Bada med Bond

James Bond-filmerna blir ofta beskyllda för att vara sexistiska. Visst har det blivit bättre med åren men det är svårt att förneka dessa tendenser i filmerna, särskilt de tidiga från 60-talet. Även som hängivet Bondfan skruvar man besvärat på sig t.ex. i början av ”Goldfinger”, när Sean Connery daskar en kvinna i baken vid swimmingpoolen och ber henne gå därifrån med motiveringen att det är dags för ”man’s talk”:

Men detta är ändå inget mot stämningarna i ”Man lever bara två gånger” från 1967, som mestadels utspelar sig i Japan. Manusförfattaren, ingen mindre än Roald Dahl, tycks ha varit på sitt bästa grottmans-humör under skrivandet. Det mjukstartar redan med Bonds allra första replik, i sängen med en kinesisk kvinna:20151023_201051

Lägg märke till Sean Connerys inte alltför vältränade överkropp och ”bonnbrännan” på överarmen. Den världsberömde skotten var trött på 007 vid det här laget (han hoppade tillfälligt av serien efter den här filmen) och tycks ha haft roligare saker för sig än att hänga på gymmet.
Men nu till filmens ”höjdpunkt”: den både sexistiska och rasistiska massage-scenen, där Bond och hans japanska agentkollega Aki tas om hand av fyra lättklädda kvinnliga massörer. Det börjar med att Aki förklarar hur könsrollerna i Japan ser ut.

20151025_113941

Bond blir imponerad och säger skämtsamt att han borde pensionera sig i landet av denna anledning. Aki å sin sida ger inte mycket för de brittiska kvinnorna:

20151025_114330

20151025_114420

Här blev det lekfullt och nojsigt, minsann. Flickorna säger inget under hela scenen, men fnissar då och då förläget åt Bond. Aki förklarar varför:

20151025_114526

Självfallet blir de nyfikna på 007:s bringa, vars ludna matta det skulle gå att sticka en tröja av.
Men nu är det dags att välja flicka!:

20151025_11475420151025_11512720151025_115307

”She’s very sexyful” säger Aki på sin brutna engelska. Vem av kvinnorna väljer då Bond? Jo, den av dem som uppenbart INTE är japanska utan en västerländsk kvinna sminkad/stajlad som en!

20151025_115420

Efter att ha  masserat Bond ett tag får kvinnan avlösning av agentens första flirt i filmen. En kvinna som även hon har det här med könsroller klart för sig:

20151023_204510

I slutet av filmen ingår James Bond ett skenäktenskap med en japansk kvinna för att smälta in i befolkningen. Men han tänker inte välja vilken kvinna som helst, även om det bara är på låtsas. ”Är hon söt?” frågar Bond, och får det nedslående svaret:

20151023_212550

En replik som självfallet får hjälte att rynka på näsan, fattas bara! Som tur är visar hon sig dock vara söt.

När 007 är på besök hos den japanske skurken Osato lyckas filmskaparna även få in lite hederlig tutthumor. Osato varnar Bond för det farliga med rökning, varpå den kvinnliga sekreteraren understryker budskapet genom att puta med brösten och leverera följande replik:
20151025_120439

Det var lite hederlig 007-sexism det! Återkommer snart med mer Bondrelaterat material.

Annonser

Därför når filmhjältarna botten

I en del Hollywoodfilmer, däribland Pixarfilmen ”Insidan ut” och senaste Mission Impossible-filmen, Rogue Nation, så hamnar hjälten i en grotta eller i en avgrund i ett kritiskt skede. Svepskäl förklarar varför.

I ”Insidan ut” (eng. titel: ”Inside out”) inträffar det en bra bit in i handlingen. De båda känslo-figurerna Glädje och Sorg är på uppdrag i 11-åriga Rileys medvetande för att få henne att bli lycklig igen. Det går inget vidare och när det ser som mörkast ut trillar de ner i ett avgrundsliknande hål. Med all viljestyrka de kan uppbåda lyckas de, på tredje försöket, ta sig upp igen. Därefter vänder deras tur. Den som sett Batmanfilmen ”The dark night rises” kanske känner igen sig, för samma slags missöde inträffar där: efter att Batman besegrats av Bane i närstrid blir han placerad i en hemsk underjordisk fängelsegrop, som bara en person ska ha lyckats fly från. Läget ser hopplöst ut, men till lyckas hjälten övervinna sin rädsla och ta sig upp hur hålet – även här på tredje försöket, precis som i sagans värld. Därefter är det en pånyttfödd Batman vi ser, mer redo än tidigare att ta sig an skurken.

Disney•Pixar's "Inside Out" takes us to the most extraordinary location yet - inside the mind of Riley. Like all of us, Riley is guided by her emotions - Anger (voiced by Lewis Black), Disgust (voiced by Mindy Kaling), Joy (voiced by Amy Poehler), Fear (voiced by Bill Hader) and Sadness (voiced by Phyllis Smith). The emotions live in Headquarters, the control center inside Riley's mind, where they help advise her through everyday life. Directed by Pete Docter and produced by Jonas Rivera, "Inside Out" is in theaters June 19, 2015.
De 5 känslorna i Insidan ut.

Ett annat, färskare exempel, är ”Mission Impossible 5 – Rogue Nation”. Här kastar sig hjälten Ethan Hunt (Tom Cruise) djupt ner i en bassäng för att komma åt hemliga data som döljer sig längst nere i djupet. Hunt är ytterst nära att drunkna under det vådliga företaget, men väcks till liv av sina medhjälpare i sista sekund. Efter detta vänder lyckan för Ethan & co och nu blir det åka av – det är dags för skurkarna att få smaka på sin egen medicin.

Samma inslag sker i många James Bondfilmer, där Bond mitt i handlingen brukar ta sig in – och gärna ner – i skurkens näste, där han blir torterad och är nära att dö. När han väl klarat detta test är han redo att ro i land med uppdraget.

bond goldfinger
Bond är nära att duka under i Goldfingers näste.

Vad är det egentligen som händer i detta skede av handlingen – varför hamnar hjälten i en avgrund av något slag? Svaret är enkelt: handlingen i dessa filmer är uppbyggda kring det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”, där ett tillfälligt nederlag – gärna i en grotta eller dylikt – är en av hörnstenarna. Begreppet lanserades i mitten av förra seklet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell, som visade hur ett antal stående stående händelser och rollfigurer återkommer i gamla myter och sagor över hela världen. 

”Hjältens resa” återfinns också i massor av Hollywoodfilmer vilket jag skrivit om tidigare, Detta har särskilt tydligt visats i manusgurun Christopher Voglers bok ”The writer’s journey” som kom ut i början av 90-talet. Boken visar hur man lämpligt bygger upp en filmberättelse och den har fått ett stort inflytande i Hollywood på senare år, särskilt tydligt märks det i superhjälte/actionfilmer.

Joseph Campbell delade in hjälteresan i ett 30-tal olika “steg”, som dels står för olika stadier i handlingen, dels beskriver en ”inre resa” hos huvudpersonen på ett mer symboliskt plan. Christopher Vogler har renodlat dessa till 12, däribland ”Kallelsen till äventyret”, ”Prövningen” och ”Återuppståndelsen/Slutstriden”. I äventyrsfilmer är stegen konkreta och rör liv och död, medan de i mer realistiska dramer eller komedier ofta är mer symboliska. Här är stegen i Vogels tappning:

heros journey

 

”Prövningen” (“The Ordeal”) är en hörnsten i Hjältens resa. Enligt Vogler är det här ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då hjälten/huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och är nära att gå under. I typiska äventyrshistorier utspelas det i den ”Den innersta grottan”, som ofta består av fiendens högkvarter. Det här som Luke och gänget ger sig in i Dödsstjärnan för första gången, James Bond tar sig in i skurkens näste och Batman tar sig ner i Gothams kloaker där han blir svårt misshandlad av Bane. Det är också här som Glädje håller på att försvinna i hålet i ”Insidan ut” och Ethan Hunt håller på att omkomma i djupet i ”Rogue Nation”.

Men varför en grotta eller avgrund eller dylikt? Joseph Campbell, som kallar det här skedet för ”Valfiskens buk” efter Bibelns Jona, menar att detta är en universellt förekommande livmoderbild där hjälten blir uppslukad av det okända och tycks ha dött. Detta inträffar exempelvis i diverse antika myter och i sagan om Rödluvan. Syftet är att hjälten måste ”dö” för att sedan kunna återfödas. Campbell beskriver det som att “ömsa skinn”, vilket passar bra in på t.ex. Batman när han kravlar sig upp ur fängelsehålan som en pånyttfödd varelse.

the-dark-knight-rises-bane-vs-batman
Batman får spå spö av Bane i Gothams grottliknande kloaker.

”Det finns inget dramatiskt skeende som publiken gillar mer än död och pånyttfödelse. I någon mån tvingas hjältar i varje historia konfrontera döden eller det den fruktar mest: deras största rädslor, slutet på en relation, tillintetgörandet av en gammal aspekt av personligheten”, skriver Vogler i ”The Writer’s journey”. Märk t.ex. hur förtvivlad Glädje är nere i avgrunden, hon fruktar att hon aldrig kommer att lyckas ta sig upp därifrån för att hjälpa Riley. Men i sista sekund tar hon sig samman och lyckas ta sig ut ur hålet. 

I  många andra slags filmer sker Prövningen på ett mer abstrakt plan. Motsvarigheten i t.ex. den romantiska komedin är då den spirande romansen går i stå i ett skede av filmen och kärleken tycks förlorad. Detta händer rollfigurerna i allt från ”Notting Hill” till ”Bridesmaids” och Amy Schumerfilmen ”Trainwreck”. Sedan får de varandra igen i ”Återuppståndelsen” i slutet.

Efter att ha klarat av denna motgång är hjälten mogen att så småningom ta sig an den kommande slutstriden/avgörande konfrontationen, något som särskilt tydligt inträffar i klassiska äventyrshistorier som Star Wars och James Bond t.ex. Det steget kallas av Vogler för “Återuppståndelsen”, och den här gången får hjälten (oftast) sin slutliga revansch på fienden eller rivalen.

MIRogueNationMain

Andra typiska “hjälte-inslag” i ”Insidan ut” och ”Mission Impossible” är “Kallelsen till äventyret” och “Överträdande av den första tröskeln”. Efter att ha ”trätt över tröskeln” hamnar hjälten på platsen/platserna där själva äventyret utspelar sig – för t.ex. Gläjde och Sorg är det ”minnesskogen” i Rileys medvetande. Enligt Vogler är det effektivt att bygga upp en stor kontrast mellan den första, vanliga världen och den ”särskilda” där större delen av äventyret/handlingen utspelar sig. I ”Insidan ut” framstår t.ex. Rileys hemtrakt i Mellanvästern som en härlig idyll jämfört med den nya hemstaden San Francisco där allt framstår som mörkt och farligt. Andra exempel är Harry Potters eländiga kyffe på Privet Drive jämfört med det fantastiska Hogwarths, och ”The hunger games” där det är stor kontrast mellan Katniss hem i kåkstäderna och den färgsprakande lyxen i ”The Capitol”.

Det här var några exempel på hur Hjältens resa fortsätter att lägga grunden för massor av filmer och andra berättelser. Återkommer i ämnet!

Fler artiklar i samma ämne av mig:
”Därför liknar Hollywoodfilmer varandra”, från ”Lord of the rings” till ”The hunger games” och ”Django unchained”
Svenska filmhjältar, om bl.a. ”Monica Z” och Anna Odells ”Återkomsten”.
Hjälten är Oscar: ”12 years a slave”, ”Philomena” m.fl.

Lucas vs LOTR

Med sista ”Hobbit” på bio och en ny ”Star Wars-film ”i sikte är det goda tider för fantasy- och SF-fans. Trots de till synes olika världarna så lånade Lucas mycket från Tolkien, och bådas verk bygger på samma berättarstruktur som även präglar massor av nutida Hollywoodfilmer. 

Robotar och rymdskepp vs alver och analoga svärd – vid en första anblick framstår JRR Tolkiens Midgård och ”Star Wars” högteknologi som vitt skilda världar. Men skrapar man bara lite på ytan är det lätt att se likheterna mellan Lucas originaltriologi från 1977-1983 och ”The Hobbit” och framförallt ”Lord of the Rings” (”LOTR”). Alla har de samma huvuddrag i storyn: En ung föräldralös hjälte får ett uppdrag av en ”trollkarl”, lämnar sin hemtrakt och beger sig ut i främmande land, där han utkämpar olika strider och slag och till sist besegrar ondskan.

Några fler likheter mellan ”LOTR” och ”Star Wars”:
* Ondskans hantlangare letar efter hjälten i hans hemtrakt men missar honom.
* Trollkarlen/jediriddaren går under i strid när sällskapet befinner sig i fiendens högborg eller på en extra farlig plats. Hjälten ser läromästaren falla men kan inget göra. Denne återuppstår dock senare i en eller annan form.
* I bägge fallen tar sällskapet därefter igen sig hos ett slags ”skogsfolk” innan äventyret går vidare.
* Yoda spår framtiden för Luke, som måste bestämma sig om han vill hjälpa sina vänner eller inte. Galadriel gör det samma för Sam.

Ben-Kenobi

Man kan också jämföra de likartade ”pubscenerna” i början av handlingen. I både berättelserna kliver hjälten in i en nöjeslokal där diverse folkslag möts för att roa sig. Här träffar han en mystisk främling, som först verkar skum men som visar sig bli en värdefull bekantskap och i slutändan en oskiljaktig följeslagare (Vidstige/Han Solo). Från denna lokal tvingas hjälten fly illa kvickt efter att fiendens hantlangare kommit honom på spåren.

George Lucas har själv nämnt Tolkien som en av sina inspirationskällor (andra är bl.a. Kurosawafilmen ”Den vilda flykten”), vilket kan förklara en del av likheterna. Många av de berättarmässiga likheterna beror dock inte på att Lucas förläst sig på den engelske fantasyförfattaren. Orsaken är snarare att båda använt sig av den uråldriga berättarstrukturen ”Hjältens resa”.

Denna struktur återkommer i sagor och myter från hela världen, som i legenderna om Moses och Buddha, antika myter och gamla folksagor. Begreppet lanserades i slutet av 40-talet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”Hjälten med tusen ansikten”. Kännetecknande för en hjälteresa är bl.a. vissa ”steg” i berättelsens utveckling.

frodo

Här är några av de typiska stegen i Hjältens resa med exempel från första Star Wars-filmen och ringen-trilogin, plus lite ur ”Hobbiten”.

Akt 1
1. Vardaglig värld: Luke har tråkigt hos fosterföräldrarna, Frodo/Bilbo lever ensam i stillsamma Hobbiton
2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram, Gandalf erbjuder Bilbo en skattjakt/Frodo att resa med ringen
3. Avböjande av utmaningen: Luke vill först inte anta utmaningen, Bilbo dissar Gandalf. Orsaken är ofta att hjälten är rädd för det främmande och inte är beredd att lämna sitt trygga hem än.
4. Möte med mentorn: Luke får lasersvärdet av Obi-wan, Hobbiten instrueras av trollkarlen
5. Stiger över den 1:a tröskeln gör entré i den ”Särskilda världen”
Akt 2
6. Tester, allierade fiender (Hjälten lär sig reglerna i den ”Särskilda världen”, får skilja vän från fiende.
7. Närmandet av ”Den innersta grottan”: Moria i ”Sagan om ringen”, Dödsstjärnan i ”Star wars”
8. Prövningen: Luke och gänget nära att dö i sophanteraren, Obi-wan respektive Gandalf går under
9. Belöning: får skatten eller lärdomen som eftersökts: kunskap om Dödsstjärnans svagheter/får värdefulla råd och föremål av Galadriel,
Akt 3
10. Vägen tillbaka. Luke och Leia jagas av en rasande Darth Vader när de flytt från Dödsstjärnan.
11. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs. Femhäraslaget i ”The Hobbit”. Slaget framför Saurons portar)
12. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (Rebellernas seger skapar tillfällig fred i galaxen, lugn råder åter i Midgård.)

Nya Star Wars-filmen: ”The Force Awakens”:

Att ”Star Wars” följer det här mönstret har sin förklaring. George Lucas har berättat att han när han kämpade med att hitta en struktur till sin rymdsaga så uppenbarade sig Josephs Campbells teorier som en räddare i nöden. Denne blev i sin tur mäkta imponerad av resultatet och såg Lucas arbete som en fulländad uppdatering av Myten.

Hur hamnade då strukturen i ”Hobbiten” från 1937 och ”LOTR” som färdigställdes på 50-talet? Fantasyförfattaren lär inte ha nämnt Campbell eller vice versa. Björn Wahlberg, som skrivit förordet till den svenska upplagan av ”Hjältens resa” (Kabusa förlag), ger följande förklaring: ”Med tanke på Tolkiens vida beläsenhet behövde han inte ha tillgång till Campbells hjälteschema för att komma fram till i stort sett samma berättelse. Beowulf, den fornnordiska mytologin och legenderna kring Arthur och Gawain (som Tolkien närstuderat, min anmärkning) följer samma mytiska struktur som ligger till grund för hjältens resa”.

Om strukturen ovan känns bekant från andra håll är det inte så konstigt. Den återkommer i en eller annan form i massor med böcker och Hollywoodfilmer – särskilt påtagligt i äventyrshistorier som ”Trollkarlen från Oz”, ”James Bond”, ”Harry Potter”, ”The Hunger Games” vilket jag skrivit om tidigare. Även där stöter man på bl.a. kallelsen till äventyret, mentorn, Prövningen då hjälten nästan går under, revanschen i slutet o.s.v..

Ett av fler klipp på Youtube som sammanfattar Hjältens resa i montage:

12 steg i ”The writer’s journey”
Joseph Campbell tar upp ett 20-tal olika steg i ”Hjälten med tusen ansikten”. Att jag tagit med bara 12 beror på att det är så strukturen ser ut i manusgurun Christopher Voglers renodlade form. Vogler, en lärjunge till Campbell, kom i början av 1990-talet ut med boken ”The Writer’s Journey” där han gör en filmisk anpassning av föregångarens teorier. Hans bok har haft stort inflytande i Hollywood, särskilt kan man se spår av den i de senaste årens superhjältefilmer – från ”Iron Man” till ”Guardians of the Galaxy”.

Prövningen
De olika stegen finns inte med bara för att uppnå en dramatisk effekt. Enligt Campbell och Vogel har de även en djupare, symbolisk innebörd. Ta till exempel det centrala inslaget ”Prövningen” (”The Ordeal”), där hjälten ”nästan uppslukas av mörkret och tycks ha omkommit”. Campbell kallar detta för ”Valens buk”, efter Bibelns Jona. Enligt Vogler är det ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under.

Innersta grottan
I äventyrsfilmer föregås detta ofta av ”Närmandet av den innersta grottan”, och det är i det här skedet som James Bond vanligen tar sig in i skurkens högkvarter och närapå omintetgörs, som då Goldfinger hotar honom med laserstrålen. Eller när Batman tar sig ner till Banes högkvarter i Gothams kloaker och nästan blir misshandlad till döds av skurken. I ”Stars Wars” sker detta ombord på Dödsstjärnan när Luke håller på att krossas av sophanteraren.

”För att något ska bli bättre så måste det först bli sämre”, är Voglers sammanfattning av den här krisen. Visst, hjälten är nära att dödas här, men tack vare att han klarar provet återkommer han så småningom med förnyade krafter. I ”LOTR” går Gandalf under i Morias gruvor men blir senare pånyttfödd som den mäktigare Gandalf den vite.

viggo

Återuppståndelsen
Detta är berättelsens slutklimax. Det är här hjälten möter fienden i ett sista test i en äventyrsberättelse, och det är nu det är dags att välja rätt partner i en romcom. Ofta får hjälten här assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star wars”, Catwoman bistår Batman mot Bane och Lisbeth Salander räddar Mikael Blomqvist från tortyren. I både ”Hobbiten” och ”Sagan om ringen” är det Örnarna som flaxar in i handlingen och räddar hjälten i sista stund (”Dags att komma nu, kompis?!”). ”Räddningen utifrån” kallar Campbell det här inslaget, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet igen.

star-wars-cantina

Ett annat typiskt inslag är ”Tester, allierade och fiender”, som infaller när hjälten klivit över den första tröskeln till den ”Särskilda världen”. I samband med det hamnar han ofta på en sjabbig pub eller liknande precis som i ”LOTR” och ”Star Wars”. Här lär han sig spelreglerna för den nya världen och lär sig skilja vän från fiende. Andra motsvarigheter är saloon-scenen i massor av westernfilmer och nattklubbsscenen i James Bond.

En cirkelformad resa
Många hjälteresor är just utformade som en resa, där huvudpersonen återvänder till sitt hem i slutet i en dramaturgisk cirkelrörelse (”Dit och tillbaka igen” är undertiteln till ”Hobbiten”). Moderna exempel är ”The hunger games”, ”Harry Potter”, ”12 years a slave” och ”Moonrise Kingdom”.

Men resan sker också i hjältens inre, då han (oftast) kommer tillbaka som en visare och mer harmonisk version av sig själv. I detta skede är han ”herre över två världar” och behärskar både den äventyrliga världen och vardagen där han kom ifrån.

heros-journey-cycle1

Christopher Vogler understryker det effektfulla i om det är stor kontrast mellan hjältens vardagliga miljö i början, och den ”Särskilda värld” som hen träder in i senare. Jämför t.ex. friden i Hobbiton med Moria eller Saurons näste, eller Lukes lugna tillvaro mot den fruktansvärda Dödsstjärnan. Det här har filmskapare utnyttjat länge skriver Vogler som lyfter fram ”Trollkarlen från Oz”, där det stillsamma Kansas är filmat i svartvitt som kontrast till det färgsprakande Oz där Dorothy senade hamnar. Moderna exempel är Harry Potters radhustillvaro vs Hogwarths, och Katniss’ enkla boning vs de rikas knas-futuristiska värld i The Capitol i ”The Hunger Games”.

Sagornas arketyper
I myter och sagor finns även ett antal stående rollfigurer med särskilda uppgifter. CG Jung använde begreppet ”arketyper” för att beskriva dessa. Christopher Vogler menar att det är häpnadsväckande hur konstanta dessa har sett ut genom olika kulturer, och menar att man kan se dem som personifierade symboler av olika mänskliga egenskaper.

Exempel på arketyper:

Hjälten: huvudpersonen
Mentor
: förebild eller vägvisare. Förser ofta hjälten med visdom eller vapen (Gandalf, Obi-Wan, Q i James Bond, Dumbledore, Haymitch.)
Skugga: fienden eller rivalen. Sauron, Darth Vader/Kejsaren.
Hamnskiftare: ofta en person av motsatt kön som missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på: femmes fatalen i film noir, Peeta i ”The hunger games”, Catwoman i ”The dark knight rises”. Eller Boromir i ”LOTR”.
Allierad: vän/anförvant till hjälten (Sam i ”LOTR”)
Tröskelväktare: hantlangare till skurken, eller andra som står i vägen för hjältens mål. Ex: Orcherna i ”LOTR”, stormtrupperna i ”Star Wars”.
Härold: kallar hjälten till äventyr (Leias hologram, Gandalfs erbjudande till Bilbo)
Trickster: komisk sidekick eller clownartad hjälte, t.ex: R2-D2 och C-3PO i ”Star Wars”.

Katniss_Everdeen
Hjältinna: Katniss

Tid för hjältar
”Hjältens resa” lever och frodas på film och i böcker. Den är ett lika självklart inslag i eskapism som i filmer som bygger på ”verkliga händelser”, som bioaktuella ”Pride” och ”The Imitation Game”. Eller svenska dramer ”Monica Z” och Anna Odells ”Återkomsten” vilket jag tidigare skrivit om.

Vad beror dess inflytande på? Voglers och Campbells inflytelserika verk har säkert ett finger med i spelet, liksom förstås att mönstret lämpar sig så väl för berättande. De olika stegen är suveräna ”byggstenar” att konstruera en historia kring enligt Vogler, som också framhåller mönstrets flexibilitet – alla steg behöver inte vara med och ordningen kan också variera.

En annan viktig förklaring är att Hjältens resa är en metafor för livet, med de olika stadier och riter vi alla genomgår. Att börja ett nytt jobb t.ex. innebär ofta att vi möts av kallelsen till äventyret, en mentor, vänner och fiender, prövningar och revanscher o.s.v.. Det här gör att mönstret passar utmärkt även för ”sanna” historier som ”Monica Z”, ”The Imitation Game”, m.fl.
Hur uttjatad liknelsen än är så måste det sägas i det här sammanhanget: livet är en resa!

Mina tidigare artiklar i ämnet:
Därför liknar Hollywoodfilmer varandra – Hjältens resa filtrerat genom moderna actionfilmer och romcoms bl.a., från ”The dark night rises” till ”Bridesmaids”.

Svenska filmhjältar

Bergman – en kul kille!

Ett par filmregissörer har nyligen påstått att Ingmar Bergman inte hade någon humor. Detta är nonsens. Jag tipsar om hans bästa komedier, som också finns på Youtube.

Först var det den brittiske filmaren och komikern Richard Ayoade (”Submarine”) som i DN utmålade Bergman som en humorlös dystergök (men dramerna gillade han).

Och för några dagar sedan var Stockholmsaktuelle Mike Leigh inne på samma linje i DN. Enligt Leigh är Roy Andersson betydligt roligare än Bergman:

– Jag menar, en film som ”Djävulens öga” är ju inte direkt någon humorfest, eller hur? säger Mike Leigh, som även ska göra ett studiebesök i Bergmanarkivet.

Vad är detta för okunnigt snicksnack? Dessa herrar kan ju inte ha sett 50-talskomedierna ”Sommarnattens leende”, ”En lektion i kärlek” eller ens ”Kvinnors väntan”. Dämonregissören gjorde inte många verk i genren, men inom svensk filmkomedi är de antagligen det bästa som gjorts tillsammans med Hasse Ekmans 40-talsfilmer.

Och hur kan en person som omtalat sig själv som ”en kärlekens ardennerhäst” påstås sakna humor?

Esset i leken är den ljuvliga ”Sommarnattens leende” (1955), som skildrar kärleksintriger i herrgårdsmiljö runt förra sekelskiftet. Till dess trumfkort hör den fyndiga (och ofta dubbeltydiga) dialogen, de Shakespearska intrigvändningarna och de fantastiska rolltolkningarna av bl.a. Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck, Harriet Andersson och Jarl Kulle (”Jag tolererar att min hustru bedrar mig men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”).

Sommarnattens leende (1955) Filmografinr: 1955/36

Filmen sågades visserligen på ett legendariskt sätt av DN:s Olof Lagercrantz, men de flesta svenska kritiker hyllade den.

Det här är också en av få svenska komedier som gått hem utomlands – belönad med specialpris i Cannes för ”poetisk humor”, försedd med högsta betyg i ”Leonard Maltin’s Movie Guide” (”One of the best romantic comedies ever made”) o.s.v.. Plus förstås att den inspirerade Woody Allens till ”En midsommarnatts sexkomedi” på 70-talet.

Filmen finns på Yotube:

Lättsam komedi eller inte, Bergman vore inte Bergman om han inte omtalat tiden för inspelningen som nattsvart på det privata planet.

På Yotube finns också ”En lektion i kärlek” (1954). Den håller inte riktigt samma klass som ”Sommarnattens leende” men är ändå klart sevärd bl.a. tack vare finfint skådespel av Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck:

Men även i Bergmans allvarliga dramer finns det ofta humor, som bioaktuella regissören Craig Johnson (”The Skeleton Twins”) påpekar i senaste Sight and Sound. Se bara på tv-filmen Saraband från 2003, där en del giftpilar till repliker är komiska guldkorn.

Finns på Youtube:

 

Onanist javisst

Det har varit mycket onani i svensk kultur och media på sistone, från poplåtar till Carola-porträtt och RFSU-kanpanjer. 

Här är några färska onaniexempel:

1. Svenska poplåtar hyllar självsex
Åtminstone två svenska poplåtar från i höst handlar om onani. En är Mando Diaos ”Sweet wet dreams”. En annan är debutanten Beatrice Elis låt ”Party in my pants”.
Elis skiva ”Die another day” släpptes i oktober och hyllades i DN bl.a. Hon har intervjuats i flera tidningar och det journalister framförallt vill veta är förstås är vad sångerskans föräldrar tycker om ”Pants”-låten. Till Svenska Yle gav hon följande obetalbara svar:

– Mina föräldrar stöttar min onani.
– Jag vill aldrig mer säga den meningen. Det kändes jätteäckligt.

2. RFSU söker ett kvinnligt ord för ”runka”
Detta berättade flera tidningar i förra veckan. Fina flickor onanerar visst, men ”runkar” gör de tydligen inte. RFSU vill göra det mindre skamfyllt med kvinnlig onani och har därför utlyst en ordtävling som ska få fram en kvinnlig motsvarighet till ”runka”. ”Pulla”, ”gnugga” och ”klittra” är några av förslagen enligt Aftonbladet.

3. ”Carola-foto borttaget ur onanibild”
Se där en tidningsrubrik man inte ser varje dag, men i början av november förekom den i flera svenska tidningar. Konstfotografen Olof Tegby-Frisk hade gjort en bild där en naken kvinna tar på sig själv framför ett gammalt foto på Carola Häggqvist. Men det där med upphovsrätten hade han glömt bort.

 4. Onanister = navelskådande person
”Onanisterna” heter en roman av Patrik Lundberg som kom ut i höstas. Titelns syftar inte på självbefläckelse utan på intoleranta personer som ”inte kan ses bortom sin egen lilla krets”, enligt författaren. När en krönika i tidningen Fokus nyligen hade nedanstående onani-rubrik var det alltså Lundbergs definition av ordet som gällde, vilket förklaras längst ner i texten.

20141107_163857 (1)

Varför denna onanivurm nu? Kanske för att det i dessa självupptagna selfie-tider ligger närmast till hands att ha sex med sig själv, helt enkelt. Vem orkar med en partner att ta hänsyn till, liksom. Bort därför med all skam och skuld, eller som Woody Allen sa redan i ”Annie Hall” 1977: ”Racka inte ner på onani, det är sex med någon jag älskar”.

Den som vill djupdyka i ämnet kan ta del av denna lista med 15 låtar om onani, med bl.a. Cyndi Laupers ”She Bop”, The Who’s ”Pictures of Lily” och Elvis Costellos ”Pump it up”. En del artister berör saken på ett subtilt sätt, medan andra skippar finliret:

Vi avslutar detta inåtvända inlägg med lite 90-talshumor:

1. Hårgeléscenen ur ”Den där Mary”.

2. Seinfeld-avsnittet ”The Contest”. Det kanske allra roligaste avsnittet i serien handlar om vem av huvudrollskaraktärerna som kan hålla sig längst från att göra det med sig själv. Det var nära att episoden aldrig blev av, då TV-bolagscheferna på NBC var tveksamma till om ”masturbation” var ett bra ämnesval för en serie på bästa sändningstid. Manusförfattaren Larry David lyckades dock kom undan med det genom att själva ordet aldrig sägs i avsnittet. ”My mother cought me”, är Georges ömkliga bekännelse som sätter igång tävlingen:

Påsken i populärkulturen

Nu är det påsk, men var är alla påskfilmerna, påsksångerna och de lustiga påsklekarna? Påsken är julens mobbade kusin rent popkulturellt, men det finns godbitar bara man letar lite.

Film:
Till skillnad från julfilmerna är nästan alla påskfilmer religiöst färgade, i form av en massa Jesus-filmer. Scorsese och Mel Gibson har gjort sina versioner t.ex., men bäst är Pasolinis ”Matteusevangeliet” från 1964. Enligt många kritiker är det t.o.m. en av de bästa filmer som gjorts, och jag håller med. Den är på samma gång nedtonad (svartvit och med amatörer i rollerna) och vacker och gripande. Lägg därtill det eklektiska (godkänt kulturord!) musikvalet, med alltifrån Bach till gospel. Filmen finns på Youtube i två delar. Spoiler: han dör i slutet! Roligt f.ö. att regissören var homosexuell, ateist och kommunist.

Sett klart nu? Från födseln i stallet till slutet som samhällsomstörtare och martyr – vilken resa den mannen gjorde! (för att uttrycka sig modernt).

Vill man ha lite mer humor i sina bibelstudier så rekommenderas Monty Pythons ”Life of Brian”. Här en favoritscen:

Djävulen och häxor har förstås sin plats i påsken, särskilt på skärtorsdagen. En tecknad favorit är ”En natt på Blåkulla” ur Disneys ”Fantasia”, med stämningsfull musik av Modest Musorgskij.

Del 1:

Del 2:

En annan kuslig klassiker är Benjamin Christensens dansksvenska stumfilm ”Häxan” från 1922, som utger sig för att vara en dokumentär om häxor genom tiderna. Hela filmen finns på Yotube!

Humor:
Rowan Atkinsons version av evangeliet är ett komiskt guldkorn. Text och framförande i toppklass.

Eddie Izzards försök att reda ut skillnaden på julen och påsken och det här med påskharar är också kul:

Apropå påskharar får vi förstås inte glömma Snobbens alterego ”Påsk-beageln” (”The Easter Beagle”), som kommer med godis till barnen:

easter beagler front

easter beagle_strip

Påskbeageln dyker även upp i charmiga kortfilmen ”It’s the Easter Beagle, Charlie Brown!” från 1974. Finns på dvd!

Musik:
Det finns inte så mycket påsk i popen, Patti Smiths album ”Easter” är typ det enda jag kommer på.

Det mest självklara musikvalet är väl annars Andrew Lloyd Webbers musikal ”Jesus Christ Superstar” från 1971. Det här är hans bästa musikal, som friskt blandar pop, rock, soul m.m. (”på ett eklektiskt sätt” höll jag på att skriva). Bästa rösten på originalskivan tillhör Judas, tolkad av Murray Head med sin skönt soulraspiga stämma:

Och när det gäller musikaler så måste den här gamla klassikern med Fred Astaire och Judy Garland nämnas:

Litteratur:
Seriös litteratur tillhör väl inte populärkultur men Michail Bulgakovs roman ”Mästaren och Margarita” passar ändå in här, bl.a. för att den lär ha inspirerat Mick Jagger till Rolling Stones-hiten ”Sympathy for the devil” från 1968. Boken väver in delar av påskevangeliet i berättelsen, och handlingen når sin kulmen då huvudpersonen Margarita förvandlas till häxa och får tillbringa en natt på Blåkulla. Mycket underhållande och fantasifull bok, topp tio!

Detta var allt om påsken i populärkulturen. Återkommer med samma upplägg i midsommar! Eller runt Kyndelsmäss.

Hjälten är Oscar

Temat för årets Oscarsgala är ”Hjältar”. Det gör det passande att återigen skriva lite om den berättarstruktur som kännetecknar många av dagens Hollywoodfilmer. Jag tänker på det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”, som är ryggraden i allt från ”Star wars” och ”Sagan om ringen” till aktuella dramer som ”Philomena” och ”12 years a slave”.

Begreppet ”Hjältens resa” myntades av mytforskaren Joseph Campbell för över 50 år sedan, och kännetecknas av ett antal stående händelser och rollfigurer som återfinns i sagor och myter från hela världen. På 90-talet fick det sin filmanpassade version i Christopher Voglers bok ”The writer’s journey”, som fått ett enormt inflytande i Hollywood – särskilt i superhjältefilmer (se min tidigare artikel i ämnet).

philom

Vogler delar in hjälteresan i 12 olika ”steg”. I äventyrsfilmer är de konkreta och rör liv och död, medan de i dramer ofta är mer symboliska. Här är några av stegen i a) ”12 years a slave”, där New York-musikern Solomon blir såld som slav i Södern, och b) ”Philomena”, där journalisten Martin åtar sig att ta reda på vad som blev av änkan Philomenas son som nunnor adopterade bort åt henne när hon blev gravid som tonåring. Jag ger ”Star wars” som referenspunkt i varje steg (George Lucas var djupt influerad av Campbells teorier):

* Vardaglig värld: Luke lever ett händelselöst liv hos fosterföräldrarna; Musikern Solomon bor med sin familj i New York; Martin är missnöjd med sin journalisttillvaro i London

* Kallelse till äventyret: Leias hologram kallar på Luke; Solomon får ett erbjudande om en spelning utanför stan, Martin får ett erbjudande om att göra reportage om Philomena

* Vägrar lyssna på kallelsen: Luke vill först inte lyssna på Obi-wan, Martin fnyser första bara åt reportageidén  – se även t.ex. Bilbos respektive Neos (”Matrix”) vägran

* Kliver över tröskeln – entré i den särskilda världen: Luke och Obi-wan drar till stan där de anlitar Han Solo, Solomon hamnar i Södern, Martin och Philomena drar ut på resa till först nunneklostret och sen USA

* Prövningen – tillfälligt nederlag: Luke och gänget är nära att dö i sophanteraren på Dödsstjärnan; Solomon nära att dö genom hängning, Martin misslyckas första gången i sökandet i nunneklostret

* Vägen tillbaka

* Återuppståndelsen/slutstriden: Luke och rebellerna spränger Dödsstjärnan; Solomon blir fri till sist; Martin lyckas med sökandet i klostret i rond 2

* Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan ”hela” omgivningen: Rebellernas seger över Imperiet skänker fred åt galaxen; Solomons hemkomst skänker glädje åt familjen; Martin får reda på sanningen om Philomenas son, vilket blir en lättnad även för Philomena.

.

slave

Prövningen
Steget Prövningen är en hörnsten i Hjältens resa. Vogler beskriver det som ett ställe i berättelsens mitt (oftast) då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under. I ”Philomena” inträffar det steget ovanligt tidigt, då Martin går bet i första ronden i sökandet i nunneklostret, medan det i ”12 years a slave” sker ungefär efter att halva filmen gått – det är här som Solomon är nära att dö genom ett plågsamt hängningsförsök. I James Bond-filmerna är det vanligen här som Bond ger sig in i skurkens näste och är nära att duka under efter att ha blivit upptäckt (som då Blofeld hotar honom med laserstrålen i ”Goldfinger”). Och det är nu som Batman ger sig in i Gothams kloaker och närapå misshandlas till döds av Bane.

Både ”12 years” och ”Philomena” följer den klassiska hjälteresans struktur, där huvudpersonen ger sig ut på en resa och kommer tillbaka igen, precis som Frodo och Bilbo, eller scoutrymlingarna i Wes Andersons ”Moonrise kingdom”. Men resan kan också huvudsakligen vara en resa mot personlig utveckling och mognad.

Återkommande figurer

Hjältens resa kännetecknas också av ett antal återkommande rollfigurer, eller ”arketyper” som C G Jung kallade dem. Här är några av dem:

1. Hjälten. En klassisk Hjälte fixar något som inte står rätt till i världen. Martin i ”Philomena” drar åt detta håll, medan Solomon i ”12 years a slave” visserligen har ett åtagande men luras in i slaveri – målet blir att ta sig ur det.

2. Mentorn. Ett vanligt steg i början av Hjältens resa är ”mötet med mentorn” (se t.ex. Luke-Obi-wan, Frodo-Gandalf, Neo-Morpheu, Katniss-Haymitch). I dessa båda filmer finns ingen tydlig mentorsroll, även om ”Philomena” i viss mån kan ses som den dryge Martins lärare i folkvett.

3. Skuggan. Den klassiska Skuggan är fienden som Hjälten besegrar i en slutstrid. Men det kan också vara en rival eller ”fienden inom en” som i ”Känn ingen sorg” där Göteborgsmusikern Pål slåss mot sin scenskräck. I ”12 years” finns en lång rad fiender för Salomon att slåss mot, särskilt den grymme slavägaren spelad av Michael Fassbender. I ”Philomena” är det den forna abbedissan som undanhåller Martin och Philomena sanningen om sonen. Under resans gång stöter de också på en rad (4) Tröskelväktare = personer som på olika sätt försöker hindra Hjälten.

5. Hamnskiftare. (hamn=skepnad). Hamnskiftaren är en gäckande figur vars uppsåt kan vara svårt att ringa in. Ofta är det en person av motsatt kön som tillfälligt förleder och förvirrar Hjälten. Två typexempel är Willoughby i ”Förnuft och känsla” och Daniel (Hugh Grant) i ”Bridget Jones dagbok” – på ytan stiliga typer som hjältinnan i början tror är den rätta, innan deras sanna och opålitliga natur avslöjas. Den stilige Hans i Disneyfilmen ”Frost” genomgår precis samma otrevliga förändring, till prinsessan Annas förskräckelse.

Det var allt om Hjältens resa för den här gången!

Läs min text om Hjältens resa och dess inflytande på Hollywoodfilmer – från Star wars till Skyfall och The hunger games.

Läs om Hjältens resa i förra årets svenska filmer