blir att när en kliché väl etablerats så har den kommit för att stanna.

Mina fem fängelsefilmfavoriter (utan inbördes ordning):
1. En profet
2. Flykten från Alcatraz
3. Benknäckargänget
4. Papillon
5. Rebell i bojor

cool_hand_luke_ligger

Paul Newman poserar coolt med en cigg i mun i ”Cool hand Luke” (”Rebell i bojor”).

Därför liknar Hollywoodfilmer varandra

Film må vara en modern konstart men många nya Hollywoodfilmer är uppbyggda kring ett berättarmönster som återfinns i gamla myter och sagor. I actionfilmerna på ett alltmer likartat sätt dessutom. 

Tar man t.ex. ett par nyare biosuccéer som ”The Dark knight returns” och ”Django unchained”, så ser man att båda innehåller bl.a. följande inslag i intrigen:

* En hjälte med ett uppdrag: Batman – rädda Gotham, Django – rädda sin älskade
* Får råd av en mentor: Lucius Fox ger Batman tekniska prylar, Dr Schultz ger Django skyttelektioner
* Träder in en ny miljö
* Går nästan under i en strid eller liknande: Batman krossas av Bane, Django fångas in och hängs upp och ner
* Återhämtar sig
* Besegrar fienden i en slutstrid och får en belöning av något slag

Likadant i ”The hunger games”: här är hjältinnan Katniss uppdrag att vinna gladiatorspelen, mentorn är den avdankade kämpen Haymitch, och i mitten av filmen är Katniss nära att duka under av ett giftigt sår. I slutstriden besegrar hon sin främsta rival och vinner tävlingen.

Katniss_Hunting
Katniss i sin nya miljö: gladiatorspelen i The hunger games.

Den här strukturen finns även i filmerna/böckerna om James Bond och Harry Potter, liksom i Sagan om ringen. Den är alltså inte ny. Faktum är att den går tillbaka på ett mönster som enligt somliga återfinns i myter från hela världen, som i legenderna om Moses och Buddha, antika myter och gamla folksagor. Det kallas för ”Hjältens resa” och lanserades 1949 av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”The hero with a thousand faces”.

En sådan berättelse innehåller ett antal typiska ”steg”, som de jag tog upp ovan, liksom ett antal stående rollfigurer som mentorn, fienden och härolden som erbjuder hjälten en utmaning i början.

Campbell gjorde sig känd genom flera populära böcker och offentliga framträdanden. En av hans tidiga beundrare blev regissören George Lucas, som berättat att han i brist på moderna myter byggde hela sin rymdsaga ”Star wars” utifrån Hjältens resa (mentorn här är förstås Obi-wan).

Ben-Kenobi
Obi-wan: typisk mentorfigur.

Den som verkligen gjorde Hollywood medvetet om konceptet, och dess lämplighet för filmhistorier, var manusförfattaren Christopher Vogler i slutet av 80-talet. Vogler arbetade då som manuskonsult hos Disney, där han tog fram ett åttasidigt dokument om lämplig storyutveckling, helt efter Campbells principer. Dokumentet spred sig bland filmbolagen i Hollywood, och 1993 utvecklade Vogler det till boken ”The writer’s journey”. Boken har sedan tryckts om flera gånger (senast 2007) och hyllats av filmskapare som Darren Arronofsky: ”All historieberättande börjar med den här boken!”.

Föregångarens olika ”steg” i en story har här renodlats till tolv:

Hjältens resa enligt ”The writer’s journey” (de moderna filmexemplen är främst mina egna)

Akt 1
1. Vardaglig värld
2. Kallelse till äventyret (Luke får ett meddelande via Leias hologram, Harry Potter får brev från Hogwarts, Mikael Blomkvists erbjudande från Henrik Vanger)
3. Avböjande av utmaningen (Neo tackar först nej till Morpheus, Bilbo dissar Gandalf)
4. Möte med mentorn (Luke får lasersvärdet av Obi-wan, Pat träffar psykologen i ”Du gör mig galen”)
5. Stiger över den 1:a tröskeln (entré i den ”särskilda världen”)
Akt 2
6. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
7. Närmandet av ”den innersta grottan” (fiendens högborg, som Dödsstjärnan i Star wars eller Banes näste i Gothams kloaker)
8. Prövningen (Luke och gänget nära döden i sophanteraren, Yojimbo misshandlas svårt, Brad Pitt får en stålbit genom magen i ”World war z”)
9. Belöning (får skatten eller lärdomen som eftersökts)
Akt 3
10. Vägen tillbaka
11. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs. Pat vinner danstävlingen i ”Du gör mig galen”)
12. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (Katniss seger i ”The hunger games” ger hopp åt de där hemma)

harryletters
Harry Potter kallas till äventyret via brev från Hogwarts.

Det här är några exempel på hur vanlig Hjältens resa är på film, från dramer till äventyrsfilm. Vogler menar i sin bok att de gamla myterna rentav är basen för all modern storytelling. Dagens berättelser handlar visserligen sällan om gamla gudar, men mytens struktur och de återkommande rollfigurerna är utmärkta verktyg när det gäller att stukturera en historia även idag.

Författaren menar nu inte att en berättelse måste innehålla alla stegen ovan, eller ha exakt den här ordningen: ”publiken vill se familjära konventioner trotsade på ett kreativt sätt”. Men tittar man på det senaste årets filmer, särskilt actionfilmerna, så ser man hur vissa inslag upprepas på ett alltmer likartat sätt . Se bara på hur ”Prövningen” brukar skildras:

Skenbar död
Prövningen (”The Ordeal”) är skedet då hjälten ”nästan uppslukas av mörkret och tycks ha omkommit”, och är en hörnsten i Hjältens resa. Campbell kallar det för ”Valens buk”, efter Bibelns Jona. Enligt Vogler är det ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under.

I äventyrsfilmen föregås det ofta av ”Närmandet av den innersta grottan”, och det är i det här skedet som James Bond tar sig in i skurkens högkvarter och närapå omintetgörs, som då Goldfinger låter laserstrålen löpa mellan hans ben. Och det är nu som Batman tar sig in till Banes näste i kloakerna och krossas av skurken. Ofta sker det här nederlaget inför en annan rollfigur, som fungerar som publikens ställföreträdande vittne och ska få oss att inse allvaret. Det får vi också här genom en tårögd Catwoman som bevittnar misshandeln. Likaså i ”The hunger games” där en bekymrad Haymitch via en tv-skärm betraktar den feberansatta och skadade Katniss.

the-dark-knight-rises-bane-vs-batman
Batman besegras av Bane – för stunden.

Batman kastas sedan ner i ett fängelse under jord, som han lyckas rymma från först efter att ha övervunnit sin rädsla (på tredje försöket som i sagans värld). Den som klarat av ett sådant eldprov visar att han eller hon är redo för förändring, menar Campbell. Helt enligt konceptet är det en pånyttfödd superhjälte som nu kravlar sig ut ur fängelsehålan, likt en nykläckt fjäril, redo att ta sig an skurken i slutstriden.

I Bondfilmen ”Skyfall” och ”Iron man III” har man skilt Prövningen från Närmandet av den innersta grottan på ett ovanligt men väldigt likartat sätt. I båda fallen kommer Prövningen först, genom att hjälten blir nedskjuten, hamnar under vatten och antas vara död. Långt senare kommer inslaget då hjälten fångas i in i skurknästet, i båda fallen med undantaget att det nu är hjältens flickvän som plågas/dödas istället – inte särskilt ridderligt!

Skyfall 2 (2012)
Bond går sin ”skenbara död” till mötes i inledningen av Skyfall.

”För att något ska bli bättre så måste det först bli sämre”, är Voglers sammanfattning av den här krisen. I ett drama som Wes Andersons ”Moonrise kingdom” (som är starkt mytinspirerad) inträffar den precis i mitten av filmen när de båda scoutrymlingarna fångas in på stranden av de vuxna, och allt hopp tycks ute.

Motsvarigheten inom den romantiska komedin är då den spirande romansen går i stå av någon anledning. Även den lättsammaste story behöver det här tillfälliga bakslaget, skriver Vogler. I ”Bridesmaids”, där huvudpersonen Annies uppdrag är något så fluffigt som att anordna en möhippa åt sin bästa vän, kommer nederlaget i mitten av filmen då Annie efter flera missöden fråntas sin uppgift. Och inte nog med det, inom kort har hon även sabbat sin romans, fått sparken från sitt jobb och blivit vräkt! Kanske har manusförfattarna tagit till sig Voglers råd om att publiken inte engagerar sig ifall för lite står på spel, varför de vräkt på med hela eländesartilleriet. På äkta romcom-manér räcker det dock med ett pep talk från en hejig väninna för att Annie ska ta tag i sitt liv igen.

bridesmaids_movie_in-the-airplain
Efter en katastrofal flygresa får Annie sparken som ansvarig för möhippan.

Hjälten tar examen
Återuppståndelsen är filmens slutklimax. Om Prövningen var testet så är detta examen; det är här hjälten möter fienden i en slutstrid, och det är nu det är dags att välja rätt partner i en romans. Ofta får hjälten assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star wars”. Andra exempel: Lisbeth Salander räddar Mikael Blomqvist från tortyrdöden i ”Män som hatar kvinnor”, Catwoman undsätter Batman i slutstriden. ”Räddningen utifrån” kallar Campbell detta för, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet. Ett romcom-exempel är då Hugh Grant i Notting Hill får undsättning av vännerna för att ta sig till Julia Roberts presskonferens.

noomi
Lisbeth Salander räddar Mikael Blomqvist i sista stund i slutstriden.

Stående rollfigurer
I myter och sagor stöter vi på återkommande rollfigurer med särskilda uppgifter. CG Jung använde begreppet arketyper för att beskriva dessa. Christopher Vogler menar att det är häpnadsväckande hur konstanta de har sett ut genom olika kulturer, och menar att man kan se dem som personifierade symboler av olika mänskliga egenskaper.

De vanligaste arketyperna enligt ”The writer’s journey”:

Hjälten: huvudpersonen
Mentor
: förebild eller vägvisare. I t.ex. en romcom är det gärna en god vän av samma kön som ger hjälten goda råd om kärleken
Skugga: fienden eller rivalen. Eller ”fienden inom en” som i ”Du gör mig galen”
Hamnskiftare: ofta en person av motsatt kön som missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på: Femmes fatalen i film noir. Peeta i ”The hunger games”. Catwoman i ”The dark knight rises”.
Allierad: vän/anförvant till hjälten
Tröskelväktare: hantlangare till skurken, eller andra som står i vägen för hjältens mål
Härold: kallar hjälten till äventyr
Trickster: komisk sidekick eller clownartad hjälte t.ex.

Swinton
Skuggfigur: Tilda Swintons anstaltsföreståndare i ”Moonrise kingdom”.

Hamnskiftaren Catwoman uppvisar för övrigt stora likheter med Han Solo i första Star warsfilmen. I båda fallen tvivlar vi länge på deras lojalitet, i slutet bangar de t.o.m. ur trots hjältens vädjan om att stanna kvar och slåss mot ondskan (i två likartade replikskiften), bara för att i sista stund komma tillbaka och bistå honom i slutstriden. Ännu ett exempel på hur tungt regissören Christopher Nolan lutar sig mot Hjältens resa och Stjärnornas krig.

catwoman
Catwoman visar sig till slut ha hjärtat på rätta stället, i likhet med Han Solo.

Obs att en rollfigur kan ha drag av flera arketyper, eller växla mellan dem som i ”Du gör mig galen” där den kvinnliga huvudpersonen i början är både härold och mentor när det gäller dansträningen/tävlingen, för att i slutet övergå till kärleksintresse.

Starkt inflytande
Det här var exempel på hur stort inflytande Hjältens resa har över den moderna Hollywoodfilmen t.ex.. En orsak är förmodligen Christopher Voglers arbete. Dels genom hans uppmärksammade bok, dels genom hans arbete som chef över manusutvecklingen på 20th Century Fox, där han varit med om att bearbeta manuset till bl.a. ”Fight club”, ”Black swan” och Aronofskys ”The wrestler”. Dessutom han hållit föreläsningar och workshops över hela världen.

Vogler själv lyfter även fram att hjälteresan känns så självklar för oss människor. Den påminner om massor av vardagssituationer och även livet självt.

Många filmkännare tycks dock sakna kunskap om hjälteresan. När t.e.x Mark Cousins i SVT:s serie ”Story of film” kom in på ”Star Wars” så talade han förvånat om dess ”bisarra intrig”, och verkade inte alls känna till den mytiska strukturen bakom.

Men visst är det intressant att konstatera att även om dagens filmer görs i rymdåldern, så vilar själva berättandet på uråldrig grund. Historier vi serveras i THX-salongen byggs upp på samma sätt som de gjordes kring lägerelden en gång i tiden.

Läs mer om de olika stegen i ”The writer’s journey”

Läs mer om The hero’s journey” och Joseph Campbel

”Woodys bästa på länge!”

Woody Allens nya film Blue Jasmine får rätt bra kritik i tidningarna. Som smått uppgivet fan är jag skeptisk, men glädjer mig åt att åtminstone Aftonbladets recensent kör med den gamla klyschan ”Woodys bästa på länge”: ”Det här är det bästa Woody Allen gjort på länge” skriver Jens Peterson.

Den här floskeln har recensenter kört med i säkert 15 år sedan Allens filmer började gå på tomgång, Bengt Ohlsson drev med det en i På stan-krönika redan för tiotalet år sedan. Aftonbladet har hursomhelst gott sällskap av The New Yorkers recensent bl.a.: ”In all, this is the strongest, most resonant movie Woody Allen has made in years”. Dubbel-LOL!

Se utdrag ur tidningsrecensioner på Rotten tomatoes:
http://www.rottentomatoes.com/m/blue_jasmine/

Blue_Jasmine_poster

Åsså Austen igen

 

Ah, precis vad världen behövde: ännu mys-pysig Jane Austeninspirerad romcom. Den här heter ”Austenland”, där vi får följa Jane Austen-besatta singeltjejen Jane (spelad av forna Blossom-stjärnan Keri Russel) besöker en udda temapark som tillägnats den berömda författarens böcker. Där uppvaktas hon av ett par manliga kavaljerer varpå romantiska förvecklingar uppstår.

Det räcker med att se några sekunder av trailern för att klassa detta som en riktigt trött produkt. Här finns inget som utlovar någon sprakande dialog eller karaktärsskildring av Jane Austens kaliber. Första halvan av det två minuter långa klippet är ”rolig” medan den andra halvan satsar på romantik, lägg märke till hur det skiftet markeras med en lika typisk som tråkig ”romcom-trailer-låt”. Bara det att hjältinnan heter Jane är slött så det förslår.

Brett McKenzie från briljanta komediserien Flight of the Concords framskymtar som romantiskt intresse i trailern och det smärtar att behöva se honom i sådant här trams. Jag trodde att vi anhängare av Jane Austen och romantiska komedier blev kränkta nog med den löjliga filmen ”The Jane Austen bok club” för några år sedan, men tydligare finns det folk som har ännu mindre fantasi.

Skippa den här filmen och se den bästa av Austenfilmerna istället, Ang Lees ”Förnuft och känsla”. Eller ännu hellre, läs Stolthet och fördom, en fantastiskt bra och underhållande bok vars kvalitet ännu ingen Austenfilmatisering lyckats komma upp i. Allra minst ”Austenland”, som har USA-premiär den här veckan, som det verkar.

20130717_204551

Ärkefiender

Vad vore hjältar utan ärkefiender? Stålmannen har Lex Luthor, Sherlock Holmes har Moriarty. Till och med Rocky har fått en nu, den slemme konstnären Väduren som gör livet surt för vår hjälte:

rocky archenemy

Ärkefienderna har sin givna plats i vår kultur och har hängt med sedan urminnes tider. Ordets förled kommer som vi alla vet från grekiskans ”arkhos” som betyder ”mest viktig”. I Bibeln har vi Satan som frestar Jesus i öknen med all tänkbar världslig härlighet. Och i litteraturen hittar vi allt från Chauvelin i Röda Nejlikan till Lord Voldemort i Harry Potter.

Humorister har förstås funnit det oemotståndligt att driva med denna kliché, vilket gett oss Buzz Lightyears fiende Emperor Zurg i Toy Story-filmerna, och skämtteckningar som denna av Gary Larson:

larson_arch enemy

Mina 5 fiendefavoriter:

pelle

5. Elaka Måns. ”Har ni sett på katten, som inte har nån svans? Ynkligare kisse väl aldrig nånsin fanns!” Elaka Måns gör livet surt för Pelle Svanslös i bok efter bok, men till sist drar Pelle ändå alltid längsta strået. Måns och hans kumpaner Bill och Bull är roliga dock, och böckerna skulle vara väldigt tråkiga om inte den ganska malliga Pelle fick sig en och annan ”nosbränna” av denna trio.

jokerny

4. Jokern. Batman har många fiender, däribland Pingvinen och Dubbelansiktet, men den i dubbel mening färgstarkaste av dem är Jokern. Oförglömligt tolkad av Heath Ledger på film. Bästa serieäventyret med denne skämtare är förmodligen ”The killing joke”, författad av geniet Alan Moore (”V for Vendetta”, ”The league of extraordinary gentlemen” m.fl.).

lukas

3. Alexander Lukas. Kalle Ankas kusin är kanske mer en rival än en fiende, men å andra sidan vill han alltid nå framgång på Kalles bekostnad. En drönare som sätter en ära i ett aldrig göra ett hederligt handtag. Här en bild ur ”Enhörningen” där Kalle för en gångs skull drar längsta strået. Fun fact (äntligen får jag använda den frasen!): heter Gladstone Gander i original.

moriarty

2. Professor Moriarty. Sherlock Holmes ärkefiende professor James Moriarty förekommer visserligen bara i en enda novell, ”Det sista problemet”, men vilket avtryck han gör! Det visar sig också att Holmes varit honom på spåren i åratal: ”Är det inte märkligt, mannen mer eller mindre styr London och ingen har hört talas om honom”… ”Han är en brottets Napoleon, Watson. Hälften av allt ont i denna stora stad och nästan allt som inte har blivit upptäckt har honom som organisatör”.

När de två kombattanterna möts för första gången i Holmes bostad på Baker street fäller professorn följande obetalbara ord: ”Ert pannparti är inte så utvecklat som jag hade väntat.” Historien slutar med att Moriarty i en envig med Holmes störtar ned i Reichenbachfallen, och hörs sedan aldrig av mer. Hans hantlangare tas sedan om hand av Holmes i novellen ”Det tomma huset”.

 

1. Newman. Seinfelds överviktiga fiende Newman är en karaktär man älskar att hata. Gjorde entré i den tredje säsongen av Seinfeld och återkom sedan med ojämna mellanrum fram till seriens final i den nionde säsongen. Den som sett serien vet att det räcker för Jerry att höra sin antagonists namn för att han ska väsa fram ”Newman” mellan hårt sammanknipna läppar. Ett par roliga omständigheter är att a) Newman är vän till Jerrys granne och kompis Kramer, och att b) vi aldrig får någon förklaring till vad fiendskapen beror på.

Men att de är fiender är inte att ta miste på, vid ett tillfälle säger Jerry till exempel att Newman är hans Lex Luthor till hans egen Superman. I avsnittet The big salad försöker Elaine (som Newman har ett gott öga till) hitta förmildrande drag hos Newman, vilket inte faller i god jord hos Jerry:
Elaine: ”Perhaps there’s more to Newman than meets the eye.”
Jerry: ”No, there’s less.”
Elaine: ”It’s possible.”
Jerry: ”No, it isn’t. I’ve looked into his eyes. He’s pure evil.”