Humor

Onanist javisst

Det har varit mycket onani i svensk kultur och media på sistone, från poplåtar till Carola-porträtt och RFSU-kanpanjer. 

Här är några färska onaniexempel:

1. Svenska poplåtar hyllar självsex
Åtminstone två svenska poplåtar från i höst handlar om onani. En är Mando Diaos ”Sweet wet dreams”. En annan är debutanten Beatrice Elis låt ”Party in my pants”.
Elis skiva ”Die another day” släpptes i oktober och hyllades i DN bl.a. Hon har intervjuats i flera tidningar och det journalister framförallt vill veta är förstås är vad sångerskans föräldrar tycker om ”Pants”-låten. Till Svenska Yle gav hon följande obetalbara svar:

– Mina föräldrar stöttar min onani.
– Jag vill aldrig mer säga den meningen. Det kändes jätteäckligt.

2. RFSU söker ett kvinnligt ord för ”runka”
Detta berättade flera tidningar i förra veckan. Fina flickor onanerar visst, men ”runkar” gör de tydligen inte. RFSU vill göra det mindre skamfyllt med kvinnlig onani och har därför utlyst en ordtävling som ska få fram en kvinnlig motsvarighet till ”runka”. ”Pulla”, ”gnugga” och ”klittra” är några av förslagen enligt Aftonbladet.

3. ”Carola-foto borttaget ur onanibild”
Se där en tidningsrubrik man inte ser varje dag, men i början av november förekom den i flera svenska tidningar. Konstfotografen Olof Tegby-Frisk hade gjort en bild där en naken kvinna tar på sig själv framför ett gammalt foto på Carola Häggqvist. Men det där med upphovsrätten hade han glömt bort.

 4. Onanister = navelskådande person
”Onanisterna” heter en roman av Patrik Lundberg som kom ut i höstas. Titelns syftar inte på självbefläckelse utan på intoleranta personer som ”inte kan ses bortom sin egen lilla krets”, enligt författaren. När en krönika i tidningen Fokus nyligen hade nedanstående onani-rubrik var det alltså Lundbergs definition av ordet som gällde, vilket förklaras längst ner i texten.

20141107_163857 (1)

Varför denna onanivurm nu? Kanske för att det i dessa självupptagna selfie-tider ligger närmast till hands att ha sex med sig själv, helt enkelt. Vem orkar med en partner att ta hänsyn till, liksom. Bort därför med all skam och skuld, eller som Woody Allen sa redan i ”Annie Hall” 1977: ”Racka inte ner på onani, det är sex med någon jag älskar”.

Den som vill djupdyka i ämnet kan ta del av denna lista med 15 låtar om onani, med bl.a. Cyndi Laupers ”She Bop”, The Who’s ”Pictures of Lily” och Elvis Costellos ”Pump it up”. En del artister berör saken på ett subtilt sätt, medan andra skippar finliret:

Vi avslutar detta inåtvända inlägg med lite 90-talshumor:

1. Hårgeléscenen ur ”Den där Mary”.

2. Seinfeld-avsnittet ”The Contest”. Det kanske allra roligaste avsnittet i serien handlar om vem av huvudrollskaraktärerna som kan hålla sig längst från att göra det med sig själv. Det var nära att episoden aldrig blev av, då TV-bolagscheferna på NBC var tveksamma till om ”masturbation” var ett bra ämnesval för en serie på bästa sändningstid. Manusförfattaren Larry David lyckades dock kom undan med det genom att själva ordet aldrig sägs i avsnittet. ”My mother cought me”, är Georges ömkliga bekännelse som sätter igång tävlingen:

10 myter om humor

DN hade nyligen en artikel om humor, där svenska komiker fick berätta vad de själva tycker är roligt. Med anledning av detta är det på sin plats att punktera några vanliga myter om humor.

1. Män är inte roliga
En av de mest seglivade myterna är som bekant att män inte är roliga. Kvinnor har ju i åratal roat oss och tagit i princip allt mediautrymme, från Katharine Hepburn i 1930-talets ”screwball”-komedier till nutidens Tina Fey, Amy Poehler och Kristen Wiig. Eller svenska serietecknare som Sara Granér och Liv Strömquist. Men roliga män finns också! Det gäller bara att ha ett öppet sinnelag för att upptäcka dem. För de finns där. Jag lovar.

Sara Granér:
sara_graner

2. ”Humor måste ha svärta”
Att blanda humor med allvar kan bli bra, som i ”Annie Hall” eller tv-serien ”Girls”. Men humor som bara vill roa är också kul. Som Seinfeld (vars mott var ”no hugging, no learning”), ”Alan Partridge” eller Woody Allens ”tidiga, roliga” filmer som ”Play it again, Sam”. Och vad är väl roligare än när kommissarie Closeau (Peter Sellers) utger sig för att vara en mästare på redskapsgymnastik?

Den lika roliga som destruktiva fortsättningen:

3. Slapstick är inte kul
Jo, se klippet ovan.

4. Ordvitsar är inte roligt
Jo då, åtminstone i Bröderna Marx tappning, som i rättegångsscenen i ”Duck soup”. Eller ”Titta vi flyger” (”Airplane!”) som är späckad med ordlekar av den här typen:

”A hospital? What is it?”
”It’s a big building with patients, but that’s not important right now”

5. Musik och humor är en dålig kombo

Fel:

6. Humor är en färskvara
Påstående som jag hört av svenska humorister ibland. ”Hasse och Tage var tråkiga och har åtminstone inget att säga oss idag”, kan det låta. Detta medan brittiska komiker som Russel Brand och Eddie Izzard hyllar Monty Python, och amerikanska kollegor som Chris Rock och Judd Apatow gör detsamma med landsmän som Don Rickles och Steve Martin (se Vanity Fairs humorspecial från februari 2013). Varför denna svenska vilja att dissa det gamla? Jag misstänker att det är den svenska trendängsligheten i allmänhet som ligger bakom.

The Guardians tio i topp-lista över de bästa filmkomedierna (2013):

1. Annie Hall
2. Borat
3. I hetaste laget
4. Team america: world police
5. The ladykillers
6. Dr Strangelove
7. Duck soup
8. Rushmore
9. Life of Brian
10. Titta vi flyger

När Amerikanska filminstitutet år 2000 listade de 100 bästa amerikanska komedierna kom man fram till ett liknande resultat i toppen. ”I hetaste laget” från 1959 toppade, följt av ”Tootsie”, ”Dr Strangelove”, ”Annie Hall” och ”Duck Soup” (obs: ”A night at the opera” är en roligare Marxfilm).

7. Det är referenserna som gör humorn
Närbesläktad myt till den föregående. Visst, en del humor gör en stor sak av referenser, men ofta spelar det knappt någon roll alls. Se bara på Eddie Izzards shower eller ”Seinfeld”, som nästan aldrig anspelade på olika populärkulturella fenomen t.ex. I Sverige gjorde ”I manegen med Glenn Killing” och ”Nilecity” en grej av att namnge rollfigurer efter obskyra popmusiker, men det gör varken till eller från för förståelsen av sketcherna:

8. ”Att analysera humor är som att dissekera en groda. Den dör.”
Falskt. Läs t.ex. boken ”And here’s the kicker”, där 21 toppnamn inom amerikansk humor berättar om sitt yrke – från manusförfattare som Marshall Brickman (”Annie Hall” m.fl.) till männen och kvinnorna bakom ”Simpsons” och ”The Daily show” bl.a.. Lika underhållande som insiktsfull.

9. ”Humorsmak är så individuellt/regionalt”
Nej, ovan finns olika exempel på humor som gått hem på många håll i världen. Även svensk humor kan funka utomlands: Ingmar Bergmans ljuvliga romcom ”Sommarnattens leende” fick pris i Cannes och är försedd med högsta betyg i Leonard Maltin’s movie guide (vad har svensk filmhumor sysslat med sedan dess?). Och Petra Mede gjorde förra året succé som programledare för Eurovision, åtminstone engelsmännen hänfördes av hennes ironiska humor.

Och även om man aldrig sett stenröset Stonehenge i England så kan man uppskatta detta:

10. ”Svepskäl dissar icke anglosaxisk humor”

Nähä! Gör jag ju inte. Rekommenderar t.ex. Jaques Tatis ljuvliga film”Semestersabotören”, eller norrmannen Erlend Loes böcker, som ”Expedition L”. Men det är också allt.

Vinprövning!

Vinkännare är en outsinlig källa till komik, med sina krystade ordval och uttryck. Ett fint exempel är Carl-Johan Malmbergs artikel om bourdeaux- och bourgogneviner i SvD häromåret. Han berättar att han och några vänner ibland äter och dricker tillsammans, och tvistar om vilket av de två distrikten som är det bästa: ”En av oss är en hängiven claret man som säger sig vilja bli begravd med en flaska Mouton-Rothschild”. (Claret är visst det engelska ordet för bordeaux).

Och detta är bara början. Texten, som övergår till en hyllning av bourgogne, avslutas på följande vis: ”Bourgogne är mystiken hos det näraliggande. När man smakar dem minns man det man aldrig upplevt. Ofta har jag också noterat att mittpunkten av en mogen bourgogne är liksom ett tomrum, vibrerande av något okänt. Och hittar man rätt i valet av bourgogne – ja, då handlar det om flytande lycka!”.

Prilligheter som dessa gör förvisso parodier överflödiga. Men det hindrar inte att diverse komiker tagit sig an uppgiften med framgång, som Robert Gustavsson i det här klippet:


Den brittiske humoristen Stephen Potter drev med vinkonnässörer redan på 50-talet i ”Livsmannaskap” (One-upmanship), en bok som lär ut hur man får övertaget i olika situationer i sällskapslivet. Med hjälp av olika (påhittade) bluffar-experter visar författaren hur man beter sig som en kännare inom områden man egentligen inte vet ett smack om. På vinfronten lyfter han fram gentlemannen Bath-Meriton, som brukade köra med tricks som att hålla upp glaset och lysa på det med en liten ficklampa: 

20130723_200907

Lägg märke till trumfkortet med att dricka från den bortre änden av glaset!

Claes Erikssons ordekvilibrist till finsmakare går inte heller av för hackor:

Gubbröra med Lennie

Veckans boktips är en s.k. humorbok av komikern Lennie Norman, ”Mera gubbvarning”.

20131027_165019

Enligt baksidestexten tar Lennie ”tempen på samtiden och drar sig inte för att säga ett sanningens ord”. Här är några exempel:

20131027_165103

Och några till:

20131110_142617

Så på pricken! Skönt att det finns folk som vågar säga det som alla tänker men inte vågar yppa högt. (Jag försökte skriva om detta utan ironi men det gick bara inte). Observera att boken heter ”Mera sanningsord”, och mycket riktigt är detta en uppföljare på en liknande bok från 2011. Så stort var suget efter Lennies sanningar att läsekresten krävde en till bok bara två år senare. Vilken tur för alla oss vänner av obekväm, uppriktig humor.

Boken är utgiven av Forum, det något schizofrena bokförlaget som i ena vågskålen lägger Nobelpristagare som Elfriede Jelinek och José Saramago, och i den andra humorböcker som den här och David Batraböcker med arga tvättestugelappar. Den som orkat läsa ända hit belönas med en till sida med godbitar:

20131027_165234

Hoppas dessa visdomar gett dig kraft till att möta en ny arbetsvecka.

Lokko tappar Tage’

Idag går jag i polemik (slå upp det) mot Andres Lokko, som i en förvirrad krönika i SvD förminskar Tage Danielssons politiska inflytande/gärning. Krönikan handlar egentligen om hur en del nutida komiker, som Özz Nûjen, tar ställning politiskt och får stort inflytandet tack vare tv och youtube. Av någon anledning drar Lokko in Tage D som en negativ referenspunkt i detta:

”Det finns en generation som fortfarande är i livet som med lite för jämna mellanrum beklagar sig över hur de saknar Tage Danielssons politiska underfundighet. Well, om man ser sig omkring har vi mängder av briljanta tage danielssonar år 2013. Det är bara det att de vare sig pysslar med kupletter eller med limerickar”. ”Özz Nujen har större inflytande än någonsin Tage”.

Özz Nûjjen förtjänar sin uppmärksamhet, visst, men vad är detta för trams om Tage? Ursäkta om jag låter som ”Män som älskar Tage Danielsson lite för mycket” (P3-humor), MEN: för det första sträckte sig Tage Danielssons politiska engagemang längre än till bara ”kupletter” och ”limerickar”. Se bara på en film som Äppelkriget som är en vidräkning (debattgodkänt ord) med exploatering av naturen. Eller på monologer som ”Om sannolikhet” där han på ett så lysande sätt raljerar över kärnkraftsförespråkare efter Harrisburg-olyckan:

Monologen ingick i revyn ”Under Dubbelgöken” 1979, som liksom många andra Hasse & Tage revyer visats åtskilliga gånger i tv och var fenomen som ”alla” pratade om. Jag vågar påstå att Hasse och Tage var kända på ett sätt som är svårt att uppnå för en svensk komiker idag då det finns så mycket konkurrens från olika tv-kanaler och andra medier. Var man känd på den tiden så var man KÄND. Så där faller även Lokkos argument om att Tages inflytande skulle ha varit futtigt.

Glöm inte heller alla de briljanta texter och verser Danielsson skrev i tidningen Arbetaren under andra hälften av 70-talet (samlade i ”Samlade tankar från roten”), och som gisslar makten om den så stod till höger eller till vänster. Olof Palme, Gösta Bohman eller känslokall byråkrati – ingen som går maktens ärenden går säker här. Se bara på den ständigt aktuella versen ”Om datorns eventuella elakhet”  från 1975, skriven ”med anledning av att datorerna upprättat ett särskilt register på personer som har bett datorerna att få veta vad datorerna har för uppgifter att lämna ut om personerna ifråga”.

”Om datorns eventuella elakhet”
20131104_212950

Danielsson ifrågasatte alla som kommer med tvärsäkra lösningar på saker och ting, genialt sammanfattad i den här formuleringen:
”Utan tvivel är man inte klok”.

tage