Tid för hjältar

”Star Wars”-feber råder igen. Bakom den framgångsrika rymdsagan finns en uråldrig berättarstruktur som även är grunden i massor av moderna filmer, däribland ”Spectre” och ”The Hunger Games”.

Ser man en ny film (särskilt från Hollywood) är chansen stor att bl.a. följande ingredienser ingår:

* Hjälten (huvudpersonen) lever sitt vanliga liv
* Får en kallelse till ett äventyr (James Bond tar sig an ett nytt uppdrag, Katniss ska delta i Hungerspelen)
* Möter en Mentor (”M”/”Q” eller Haymitch)
* Ger sig av på en resa (till Panem i ”Hungerspelen” t.ex.)
* Är nära att dö/får ett svårt bakslag nånstans i mitten av historien)
* Återhämtar sig
* Får revansch i en slutstrid eller en annan slags upprättelse
* Återvänder hem igen

Katniss_Everdeen

Samma saker händer i nya Spielbergfilmen ”Spionernas bro”, där Tom Hanks advokat får en kallelse till att försvara en spion, ger sig av på en resa till Berlin, är nära att sabba uppdraget, får revansch i slutet varefter han återvänder hem.

De här inslagen finns även med i ”Sagan om ringen”, ”Harry Potter” och ”Star Wars” (mer om det strax) där t.ex. en Mentor uppenbarar sig i form av Obi-Wan/Dumbledore/Gandalf). Alla ingår de i  ”Hjältens resa” (eller ”Monomyten”), ett urgammalt berättarmönster enligt somliga återfinns i allt från antika myter till indiska folksagor.

Begreppet lanserades 1949 av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”Hjälten med tusen ansikten” (Arkad Förlag 2011). Dess främsta kännetecken är ett antal stående händelser i intrigen, som de jag listat överst i texten, samt antal återkommande ”arketyper” (rollfigurer) såsom Mentorn, Skuggan (fienden/rivalen) och Härolden (den eller det som ger hjälten uppdraget).

star-wars-cantina

Joseph Campbells skrifter har fått stort inflytande i framförallt den anglosaxiska världen och omtalats av såväl Stephen Spielberg som George Miller (”Mad Max”). En av dem som står i störst tacksamhetsskuld till honom är George Lucas. Lucas hade i början av 70-talet lagt märke till hur amerikanska ungdomar saknade kontakt med myter – berättelser som i alla tider hjälpt människor att få vägledning i tillvaron. Själv kämpade han med utkastet till olika historier om hjältar och skurkar i en avlägsen galax utan att få någon ordning på det. Men så påminde han sig ”Hjälten med tusen ansikten” som han läst på collage: ”Boken tog tag i mitt filmmanus på 500 sidor och sa: Här är historien, här är början, här är slutet, här är fokus. Allting fanns redan på plats och hade funnits där i tusentals år” (ur Björn Wahlbergs förord till svenska upplagan av ”Hjälten med tusen ansikten”).

mad max cykel
Tom Hardy som antihjälten Mad Max. Resan har börjat.

Genom att förlägga den eviga kampen mellan ont och gott i en högteknologisk värld lyckades Lucas åstadkomma en mytisk värld som kändes både traditionsrik och fräsch på samma gång. Campbell själv blev imponerad och de båda männen framträdde så småningom i tv-program tillsammans där de diskuterade myternas roll. (Lucas inspirationskällor var förmodligen flera, t.ex. Kurosawas ”Den långa flykten” och JRR Tolkiens ”Sagan om Ringen).

Den som verkligen satte fart på ”hjälte”-berättandet i Hollywood var manusförfattaren Christopher Vogler i slutet av 80-talet. Själv bevandrad i Campbells idéer hade Vogler häpnat över hur väl Lucas lyckats uppdatera de gamla myterna på film. På sin dåvarande tjänst på Disney tog han fram ett numera legendariskt litet PM över lämplig storyutveckling, helt efter Campbells principer. Dokumentet spred sig bland filmbolagen i Hollywood, och 1992 utvecklade Vogler det till boken ”The writer’s journey” som tryckts i flera upplagor sedan dess (senast 2007) och hyllats av regissörer som Darren Aronofsky.

20130810_195818

I Voglers filmanpassade version är resan indelad i 12 olika ”steg”. I ”Star Wars” från 1977 ser de ut så här:

  1. Vardaglig värld (Luke bor med fosterföräldrarna)
  2. Kallelse till äventyret (Luke får ett meddelande via Leias hologram
  3. Avböjande av utmaningen (Tackar först nej till erbjudandet)
  4. Möte med mentorn (Luke får lasersvärdet av Obi-wan
  5. Stiger över den 1:a tröskeln (entré i den ”Särskilda världen”)

Akt 2 (där vanligen största delen av storyn utspelar sig)

  1. Tester av olika slag; möten med allierade och fiender
  2. Närmandet av ”den innersta grottan” (fiendens högborg, här Dödsstjärnan)
  3. Prövningen (Luke och gänget nära att död i sopförstöraren)
  4. Belöning (Luke och Leia lyckas sno ritningarna över Dödsstjärnan)

Akt 3

  1. Vägen tillbaka (flyktparti)
  2. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs)
  3. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (fred råder åter i galaxen)

Det här schemat är även grunden för otaliga andra Hollywoodfilmer. Själva ordningen och antalet steg kan variera, men ungefär så här brukar det se ut. (Obs: i en tragedi slutar det oftast med ett nederlag i slutet istället). Tydligast märks mönstret i filmer (och böcker) med äventyrlig karaktär och fantasyhistorier men det är också grunden i rom-coms som ”Bridesmaids” och dramer som ”The imitation game”, där de olika stegen dock ofta är mer symboliska och inte behöver innebära strider och död. Åtskilliga filmer gör denna cirkelformade rörelse i handlingen:

heros journey

Alla ”Hunger games” t.ex. har det här cirkelmönstret; i samtliga tar Katniss på sig uppdraget att resa iväg till Panem och strida för att senare återvända. Och i slutet på hela äventyret kommer hon äntligen tillbaka till sitt ursprungshem, på samma sätt som Harry, Bilbo och Frodo gör det efter sina strapatser.

De olika stegen är inte bara till för att få yttre saker att hända. På ett psykologiskt plan står de även för olika stadier i hjältens mognadsutveckling, enligt Christopher Vogler. Att Bilbo/Luke/Tom Hanks i ”Spionernas bro” först dissar Kallelsen beror på att de ännu inte är mogna att ge sig av. När allt kommer omkring så står hjälten här inför den största av alla rädslor: fruktan för det okända. Obs: en viss typ av hjältar tvekar aldrig inför utmaningen, som Katniss i ”Hunger games”. Då kan det istället hända att andra rollfigurer uttrycker rädsla och försöker varna hjälten och publiken för vilka faror som kan uppträda på vägen.

bron spion

”Prövningen” är en hörnsten i strukturen. Enligt Vogler är detta ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då hjälten konfronteras med sin största rädsla och närapå går under. Allt går tillfälligt åt skogen här, som när Tom Hanks tycks ha sabbat sitt uppdrag i Berlin i ”Spionernas bro” och Katniss drabbas av ett giftigt sår i hungerspelen. Ofta sker steget i den ”Den innersta grottan”, som gärna består av fiendens högkvarter. Det är här Luke med sällskap ger sig in i Dödsstjärnan, och som James Bond tar sig in i skurkens näste i ”Spectre” eller ”Goldfinger” och blir plågad av skurken.

bond goldfinger
James Bond plågas av Goldfinger i skurkens näste.

Många hjältar hamnar här bokstavligt talat i en grotta eller avgrund, som t.ex. Glädje i ”Insidan ut” eller Batman i ”The Dark knight returns” och här har jag skrivit om den mytologiska förklaringen till det.

Christopher Vogler menar att det inte finns något dramatiskt skeende som publiken gillar mer än just död och pånyttfödelse, vilket förklarar Prövningens centralställning. Motsvarigheten i en romcom är då den spirande kärleken går i stå och tycks förlorad, som i t.ex. ”Notting Hill”, ”Bridesmaids” och ”Trainwreck”. I svenska ”En underbar jävla jul” inträffar den tillfälliga katastrofen när familjedispyterna når kokpunkten och den gravida Cissi flyr ut från villan där släkten är samlad.

Återuppståndelsen är filmens slutklimax. Om Prövningen var testet så är detta examen; det är här Hjälten besegrar fienden i slutstriden eller får en revansch av något slag. Ofta får hen assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star Wars” eller Catwoman undsätter Batman i fajten med Bane. ”Räddningen utifrån” kallar Campbell detta för, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet efter att ha varit i gudarnas värld.

catwoman

Till slut återvänder hjälten hem med elixiret, det vill säga skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen: I den antika myten stal Prometheus elden från gudarna och återvände med den människorna vilket kom alla till nytta. I första ”Hunger games” sår Katniss seger i hungerspelen ett frö av hopp hos alla förtryckta människor. Hjälten är nu förändrad tack vare den inre resa som han eller hon också har gjort. Hen är vid det här laget ”herre över två världar” och bemästrar nu både sin ursprungsmiljö och den äventyrliga världen där hen nyss befann sig.

Det finns även många svenska exempel på hjälteresor som t.ex. ”Monica Z” och ”100-åringen som försvann…”, liksom höstens kritikerfavorit ”Tjuvarnas marknad” där Minna och Katja bryter upp från vardag och reser till ett tältläger för utslagna där de försöker börja om på nytt. Arketypen Skuggan uppenbarar sig här i form av den ondsinte langaren som kräver Minna på pengar.

Ett väl genomfört exempel är ”Män som hatar kvinnor”, där t.ex. den skamfilade Mikael Blomqvist antar utmaningen att skriva en industrimagnats biografi (efter att först ha avböjt), byter miljö från det livliga Stockholm till en isolerad Norrlandshåla, och får revansch i slutet av historien då han löser mordgåtan tillsammans med Lisbeth Salander. Tills sist återvänder han hem förstås. Höstens uppföljare ”Det som inte dödar oss innehåller” har även den hjälte-element i sig, bl.a. råkar Lisbeth Salander ut för en svår Prövning då hon blir skjuten i magen och är nära att dö av blodförlust.

noomi

I hjälteresor stöter vi som sagt också på ett antal återkommande rollfigurer, eller arketyper med särskilda uppgifter. Några av de vanligaste:

Hjälten: huvudpersonen som publiken ska identifiera sig med.
Mentor: förebild eller vägledare
Härold: kallar till uppdrag
Skuggan: fienden/rivalen eller ”fienden inom en”
Hamnskiftare (Shapeshifter): ofta en person av motsatt kön som antingen missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på ända till slutet: Catwoman i ”The dark knight rises”, Peeta i ”The hunger games”. Ett annat exempel är den oberäknelige Han Solo i Star Wars.

Obs: vissa rollfigurer uppvisar två eller flera arketyper, som Gandalf och Obi-Wan som både är Mentor och Hjälte-som-dör-men-återuppstår-igen. Ibland skiftar en rollfigur mellan flera också.

peeta

Hjältens resa lever allså i högsta välmåga. Förutom Campbells inflytande har Christopher Vogler troligen haft ett rejält finger med i spelet för att sprida dess popularitet. Efter Disney-åren har han tjänstgjort som manuskonsult på 20th Century Fox (och där utvecklat manuset till filmer som ”Fight Club” och ”Den tunna röda linjen”), hållit föreläsningar över hela världen och haft framgångar med sin bok.

Vad är det som gör mönstret så användbart? Vogler menar att erbjuder en fantastiskt användbar ”verktygslåda” till att konstruera en historia – det är till och med svårt att inte använda dess olika verktyg. Han framhåller också dess flexibilitet, alla steg behöver inte vara med och ordningen kan variera. I Anna Odells “Återträffen” och ”En underbar jävla jul” t.ex. har huvudpersonerna redan hörsammat Kallelsen – att gå på fest – när vi kastas in i handlingen. Prövningen i ”Återträffen” är den värsta tänkbara: Anna blir bokstavligt talad utkastad från sin egen klassfest. Men i slutet av filmen får hon revansch, som en äkta Hjälte.

jul

Vogler varnar för att medvetenheten om strukturen kan ha sina nackdelar. Använder man det tanklöst kan det lätt resultera i menlösa klichéer och stereotyper. Men om författaren istället tar sig an mönstret med nya infallsvinklar och oväntade kombinationer kan det resultera i ”häpnadsväckande nya former” av den urgamla grundformeln, enligt ”The writer’s journey”.

En annan framgångsfaktor är att Hjältens resa är en metafor för själva livet, med de olika stadier och riter vi alla genomgår. Att börja ett nytt jobb t.ex. innebär ofta att vi stöter på element som Kallelsen till äventyret, Mentorn, vänner och fiender, Prövningar och revanscher o.s.v. Det här gör att mönstret passar utmärkt även för historier som bygger på verkliga händelser, som ”12 years a slave och Philomena” vilket jag skrivit om tidigare. Hur uttjatad liknelsen än är så måste det sägas i det här sammanhanget: livet är en resa!

Annonser

Bada med Bond

James Bond-filmerna blir ofta beskyllda för att vara sexistiska. Visst har det blivit bättre med åren men det är svårt att förneka dessa tendenser i filmerna, särskilt de tidiga från 60-talet. Även som hängivet Bondfan skruvar man besvärat på sig t.ex. i början av ”Goldfinger”, när Sean Connery daskar en kvinna i baken vid swimmingpoolen och ber henne gå därifrån med motiveringen att det är dags för ”man’s talk”:

Men detta är ändå inget mot stämningarna i ”Man lever bara två gånger” från 1967, som mestadels utspelar sig i Japan. Manusförfattaren, ingen mindre än Roald Dahl, tycks ha varit på sitt bästa grottmans-humör under skrivandet. Det mjukstartar redan med Bonds allra första replik, i sängen med en kinesisk kvinna:20151023_201051

Lägg märke till Sean Connerys inte alltför vältränade överkropp och ”bonnbrännan” på överarmen. Den världsberömde skotten var trött på 007 vid det här laget (han hoppade tillfälligt av serien efter den här filmen) och tycks ha haft roligare saker för sig än att hänga på gymmet.
Men nu till filmens ”höjdpunkt”: den både sexistiska och rasistiska massage-scenen, där Bond och hans japanska agentkollega Aki tas om hand av fyra lättklädda kvinnliga massörer. Det börjar med att Aki förklarar hur könsrollerna i Japan ser ut.

20151025_113941

Bond blir imponerad och säger skämtsamt att han borde pensionera sig i landet av denna anledning. Aki å sin sida ger inte mycket för de brittiska kvinnorna:

20151025_114330

20151025_114420

Här blev det lekfullt och nojsigt, minsann. Flickorna säger inget under hela scenen, men fnissar då och då förläget åt Bond. Aki förklarar varför:

20151025_114526

Självfallet blir de nyfikna på 007:s bringa, vars ludna matta det skulle gå att sticka en tröja av.
Men nu är det dags att välja flicka!:

20151025_11475420151025_11512720151025_115307

”She’s very sexyful” säger Aki på sin brutna engelska. Vem av kvinnorna väljer då Bond? Jo, den av dem som uppenbart INTE är japanska utan en västerländsk kvinna sminkad/stajlad som en!

20151025_115420

Efter att ha  masserat Bond ett tag får kvinnan avlösning av agentens första flirt i filmen. En kvinna som även hon har det här med könsroller klart för sig:

20151023_204510

I slutet av filmen ingår James Bond ett skenäktenskap med en japansk kvinna för att smälta in i befolkningen. Men han tänker inte välja vilken kvinna som helst, även om det bara är på låtsas. ”Är hon söt?” frågar Bond, och får det nedslående svaret:

20151023_212550

En replik som självfallet får hjälte att rynka på näsan, fattas bara! Som tur är visar hon sig dock vara söt.

När 007 är på besök hos den japanske skurken Osato lyckas filmskaparna även få in lite hederlig tutthumor. Osato varnar Bond för det farliga med rökning, varpå den kvinnliga sekreteraren understryker budskapet genom att puta med brösten och leverera följande replik:
20151025_120439

Det var lite hederlig 007-sexism det! Återkommer snart med mer Bondrelaterat material.

Därför når filmhjältarna botten

I en del Hollywoodfilmer, däribland Pixarfilmen ”Insidan ut” och senaste Mission Impossible-filmen, Rogue Nation, så hamnar hjälten i en grotta eller i en avgrund i ett kritiskt skede. Svepskäl förklarar varför.

I ”Insidan ut” (eng. titel: ”Inside out”) inträffar det en bra bit in i handlingen. De båda känslo-figurerna Glädje och Sorg är på uppdrag i 11-åriga Rileys medvetande för att få henne att bli lycklig igen. Det går inget vidare och när det ser som mörkast ut trillar de ner i ett avgrundsliknande hål. Med all viljestyrka de kan uppbåda lyckas de, på tredje försöket, ta sig upp igen. Därefter vänder deras tur. Den som sett Batmanfilmen ”The dark night rises” kanske känner igen sig, för samma slags missöde inträffar där: efter att Batman besegrats av Bane i närstrid blir han placerad i en hemsk underjordisk fängelsegrop, som bara en person ska ha lyckats fly från. Läget ser hopplöst ut, men till lyckas hjälten övervinna sin rädsla och ta sig upp hur hålet – även här på tredje försöket, precis som i sagans värld. Därefter är det en pånyttfödd Batman vi ser, mer redo än tidigare att ta sig an skurken.

Disney•Pixar's "Inside Out" takes us to the most extraordinary location yet - inside the mind of Riley. Like all of us, Riley is guided by her emotions - Anger (voiced by Lewis Black), Disgust (voiced by Mindy Kaling), Joy (voiced by Amy Poehler), Fear (voiced by Bill Hader) and Sadness (voiced by Phyllis Smith). The emotions live in Headquarters, the control center inside Riley's mind, where they help advise her through everyday life. Directed by Pete Docter and produced by Jonas Rivera, "Inside Out" is in theaters June 19, 2015.
De 5 känslorna i Insidan ut.

Ett annat, färskare exempel, är ”Mission Impossible 5 – Rogue Nation”. Här kastar sig hjälten Ethan Hunt (Tom Cruise) djupt ner i en bassäng för att komma åt hemliga data som döljer sig längst nere i djupet. Hunt är ytterst nära att drunkna under det vådliga företaget, men väcks till liv av sina medhjälpare i sista sekund. Efter detta vänder lyckan för Ethan & co och nu blir det åka av – det är dags för skurkarna att få smaka på sin egen medicin.

Samma inslag sker i många James Bondfilmer, där Bond mitt i handlingen brukar ta sig in – och gärna ner – i skurkens näste, där han blir torterad och är nära att dö. När han väl klarat detta test är han redo att ro i land med uppdraget.

bond goldfinger
Bond är nära att duka under i Goldfingers näste.

Vad är det egentligen som händer i detta skede av handlingen? Svaret är enkelt: handlingen i dessa filmer är uppbyggda kring det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”, där ett tillfälligt nederlag – gärna i en grotta eller dylikt – är en av hörnstenarna. Begreppet lanserades i mitten av förra seklet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell, som visade hur ett antal stående stående händelser och rollfigurer återkommer i gamla myter och sagor över hela världen. 

”Hjältens resa” återfinns också i massor av Hollywoodfilmer vilket jag skrivit om tidigare, Detta har särskilt tydligt visats i manusgurun Christopher Voglers bok ”The writer’s journey” som kom ut i början av 90-talet. Boken visar hur man lämpligt bygger upp en filmberättelse och den har fått ett stort inflytande i Hollywood på senare år, särskilt tydligt märks det i superhjälte/actionfilmer.

Joseph Campbell delade in hjälteresan i ett 30-tal olika “steg”, som dels står för olika stadier i handlingen, dels beskriver en ”inre resa” hos huvudpersonen på ett mer symboliskt plan. Christopher Vogler har renodlat dessa till 12, däribland ”Kallelsen till äventyret”, ”Prövningen” och ”Återuppståndelsen/Slutstriden”. I äventyrsfilmer är stegen konkreta och rör liv och död, medan de i mer realistiska dramer eller komedier ofta är mer symboliska. Här är stegen i Vogels tappning:

heros journey

 

”Prövningen” (“The Ordeal”) är en hörnsten i Hjältens resa. Enligt Vogler är det här ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då hjälten/huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och är nära att gå under. I typiska äventyrshistorier utspelas det i den ”Den innersta grottan”, som ofta består av fiendens högkvarter. Det här som Luke och gänget ger sig in i Dödsstjärnan för första gången, James Bond tar sig in i skurkens näste och Batman tar sig ner i Gothams kloaker där han blir svårt misshandlad av Bane. Det är också här som Glädje håller på att försvinna i hålet i ”Insidan ut” och Ethan Hunt håller på att omkomma i djupet i ”Rogue Nation”.

 the-dark-knight-rises-bane-vs-batman
Batman får spå spö av Bane i Gothams grottliknande kloaker.

”Det finns inget dramatiskt skeende som publiken gillar mer än död och pånyttfödelse. I någon mån tvingas hjältar i varje historia konfrontera döden eller det den fruktar mest: deras största rädslor, slutet på en relation, tillintetgörandet av en gammal aspekt av personligheten”, skriver Vogler i ”The Writer’s journey”. Märk t.ex. hur förtvivlad Glädje är nere i avgrunden, hon fruktar att hon aldrig kommer att lyckas ta sig upp därifrån för att hjälpa Riley. Men i sista sekund tar hon sig samman och lyckas ta sig ut ur hålet. 

I  många andra slags filmer sker Prövningen på ett mer abstrakt plan. Motsvarigheten i t.ex. den romantiska komedin är då den spirande romansen går i stå i ett skede av filmen och kärleken tycks förlorad. Detta händer rollfigurerna i allt från ”Notting Hill” till ”Bridesmaids” och Amy Schumerfilmen ”Trainwreck”. Sedan får de varandra igen i ”Återuppståndelsen” i slutet.

Efter att ha klarat av denna motgång är hjälten mogen att så småningom ta sig an den kommande slutstriden/avgörande konfrontationen, något som särskilt tydligt inträffar i klassiska äventyrshistorier som Star Wars och James Bond t.ex. Det steget kallas av Vogler för “Återuppståndelsen”, och den här gången får hjälten (oftast) sin slutliga revansch på fienden eller rivalen.

MIRogueNationMain

Andra typiska “hjälte-inslag” i ”Insidan ut” och ”Mission Impossible” är “Kallelsen till äventyret” och “Överträdande av den första tröskeln”. Efter att ha ”trätt över tröskeln” hamnar hjälten på platsen/platserna där själva äventyret utspelar sig – för t.ex. Gläjde och Sorg är det ”minnesskogen” i Rileys medvetande. Enligt Vogler är det effektivt att bygga upp en stor kontrast mellan den första, vanliga världen och den ”särskilda” där större delen av äventyret/handlingen utspelar sig. I ”Insidan ut” framstår t.ex. Rileys hemtrakt i Mellanvästern som en härlig idyll jämfört med den nya hemstaden San Francisco där allt framstår som mörkt och farligt. Andra exempel är Harry Potters eländiga kyffe på Privet Drive jämfört med det fantastiska Hogwarths, och ”The hunger games” där det är stor kontrast mellan Katniss hem i kåkstäderna och den färgsprakande lyxen i ”The Capitol”.

Det här var några exempel på hur Hjältens resa fortsätter att lägga grunden för massor av filmer och andra berättelser.

Fler artiklar i samma ämne av mig:
”Därför liknar Hollywoodfilmer varandra”, från ”Lord of the rings” till ”The hunger games” och ”Django unchained”
Svenska filmhjältar, om bl.a. ”Monica Z” och Anna Odells ”Återkomsten”.
Hjälten är Oscar: ”12 years a slave”, ”Philomena” m.fl.

Lucas vs LOTR

Med sista ”Hobbit” på bio och en ny ”Star Wars-film ”i sikte är det goda tider för fantasy- och SF-fans. Trots de till synes olika världarna så lånade Lucas mycket från Tolkien, och bådas verk bygger på samma berättarstruktur som även präglar massor av nutida Hollywoodfilmer. 

Robotar och rymdskepp vs alver och analoga svärd – vid en första anblick framstår JRR Tolkiens Midgård och ”Star Wars” högteknologi som vitt skilda världar. Men skrapar man bara lite på ytan är det lätt att se likheterna mellan Lucas originaltriologi från 1977-1983 och ”The Hobbit” och framförallt ”Lord of the Rings” (”LOTR”). Alla har de samma huvuddrag i storyn: En ung föräldralös hjälte får ett uppdrag av en ”trollkarl”, lämnar sin hemtrakt och beger sig ut i främmande land, där han utkämpar olika strider och slag och till sist besegrar ondskan.

Några fler likheter mellan ”LOTR” och ”Star Wars”:
* Ondskans hantlangare letar efter hjälten i hans hemtrakt men missar honom.
* Trollkarlen/jediriddaren går under i strid när sällskapet befinner sig i fiendens högborg eller på en extra farlig plats. Hjälten ser läromästaren falla men kan inget göra. Denne återuppstår dock senare i en eller annan form.
* I bägge fallen tar sällskapet därefter igen sig hos ett slags ”skogsfolk” innan äventyret går vidare.
* Yoda spår framtiden för Luke, som måste bestämma sig om han vill hjälpa sina vänner eller inte. Galadriel gör det samma för Sam.

Ben-Kenobi

Man kan också jämföra de likartade ”pubscenerna” i början av handlingen. I både berättelserna kliver hjälten in i en nöjeslokal där diverse folkslag möts för att roa sig. Här träffar han en mystisk främling, som först verkar skum men som visar sig bli en värdefull bekantskap och i slutändan en oskiljaktig följeslagare (Vidstige/Han Solo). Från denna lokal tvingas hjälten fly illa kvickt efter att fiendens hantlangare kommit honom på spåren.

George Lucas har själv nämnt Tolkien som en av sina inspirationskällor (andra är bl.a. Kurosawafilmen ”Den vilda flykten”), vilket kan förklara en del av likheterna. Många av de berättarmässiga likheterna beror dock inte på att Lucas förläst sig på den engelske fantasyförfattaren. Orsaken är snarare att båda använt sig av den uråldriga berättarstrukturen ”Hjältens resa”.

Denna struktur återkommer i sagor och myter från hela världen, som i legenderna om Moses och Buddha, antika myter och gamla folksagor. Begreppet lanserades i slutet av 40-talet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”Hjälten med tusen ansikten”. Kännetecknande för en hjälteresa är bl.a. vissa ”steg” i berättelsens utveckling.

frodo

Här är några av de typiska stegen i Hjältens resa med exempel från första Star Wars-filmen och ringen-trilogin, plus lite ur ”Hobbiten”.

Akt 1
1. Vardaglig värld: Luke har tråkigt hos fosterföräldrarna, Frodo/Bilbo lever ensam i stillsamma Hobbiton
2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram, Gandalf erbjuder Bilbo en skattjakt/Frodo att resa med ringen
3. Avböjande av utmaningen: Luke vill först inte anta utmaningen, Bilbo dissar Gandalf. Orsaken är ofta att hjälten är rädd för det främmande och inte är beredd att lämna sitt trygga hem än.
4. Möte med mentorn: Luke får lasersvärdet av Obi-wan, Hobbiten instrueras av trollkarlen
5. Stiger över den 1:a tröskeln gör entré i den ”Särskilda världen”
Akt 2
6. Tester, allierade fiender (Hjälten lär sig reglerna i den ”Särskilda världen”, får skilja vän från fiende.
7. Närmandet av ”Den innersta grottan”: Moria i ”Sagan om ringen”, Dödsstjärnan i ”Star wars”
8. Prövningen: Luke och gänget nära att dö i sophanteraren, Obi-wan respektive Gandalf går under
9. Belöning: får skatten eller lärdomen som eftersökts: kunskap om Dödsstjärnans svagheter/får värdefulla råd och föremål av Galadriel,
Akt 3
10. Vägen tillbaka. Luke och Leia jagas av en rasande Darth Vader när de flytt från Dödsstjärnan.
11. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs. Femhäraslaget i ”The Hobbit”. Slaget framför Saurons portar)
12. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (Rebellernas seger skapar tillfällig fred i galaxen, lugn råder åter i Midgård.)

Nya Star Wars-filmen: ”The Force Awakens”:

Att ”Star Wars” följer det här mönstret har sin förklaring. George Lucas har berättat att han när han kämpade med att hitta en struktur till sin rymdsaga så uppenbarade sig Josephs Campbells teorier som en räddare i nöden. Denne blev i sin tur mäkta imponerad av resultatet och såg Lucas arbete som en fulländad uppdatering av Myten.

Hur hamnade då strukturen i ”Hobbiten” från 1937 och ”LOTR” som färdigställdes på 50-talet? Fantasyförfattaren lär inte ha nämnt Campbell eller vice versa. Björn Wahlberg, som skrivit förordet till den svenska upplagan av ”Hjältens resa” (Kabusa förlag), ger följande förklaring: ”Med tanke på Tolkiens vida beläsenhet behövde han inte ha tillgång till Campbells hjälteschema för att komma fram till i stort sett samma berättelse. Beowulf, den fornnordiska mytologin och legenderna kring Arthur och Gawain (som Tolkien närstuderat, min anmärkning) följer samma mytiska struktur som ligger till grund för hjältens resa”.

Om strukturen ovan känns bekant från andra håll är det inte så konstigt. Den återkommer i en eller annan form i massor med böcker och Hollywoodfilmer – särskilt påtagligt i äventyrshistorier som ”Trollkarlen från Oz”, ”James Bond”, ”Harry Potter”, ”The Hunger Games” vilket jag skrivit om tidigare. Även där stöter man på bl.a. kallelsen till äventyret, mentorn, Prövningen då hjälten nästan går under, revanschen i slutet o.s.v..

Ett av fler klipp på Youtube som sammanfattar Hjältens resa i montage:

12 steg i ”The writer’s journey”
Joseph Campbell tar upp ett 20-tal olika steg i ”Hjälten med tusen ansikten”. Att jag tagit med bara 12 beror på att det är så strukturen ser ut i manusgurun Christopher Voglers renodlade form. Vogler, en lärjunge till Campbell, kom i början av 1990-talet ut med boken ”The Writer’s Journey” där han gör en filmisk anpassning av föregångarens teorier. Hans bok har haft stort inflytande i Hollywood, särskilt kan man se spår av den i de senaste årens superhjältefilmer – från ”Iron Man” till ”Guardians of the Galaxy”.

Prövningen
De olika stegen finns inte med bara för att uppnå en dramatisk effekt. Enligt Campbell och Vogel har de även en djupare, symbolisk innebörd. Ta till exempel det centrala inslaget ”Prövningen” (”The Ordeal”), där hjälten ”nästan uppslukas av mörkret och tycks ha omkommit”. Campbell kallar detta för ”Valens buk”, efter Bibelns Jona. Enligt Vogler är det ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under.

Innersta grottan
I äventyrsfilmer föregås detta ofta av ”Närmandet av den innersta grottan”, och det är i det här skedet som James Bond vanligen tar sig in i skurkens högkvarter och närapå omintetgörs, som då Goldfinger hotar honom med laserstrålen. Eller när Batman tar sig ner till Banes högkvarter i Gothams kloaker och nästan blir misshandlad till döds av skurken. I ”Stars Wars” sker detta ombord på Dödsstjärnan när Luke håller på att krossas av sophanteraren.

”För att något ska bli bättre så måste det först bli sämre”, är Voglers sammanfattning av den här krisen. Visst, hjälten är nära att dödas här, men tack vare att han klarar provet återkommer han så småningom med förnyade krafter. I ”LOTR” går Gandalf under i Morias gruvor men blir senare pånyttfödd som den mäktigare Gandalf den vite.

viggo

Återuppståndelsen
Detta är berättelsens slutklimax. Det är här hjälten möter fienden i ett sista test i en äventyrsberättelse, och det är nu det är dags att välja rätt partner i en romcom. Ofta får hjälten här assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star wars”, Catwoman bistår Batman mot Bane och Lisbeth Salander räddar Mikael Blomqvist från tortyren. I både ”Hobbiten” och ”Sagan om ringen” är det Örnarna som flaxar in i handlingen och räddar hjälten i sista stund (”Dags att komma nu, kompis?!”). ”Räddningen utifrån” kallar Campbell det här inslaget, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet igen.

star-wars-cantina

Ett annat typiskt inslag är ”Tester, allierade och fiender”, som infaller när hjälten klivit över den första tröskeln till den ”Särskilda världen”. I samband med det hamnar han ofta på en sjabbig pub eller liknande precis som i ”LOTR” och ”Star Wars”. Här lär han sig spelreglerna för den nya världen och lär sig skilja vän från fiende. Andra motsvarigheter är saloon-scenen i massor av westernfilmer och nattklubbsscenen i James Bond.

En cirkelformad resa
Många hjälteresor är just utformade som en resa, där huvudpersonen återvänder till sitt hem i slutet i en dramaturgisk cirkelrörelse (”Dit och tillbaka igen” är undertiteln till ”Hobbiten”). Moderna exempel är ”The hunger games”, ”Harry Potter”, ”12 years a slave” och ”Moonrise Kingdom”.

Men resan sker också i hjältens inre, då han (oftast) kommer tillbaka som en visare och mer harmonisk version av sig själv. I detta skede är han ”herre över två världar” och behärskar både den äventyrliga världen och vardagen där han kom ifrån.

heros-journey-cycle1

Christopher Vogler understryker det effektfulla i om det är stor kontrast mellan hjältens vardagliga miljö i början, och den ”Särskilda värld” som hen träder in i senare. Jämför t.ex. friden i Hobbiton med Moria eller Saurons näste, eller Lukes lugna tillvaro mot den fruktansvärda Dödsstjärnan. Det här har filmskapare utnyttjat länge skriver Vogler som lyfter fram ”Trollkarlen från Oz”, där det stillsamma Kansas är filmat i svartvitt som kontrast till det färgsprakande Oz där Dorothy senade hamnar. Moderna exempel är Harry Potters radhustillvaro vs Hogwarths, och Katniss’ enkla boning vs de rikas knas-futuristiska värld i The Capitol i ”The Hunger Games”.

Sagornas arketyper
I myter och sagor finns även ett antal stående rollfigurer med särskilda uppgifter. CG Jung använde begreppet ”arketyper” för att beskriva dessa. Christopher Vogler menar att det är häpnadsväckande hur konstanta dessa har sett ut genom olika kulturer, och menar att man kan se dem som personifierade symboler av olika mänskliga egenskaper.

Exempel på arketyper:

Hjälten: huvudpersonen
Mentor
: förebild eller vägvisare. Förser ofta hjälten med visdom eller vapen (Gandalf, Obi-Wan, Q i James Bond, Dumbledore, Haymitch.)
Skugga: fienden eller rivalen. Sauron, Darth Vader/Kejsaren.
Hamnskiftare: ofta en person av motsatt kön som missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på: femmes fatalen i film noir, Peeta i ”The hunger games”, Catwoman i ”The dark knight rises”. Eller Boromir i ”LOTR”.
Allierad: vän/anförvant till hjälten (Sam i ”LOTR”)
Tröskelväktare: hantlangare till skurken, eller andra som står i vägen för hjältens mål. Ex: Orcherna i ”LOTR”, stormtrupperna i ”Star Wars”.
Härold: kallar hjälten till äventyr (Leias hologram, Gandalfs erbjudande till Bilbo)
Trickster: komisk sidekick eller clownartad hjälte, t.ex: R2-D2 och C-3PO i ”Star Wars”.

Katniss_Everdeen
Hjältinna: Katniss

Tid för hjältar
”Hjältens resa” lever och frodas på film och i böcker. Den är ett lika självklart inslag i eskapism som i filmer som bygger på ”verkliga händelser”, som bioaktuella ”Pride” och ”The Imitation Game”. Eller svenska dramer ”Monica Z” och Anna Odells ”Återkomsten” vilket jag tidigare skrivit om.

Vad beror dess inflytande på? Voglers och Campbells inflytelserika verk har säkert ett finger med i spelet, liksom förstås att mönstret lämpar sig så väl för berättande. De olika stegen är suveräna ”byggstenar” att konstruera en historia kring enligt Vogler, som också framhåller mönstrets flexibilitet – alla steg behöver inte vara med och ordningen kan också variera.

En annan viktig förklaring är att Hjältens resa är en metafor för livet, med de olika stadier och riter vi alla genomgår. Att börja ett nytt jobb t.ex. innebär ofta att vi möts av kallelsen till äventyret, en mentor, vänner och fiender, prövningar och revanscher o.s.v.. Det här gör att mönstret passar utmärkt även för ”sanna” historier som ”Monica Z”, ”The Imitation Game”, m.fl.
Hur uttjatad liknelsen än är så måste det sägas i det här sammanhanget: livet är en resa!

Mina tidigare artiklar i ämnet:
Därför liknar Hollywoodfilmer varandra – Hjältens resa filtrerat genom moderna actionfilmer och romcoms bl.a., från ”The dark night rises” till ”Bridesmaids”.

Svenska filmhjältar

Bergman – en kul kille!

Ett par filmregissörer har nyligen påstått att Ingmar Bergman inte hade någon humor. Detta är nonsens. Jag tipsar om hans bästa komedier, som också finns på Youtube.

Först var det den brittiske filmaren och komikern Richard Ayoade (”Submarine”) som i DN utmålade Bergman som en humorlös dystergök (men dramerna gillade han).

Och för några dagar sedan var Stockholmsaktuelle Mike Leigh inne på samma linje i DN. Enligt Leigh är Roy Andersson betydligt roligare än Bergman:

– Jag menar, en film som ”Djävulens öga” är ju inte direkt någon humorfest, eller hur? säger Mike Leigh, som även ska göra ett studiebesök i Bergmanarkivet.

Vad är detta för okunnigt snicksnack? Dessa herrar kan ju inte ha sett 50-talskomedierna ”Sommarnattens leende”, ”En lektion i kärlek” eller ens ”Kvinnors väntan”. Dämonregissören gjorde inte många verk i genren, men inom svensk filmkomedi är de antagligen det bästa som gjorts tillsammans med Hasse Ekmans 40-talsfilmer.

Och hur kan en person som omtalat sig själv som ”en kärlekens ardennerhäst” påstås sakna humor?

Esset i leken är den ljuvliga ”Sommarnattens leende” (1955), som skildrar kärleksintriger i herrgårdsmiljö runt förra sekelskiftet. Till dess trumfkort hör den fyndiga (och ofta dubbeltydiga) dialogen, de Shakespearska intrigvändningarna och de fantastiska rolltolkningarna av bl.a. Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck, Harriet Andersson och Jarl Kulle (”Jag tolererar att min hustru bedrar mig men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”).

Sommarnattens leende (1955) Filmografinr: 1955/36

Filmen sågades visserligen på ett legendariskt sätt av DN:s Olof Lagercrantz, men de flesta svenska kritiker hyllade den.

Det här är också en av få svenska komedier som gått hem utomlands – belönad med specialpris i Cannes för ”poetisk humor”, försedd med högsta betyg i ”Leonard Maltin’s Movie Guide” (”One of the best romantic comedies ever made”) o.s.v.. Plus förstås att den inspirerade Woody Allens till ”En midsommarnatts sexkomedi” på 70-talet.

Filmen finns på Yotube:

Lättsam komedi eller inte, Bergman vore inte Bergman om han inte omtalat tiden för inspelningen som nattsvart på det privata planet.

På Yotube finns också ”En lektion i kärlek” (1954). Den håller inte riktigt samma klass som ”Sommarnattens leende” men är ändå klart sevärd bl.a. tack vare finfint skådespel av Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck:

Men även i Bergmans allvarliga dramer finns det ofta humor, som bioaktuella regissören Craig Johnson (”The Skeleton Twins”) påpekar i senaste Sight and Sound. Se bara på tv-filmen Saraband från 2003, där en del giftpilar till repliker är komiska guldkorn.

Finns på Youtube:

 

Onanist javisst

Det har varit mycket onani i svensk kultur och media på sistone, från poplåtar till Carola-porträtt och RFSU-kanpanjer. 

Här är några färska onaniexempel:

1. Svenska poplåtar hyllar självsex
Åtminstone två svenska poplåtar från i höst handlar om onani. En är Mando Diaos ”Sweet wet dreams”. En annan är debutanten Beatrice Elis låt ”Party in my pants”.
Elis skiva ”Die another day” släpptes i oktober och hyllades i DN bl.a. Hon har intervjuats i flera tidningar och det journalister framförallt vill veta är förstås är vad sångerskans föräldrar tycker om ”Pants”-låten. Till Svenska Yle gav hon följande obetalbara svar:

– Mina föräldrar stöttar min onani.
– Jag vill aldrig mer säga den meningen. Det kändes jätteäckligt.

2. RFSU söker ett kvinnligt ord för ”runka”
Detta berättade flera tidningar i förra veckan. Fina flickor onanerar visst, men ”runkar” gör de tydligen inte. RFSU vill göra det mindre skamfyllt med kvinnlig onani och har därför utlyst en ordtävling som ska få fram en kvinnlig motsvarighet till ”runka”. ”Pulla”, ”gnugga” och ”klittra” är några av förslagen enligt Aftonbladet.

3. ”Carola-foto borttaget ur onanibild”
Se där en tidningsrubrik man inte ser varje dag, men i början av november förekom den i flera svenska tidningar. Konstfotografen Olof Tegby-Frisk hade gjort en bild där en naken kvinna tar på sig själv framför ett gammalt foto på Carola Häggqvist. Men det där med upphovsrätten hade han glömt bort.

 4. Onanister = navelskådande person
”Onanisterna” heter en roman av Patrik Lundberg som kom ut i höstas. Titelns syftar inte på självbefläckelse utan på intoleranta personer som ”inte kan ses bortom sin egen lilla krets”, enligt författaren. När en krönika i tidningen Fokus nyligen hade nedanstående onani-rubrik var det alltså Lundbergs definition av ordet som gällde, vilket förklaras längst ner i texten.

20141107_163857 (1)

Varför denna onanivurm nu? Kanske för att det i dessa självupptagna selfie-tider ligger närmast till hands att ha sex med sig själv, helt enkelt. Vem orkar med en partner att ta hänsyn till, liksom. Bort därför med all skam och skuld, eller som Woody Allen sa redan i ”Annie Hall” 1977: ”Racka inte ner på onani, det är sex med någon jag älskar”.

Den som vill djupdyka i ämnet kan ta del av denna lista med 15 låtar om onani, med bl.a. Cyndi Laupers ”She Bop”, The Who’s ”Pictures of Lily” och Elvis Costellos ”Pump it up”. En del artister berör saken på ett subtilt sätt, medan andra skippar finliret:

Vi avslutar detta inåtvända inlägg med lite 90-talshumor:

1. Hårgeléscenen ur ”Den där Mary”.

2. Seinfeld-avsnittet ”The Contest”. Det kanske allra roligaste avsnittet i serien handlar om vem av huvudrollskaraktärerna som kan hålla sig längst från att göra det med sig själv. Det var nära att episoden aldrig blev av, då TV-bolagscheferna på NBC var tveksamma till om ”masturbation” var ett bra ämnesval för en serie på bästa sändningstid. Manusförfattaren Larry David lyckades dock kom undan med det genom att själva ordet aldrig sägs i avsnittet. ”My mother cought me”, är Georges ömkliga bekännelse som sätter igång tävlingen:

Påsken i populärkulturen

Nu är det påsk, men var är alla påskfilmerna, påsksångerna och de lustiga påsklekarna? Påsken är julens mobbade kusin rent popkulturellt, men det finns godbitar bara man letar lite.

Film:
Till skillnad från julfilmerna är nästan alla påskfilmer religiöst färgade, i form av en massa Jesus-filmer. Scorsese och Mel Gibson har gjort sina versioner t.ex., men bäst är Pasolinis ”Matteusevangeliet” från 1964. Enligt många kritiker är det t.o.m. en av de bästa filmer som gjorts, och jag håller med. Den är på samma gång nedtonad (svartvit och med amatörer i rollerna) och vacker och gripande. Lägg därtill det eklektiska (godkänt kulturord!) musikvalet, med alltifrån Bach till gospel. Filmen finns på Youtube i två delar. Spoiler: han dör i slutet! Roligt f.ö. att regissören var homosexuell, ateist och kommunist.

Sett klart nu? Från födseln i stallet till slutet som samhällsomstörtare och martyr – vilken resa den mannen gjorde! (för att uttrycka sig modernt).

Vill man ha lite mer humor i sina bibelstudier så rekommenderas Monty Pythons ”Life of Brian”. Här en favoritscen:

Djävulen och häxor har förstås sin plats i påsken, särskilt på skärtorsdagen. En tecknad favorit är ”En natt på Blåkulla” ur Disneys ”Fantasia”, med stämningsfull musik av Modest Musorgskij.

Del 1:

Del 2:

En annan kuslig klassiker är Benjamin Christensens dansksvenska stumfilm ”Häxan” från 1922, som utger sig för att vara en dokumentär om häxor genom tiderna. Hela filmen finns på Yotube!

Humor:
Rowan Atkinsons version av evangeliet är ett komiskt guldkorn. Text och framförande i toppklass.

Eddie Izzards försök att reda ut skillnaden på julen och påsken och det här med påskharar är också kul:

Apropå påskharar får vi förstås inte glömma Snobbens alterego ”Påsk-beageln” (”The Easter Beagle”), som kommer med godis till barnen:

easter beagler front

easter beagle_strip

Påskbeageln dyker även upp i charmiga kortfilmen ”It’s the Easter Beagle, Charlie Brown!” från 1974. Finns på dvd!

Musik:
Det finns inte så mycket påsk i popen, Patti Smiths album ”Easter” är typ det enda jag kommer på.

Det mest självklara musikvalet är väl annars Andrew Lloyd Webbers musikal ”Jesus Christ Superstar” från 1971. Det här är hans bästa musikal, som friskt blandar pop, rock, soul m.m. (”på ett eklektiskt sätt” höll jag på att skriva). Bästa rösten på originalskivan tillhör Judas, tolkad av Murray Head med sin skönt soulraspiga stämma:

Och när det gäller musikaler så måste den här gamla klassikern med Fred Astaire och Judy Garland nämnas:

Litteratur:
Seriös litteratur tillhör väl inte populärkultur men Michail Bulgakovs roman ”Mästaren och Margarita” passar ändå in här, bl.a. för att den lär ha inspirerat Mick Jagger till Rolling Stones-hiten ”Sympathy for the devil” från 1968. Boken väver in delar av påskevangeliet i berättelsen, och handlingen når sin kulmen då huvudpersonen Margarita förvandlas till häxa och får tillbringa en natt på Blåkulla. Mycket underhållande och fantasifull bok, topp tio!

Detta var allt om påsken i populärkulturen. Återkommer med samma upplägg i midsommar! Eller runt Kyndelsmäss.