Lucas vs LOTR

Med sista ”Hobbit” på bio och en ny ”Star Wars-film ”i sikte är det goda tider för fantasy- och SF-fans. Trots de till synes olika världarna så lånade Lucas mycket från Tolkien, och bådas verk bygger på samma berättarstruktur som även präglar massor av nutida Hollywoodfilmer. 

Robotar och rymdskepp vs alver och analoga svärd – vid en första anblick framstår JRR Tolkiens Midgård och ”Star Wars” högteknologi som vitt skilda världar. Men skrapar man bara lite på ytan är det lätt att se likheterna mellan Lucas originaltriologi från 1977-1983 och ”The Hobbit” och framförallt ”Lord of the Rings” (”LOTR”). Alla har de samma huvuddrag i storyn: En ung föräldralös hjälte får ett uppdrag av en ”trollkarl”, lämnar sin hemtrakt och beger sig ut i främmande land, där han utkämpar olika strider och slag och till sist besegrar ondskan.

Några fler likheter mellan ”LOTR” och ”Star Wars”:
* Ondskans hantlangare letar efter hjälten i hans hemtrakt men missar honom.
* Trollkarlen/jediriddaren går under i strid när sällskapet befinner sig i fiendens högborg eller på en extra farlig plats. Hjälten ser läromästaren falla men kan inget göra. Denne återuppstår dock senare i en eller annan form.
* I bägge fallen tar sällskapet därefter igen sig hos ett slags ”skogsfolk” innan äventyret går vidare.
* Yoda spår framtiden för Luke, som måste bestämma sig om han vill hjälpa sina vänner eller inte. Galadriel gör det samma för Sam.

Ben-Kenobi

Man kan också jämföra de likartade ”pubscenerna” i början av handlingen. I både berättelserna kliver hjälten in i en nöjeslokal där diverse folkslag möts för att roa sig. Här träffar han en mystisk främling, som först verkar skum men som visar sig bli en värdefull bekantskap och i slutändan en oskiljaktig följeslagare (Vidstige/Han Solo). Från denna lokal tvingas hjälten fly illa kvickt efter att fiendens hantlangare kommit honom på spåren.

George Lucas har själv nämnt Tolkien som en av sina inspirationskällor (andra är bl.a. Kurosawafilmen ”Den vilda flykten”), vilket kan förklara en del av likheterna. Många av de berättarmässiga likheterna beror dock inte på att Lucas förläst sig på den engelske fantasyförfattaren. Orsaken är snarare att båda använt sig av den uråldriga berättarstrukturen ”Hjältens resa”.

Denna struktur återkommer i sagor och myter från hela världen, som i legenderna om Moses och Buddha, antika myter och gamla folksagor. Begreppet lanserades i slutet av 40-talet av den amerikanske mytforskaren Joseph Campbell i boken ”Hjälten med tusen ansikten”. Kännetecknande för en hjälteresa är bl.a. vissa ”steg” i berättelsens utveckling.

frodo

Här är några av de typiska stegen i Hjältens resa med exempel från första Star Wars-filmen och ringen-trilogin, plus lite ur ”Hobbiten”.

Akt 1
1. Vardaglig värld: Luke har tråkigt hos fosterföräldrarna, Frodo/Bilbo lever ensam i stillsamma Hobbiton
2. Kallelse till äventyret: Luke får ett meddelande via Leias hologram, Gandalf erbjuder Bilbo en skattjakt/Frodo att resa med ringen
3. Avböjande av utmaningen: Luke vill först inte anta utmaningen, Bilbo dissar Gandalf. Orsaken är ofta att hjälten är rädd för det främmande och inte är beredd att lämna sitt trygga hem än.
4. Möte med mentorn: Luke får lasersvärdet av Obi-wan, Hobbiten instrueras av trollkarlen
5. Stiger över den 1:a tröskeln gör entré i den ”Särskilda världen”
Akt 2
6. Tester, allierade fiender (Hjälten lär sig reglerna i den ”Särskilda världen”, får skilja vän från fiende.
7. Närmandet av ”Den innersta grottan”: Moria i ”Sagan om ringen”, Dödsstjärnan i ”Star wars”
8. Prövningen: Luke och gänget nära att dö i sophanteraren, Obi-wan respektive Gandalf går under
9. Belöning: får skatten eller lärdomen som eftersökts: kunskap om Dödsstjärnans svagheter/får värdefulla råd och föremål av Galadriel,
Akt 3
10. Vägen tillbaka. Luke och Leia jagas av en rasande Darth Vader när de flytt från Dödsstjärnan.
11. Återuppståndelsen, d.v.s. slutprovet eller slutuppgörelsen med fienden (Dödsstjärnan förstörs. Femhäraslaget i ”The Hobbit”. Slaget framför Saurons portar)
12. Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan hela omgivningen (Rebellernas seger skapar tillfällig fred i galaxen, lugn råder åter i Midgård.)

Nya Star Wars-filmen: ”The Force Awakens”:

Att ”Star Wars” följer det här mönstret har sin förklaring. George Lucas har berättat att han när han kämpade med att hitta en struktur till sin rymdsaga så uppenbarade sig Josephs Campbells teorier som en räddare i nöden. Denne blev i sin tur mäkta imponerad av resultatet och såg Lucas arbete som en fulländad uppdatering av Myten.

Hur hamnade då strukturen i ”Hobbiten” från 1937 och ”LOTR” som färdigställdes på 50-talet? Fantasyförfattaren lär inte ha nämnt Campbell eller vice versa. Björn Wahlberg, som skrivit förordet till den svenska upplagan av ”Hjältens resa” (Kabusa förlag), ger följande förklaring: ”Med tanke på Tolkiens vida beläsenhet behövde han inte ha tillgång till Campbells hjälteschema för att komma fram till i stort sett samma berättelse. Beowulf, den fornnordiska mytologin och legenderna kring Arthur och Gawain (som Tolkien närstuderat, min anmärkning) följer samma mytiska struktur som ligger till grund för hjältens resa”.

Om strukturen ovan känns bekant från andra håll är det inte så konstigt. Den återkommer i en eller annan form i massor med böcker och Hollywoodfilmer – särskilt påtagligt i äventyrshistorier som ”Trollkarlen från Oz”, ”James Bond”, ”Harry Potter”, ”The Hunger Games” vilket jag skrivit om tidigare. Även där stöter man på bl.a. kallelsen till äventyret, mentorn, Prövningen då hjälten nästan går under, revanschen i slutet o.s.v..

Ett av fler klipp på Youtube som sammanfattar Hjältens resa i montage:

12 steg i ”The writer’s journey”
Joseph Campbell tar upp ett 20-tal olika steg i ”Hjälten med tusen ansikten”. Att jag tagit med bara 12 beror på att det är så strukturen ser ut i manusgurun Christopher Voglers renodlade form. Vogler, en lärjunge till Campbell, kom i början av 1990-talet ut med boken ”The Writer’s Journey” där han gör en filmisk anpassning av föregångarens teorier. Hans bok har haft stort inflytande i Hollywood, särskilt kan man se spår av den i de senaste årens superhjältefilmer – från ”Iron Man” till ”Guardians of the Galaxy”.

Prövningen
De olika stegen finns inte med bara för att uppnå en dramatisk effekt. Enligt Campbell och Vogel har de även en djupare, symbolisk innebörd. Ta till exempel det centrala inslaget ”Prövningen” (”The Ordeal”), där hjälten ”nästan uppslukas av mörkret och tycks ha omkommit”. Campbell kallar detta för ”Valens buk”, efter Bibelns Jona. Enligt Vogler är det ett ställe i berättelsens mitt (oftast), då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under.

Innersta grottan
I äventyrsfilmer föregås detta ofta av ”Närmandet av den innersta grottan”, och det är i det här skedet som James Bond vanligen tar sig in i skurkens högkvarter och närapå omintetgörs, som då Goldfinger hotar honom med laserstrålen. Eller när Batman tar sig ner till Banes högkvarter i Gothams kloaker och nästan blir misshandlad till döds av skurken. I ”Stars Wars” sker detta ombord på Dödsstjärnan när Luke håller på att krossas av sophanteraren.

”För att något ska bli bättre så måste det först bli sämre”, är Voglers sammanfattning av den här krisen. Visst, hjälten är nära att dödas här, men tack vare att han klarar provet återkommer han så småningom med förnyade krafter. I ”LOTR” går Gandalf under i Morias gruvor men blir senare pånyttfödd som den mäktigare Gandalf den vite.

viggo

Återuppståndelsen
Detta är berättelsens slutklimax. Det är här hjälten möter fienden i ett sista test i en äventyrsberättelse, och det är nu det är dags att välja rätt partner i en romcom. Ofta får hjälten här assistans av en annan rollfigur, som då Han Solo kommer Luke till undsättning i ”Star wars”, Catwoman bistår Batman mot Bane och Lisbeth Salander räddar Mikael Blomqvist från tortyren. I både ”Hobbiten” och ”Sagan om ringen” är det Örnarna som flaxar in i handlingen och räddar hjälten i sista stund (”Dags att komma nu, kompis?!”). ”Räddningen utifrån” kallar Campbell det här inslaget, och menar att dess funktion är att hjälpa hjälten att återgå till det normala livet igen.

star-wars-cantina

Ett annat typiskt inslag är ”Tester, allierade och fiender”, som infaller när hjälten klivit över den första tröskeln till den ”Särskilda världen”. I samband med det hamnar han ofta på en sjabbig pub eller liknande precis som i ”LOTR” och ”Star Wars”. Här lär han sig spelreglerna för den nya världen och lär sig skilja vän från fiende. Andra motsvarigheter är saloon-scenen i massor av westernfilmer och nattklubbsscenen i James Bond.

En cirkelformad resa
Många hjälteresor är just utformade som en resa, där huvudpersonen återvänder till sitt hem i slutet i en dramaturgisk cirkelrörelse (”Dit och tillbaka igen” är undertiteln till ”Hobbiten”). Moderna exempel är ”The hunger games”, ”Harry Potter”, ”12 years a slave” och ”Moonrise Kingdom”.

Men resan sker också i hjältens inre, då han (oftast) kommer tillbaka som en visare och mer harmonisk version av sig själv. I detta skede är han ”herre över två världar” och behärskar både den äventyrliga världen och vardagen där han kom ifrån.

heros-journey-cycle1

Christopher Vogler understryker det effektfulla i om det är stor kontrast mellan hjältens vardagliga miljö i början, och den ”Särskilda värld” som hen träder in i senare. Jämför t.ex. friden i Hobbiton med Moria eller Saurons näste, eller Lukes lugna tillvaro mot den fruktansvärda Dödsstjärnan. Det här har filmskapare utnyttjat länge skriver Vogler som lyfter fram ”Trollkarlen från Oz”, där det stillsamma Kansas är filmat i svartvitt som kontrast till det färgsprakande Oz där Dorothy senade hamnar. Moderna exempel är Harry Potters radhustillvaro vs Hogwarths, och Katniss’ enkla boning vs de rikas knas-futuristiska värld i The Capitol i ”The Hunger Games”.

Sagornas arketyper
I myter och sagor finns även ett antal stående rollfigurer med särskilda uppgifter. CG Jung använde begreppet ”arketyper” för att beskriva dessa. Christopher Vogler menar att det är häpnadsväckande hur konstanta dessa har sett ut genom olika kulturer, och menar att man kan se dem som personifierade symboler av olika mänskliga egenskaper.

Exempel på arketyper:

Hjälten: huvudpersonen
Mentor
: förebild eller vägvisare. Förser ofta hjälten med visdom eller vapen (Gandalf, Obi-Wan, Q i James Bond, Dumbledore, Haymitch.)
Skugga: fienden eller rivalen. Sauron, Darth Vader/Kejsaren.
Hamnskiftare: ofta en person av motsatt kön som missleder hjälten eller vars lojalitet vi tvivlar på: femmes fatalen i film noir, Peeta i ”The hunger games”, Catwoman i ”The dark knight rises”. Eller Boromir i ”LOTR”.
Allierad: vän/anförvant till hjälten (Sam i ”LOTR”)
Tröskelväktare: hantlangare till skurken, eller andra som står i vägen för hjältens mål. Ex: Orcherna i ”LOTR”, stormtrupperna i ”Star Wars”.
Härold: kallar hjälten till äventyr (Leias hologram, Gandalfs erbjudande till Bilbo)
Trickster: komisk sidekick eller clownartad hjälte, t.ex: R2-D2 och C-3PO i ”Star Wars”.

Katniss_Everdeen
Hjältinna: Katniss

Tid för hjältar
”Hjältens resa” lever och frodas på film och i böcker. Den är ett lika självklart inslag i eskapism som i filmer som bygger på ”verkliga händelser”, som bioaktuella ”Pride” och ”The Imitation Game”. Eller svenska dramer ”Monica Z” och Anna Odells ”Återkomsten” vilket jag tidigare skrivit om.

Vad beror dess inflytande på? Voglers och Campbells inflytelserika verk har säkert ett finger med i spelet, liksom förstås att mönstret lämpar sig så väl för berättande. De olika stegen är suveräna ”byggstenar” att konstruera en historia kring enligt Vogler, som också framhåller mönstrets flexibilitet – alla steg behöver inte vara med och ordningen kan också variera.

En annan viktig förklaring är att Hjältens resa är en metafor för livet, med de olika stadier och riter vi alla genomgår. Att börja ett nytt jobb t.ex. innebär ofta att vi möts av kallelsen till äventyret, en mentor, vänner och fiender, prövningar och revanscher o.s.v.. Det här gör att mönstret passar utmärkt även för ”sanna” historier som ”Monica Z”, ”The Imitation Game”, m.fl.
Hur uttjatad liknelsen än är så måste det sägas i det här sammanhanget: livet är en resa!

Mina tidigare artiklar i ämnet:
Därför liknar Hollywoodfilmer varandra – Hjältens resa filtrerat genom moderna actionfilmer och romcoms bl.a., från ”The dark night rises” till ”Bridesmaids”.

Svenska filmhjältar

Bergman – en kul kille!

Ett par filmregissörer har nyligen påstått att Ingmar Bergman inte hade någon humor. Detta är nonsens. Jag tipsar om hans bästa komedier, som också finns på Youtube.

Först var det den brittiske filmaren och komikern Richard Ayoade (”Submarine”) som i DN utmålade Bergman som en humorlös dystergök (men dramerna gillade han).

Och för några dagar sedan var Stockholmsaktuelle Mike Leigh inne på samma linje i DN. Enligt Leigh är Roy Andersson betydligt roligare än Bergman:

– Jag menar, en film som ”Djävulens öga” är ju inte direkt någon humorfest, eller hur? säger Mike Leigh, som även ska göra ett studiebesök i Bergmanarkivet.

Vad är detta för okunnigt snicksnack? Dessa herrar kan ju inte ha sett 50-talskomedierna ”Sommarnattens leende”, ”En lektion i kärlek” eller ens ”Kvinnors väntan”. Dämonregissören gjorde inte många verk i genren, men inom svensk filmkomedi är de antagligen det bästa som gjorts tillsammans med Hasse Ekmans 40-talsfilmer.

Och hur kan en person som omtalat sig själv som ”en kärlekens ardennerhäst” påstås sakna humor?

Esset i leken är den ljuvliga ”Sommarnattens leende” (1955), som skildrar kärleksintriger i herrgårdsmiljö runt förra sekelskiftet. Till dess trumfkort hör den fyndiga (och ofta dubbeltydiga) dialogen, de Shakespearska intrigvändningarna och de fantastiska rolltolkningarna av bl.a. Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck, Harriet Andersson och Jarl Kulle (”Jag tolererar att min hustru bedrar mig men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”).

Sommarnattens leende (1955) Filmografinr: 1955/36

Filmen sågades visserligen på ett legendariskt sätt av DN:s Olof Lagercrantz, men de flesta svenska kritiker hyllade den.

Det här är också en av få svenska komedier som gått hem utomlands – belönad med specialpris i Cannes för ”poetisk humor”, försedd med högsta betyg i ”Leonard Maltin’s Movie Guide” (”One of the best romantic comedies ever made”) o.s.v.. Plus förstås att den inspirerade Woody Allens till ”En midsommarnatts sexkomedi” på 70-talet.

Filmen finns på Yotube:

Lättsam komedi eller inte, Bergman vore inte Bergman om han inte omtalat tiden för inspelningen som nattsvart på det privata planet.

På Yotube finns också ”En lektion i kärlek” (1954). Den håller inte riktigt samma klass som ”Sommarnattens leende” men är ändå klart sevärd bl.a. tack vare finfint skådespel av Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck:

Men även i Bergmans allvarliga dramer finns det ofta humor, som bioaktuella regissören Craig Johnson (”The Skeleton Twins”) påpekar i senaste Sight and Sound. Se bara på tv-filmen Saraband från 2003, där en del giftpilar till repliker är komiska guldkorn.

Finns på Youtube:

 

Onanist javisst

Det har varit mycket onani i svensk kultur och media på sistone, från poplåtar till Carola-porträtt och RFSU-kanpanjer. 

Här är några färska onaniexempel:

1. Svenska poplåtar hyllar självsex
Åtminstone två svenska poplåtar från i höst handlar om onani. En är Mando Diaos ”Sweet wet dreams”. En annan är debutanten Beatrice Elis låt ”Party in my pants”.
Elis skiva ”Die another day” släpptes i oktober och hyllades i DN bl.a. Hon har intervjuats i flera tidningar och det journalister framförallt vill veta är förstås är vad sångerskans föräldrar tycker om ”Pants”-låten. Till Svenska Yle gav hon följande obetalbara svar:

– Mina föräldrar stöttar min onani.
– Jag vill aldrig mer säga den meningen. Det kändes jätteäckligt.

2. RFSU söker ett kvinnligt ord för ”runka”
Detta berättade flera tidningar i förra veckan. Fina flickor onanerar visst, men ”runkar” gör de tydligen inte. RFSU vill göra det mindre skamfyllt med kvinnlig onani och har därför utlyst en ordtävling som ska få fram en kvinnlig motsvarighet till ”runka”. ”Pulla”, ”gnugga” och ”klittra” är några av förslagen enligt Aftonbladet.

3. ”Carola-foto borttaget ur onanibild”
Se där en tidningsrubrik man inte ser varje dag, men i början av november förekom den i flera svenska tidningar. Konstfotografen Olof Tegby-Frisk hade gjort en bild där en naken kvinna tar på sig själv framför ett gammalt foto på Carola Häggqvist. Men det där med upphovsrätten hade han glömt bort.

 4. Onanister = navelskådande person
”Onanisterna” heter en roman av Patrik Lundberg som kom ut i höstas. Titelns syftar inte på självbefläckelse utan på intoleranta personer som ”inte kan ses bortom sin egen lilla krets”, enligt författaren. När en krönika i tidningen Fokus nyligen hade nedanstående onani-rubrik var det alltså Lundbergs definition av ordet som gällde, vilket förklaras längst ner i texten.

20141107_163857 (1)

Varför denna onanivurm nu? Kanske för att det i dessa självupptagna selfie-tider ligger närmast till hands att ha sex med sig själv, helt enkelt. Vem orkar med en partner att ta hänsyn till, liksom. Bort därför med all skam och skuld, eller som Woody Allen sa redan i ”Annie Hall” 1977: ”Racka inte ner på onani, det är sex med någon jag älskar”.

Den som vill djupdyka i ämnet kan ta del av denna lista med 15 låtar om onani, med bl.a. Cyndi Laupers ”She Bop”, The Who’s ”Pictures of Lily” och Elvis Costellos ”Pump it up”. En del artister berör saken på ett subtilt sätt, medan andra skippar finliret:

Vi avslutar detta inåtvända inlägg med lite 90-talshumor:

1. Hårgeléscenen ur ”Den där Mary”.

2. Seinfeld-avsnittet ”The Contest”. Det kanske allra roligaste avsnittet i serien handlar om vem av huvudrollskaraktärerna som kan hålla sig längst från att göra det med sig själv. Det var nära att episoden aldrig blev av, då TV-bolagscheferna på NBC var tveksamma till om ”masturbation” var ett bra ämnesval för en serie på bästa sändningstid. Manusförfattaren Larry David lyckades dock kom undan med det genom att själva ordet aldrig sägs i avsnittet. ”My mother cought me”, är Georges ömkliga bekännelse som sätter igång tävlingen:

Påsken i populärkulturen

Nu är det påsk, men var är alla påskfilmerna, påsksångerna och de lustiga påsklekarna? Påsken är julens mobbade kusin rent popkulturellt, men det finns godbitar bara man letar lite.

Film:
Till skillnad från julfilmerna är nästan alla påskfilmer religiöst färgade, i form av en massa Jesus-filmer. Scorsese och Mel Gibson har gjort sina versioner t.ex., men bäst är Pasolinis ”Matteusevangeliet” från 1964. Enligt många kritiker är det t.o.m. en av de bästa filmer som gjorts, och jag håller med. Den är på samma gång nedtonad (svartvit och med amatörer i rollerna) och vacker och gripande. Lägg därtill det eklektiska (godkänt kulturord!) musikvalet, med alltifrån Bach till gospel. Filmen finns på Youtube i två delar. Spoiler: han dör i slutet! Roligt f.ö. att regissören var homosexuell, ateist och kommunist.

Sett klart nu? Från födseln i stallet till slutet som samhällsomstörtare och martyr – vilken resa den mannen gjorde! (för att uttrycka sig modernt).

Vill man ha lite mer humor i sina bibelstudier så rekommenderas Monty Pythons ”Life of Brian”. Här en favoritscen:

Djävulen och häxor har förstås sin plats i påsken, särskilt på skärtorsdagen. En tecknad favorit är ”En natt på Blåkulla” ur Disneys ”Fantasia”, med stämningsfull musik av Modest Musorgskij.

Del 1:

Del 2:

En annan kuslig klassiker är Benjamin Christensens dansksvenska stumfilm ”Häxan” från 1922, som utger sig för att vara en dokumentär om häxor genom tiderna. Hela filmen finns på Yotube!

Humor:
Rowan Atkinsons version av evangeliet är ett komiskt guldkorn. Text och framförande i toppklass.

Eddie Izzards försök att reda ut skillnaden på julen och påsken och det här med påskharar är också kul:

Apropå påskharar får vi förstås inte glömma Snobbens alterego ”Påsk-beageln” (”The Easter Beagle”), som kommer med godis till barnen:

easter beagler front

easter beagle_strip

Påskbeageln dyker även upp i charmiga kortfilmen ”It’s the Easter Beagle, Charlie Brown!” från 1974. Finns på dvd!

Musik:
Det finns inte så mycket påsk i popen, Patti Smiths album ”Easter” är typ det enda jag kommer på.

Det mest självklara musikvalet är väl annars Andrew Lloyd Webbers musikal ”Jesus Christ Superstar” från 1971. Det här är hans bästa musikal, som friskt blandar pop, rock, soul m.m. (”på ett eklektiskt sätt” höll jag på att skriva). Bästa rösten på originalskivan tillhör Judas, tolkad av Murray Head med sin skönt soulraspiga stämma:

Och när det gäller musikaler så måste den här gamla klassikern med Fred Astaire och Judy Garland nämnas:

Litteratur:
Seriös litteratur tillhör väl inte populärkultur men Michail Bulgakovs roman ”Mästaren och Margarita” passar ändå in här, bl.a. för att den lär ha inspirerat Mick Jagger till Rolling Stones-hiten ”Sympathy for the devil” från 1968. Boken väver in delar av påskevangeliet i berättelsen, och handlingen når sin kulmen då huvudpersonen Margarita förvandlas till häxa och får tillbringa en natt på Blåkulla. Mycket underhållande och fantasifull bok, topp tio!

Detta var allt om påsken i populärkulturen. Återkommer med samma upplägg i midsommar! Eller runt Kyndelsmäss.

Hjälten är Oscar

Temat för årets Oscarsgala är ”Hjältar”. Det gör det passande att återigen skriva lite om den berättarstruktur som kännetecknar många av dagens Hollywoodfilmer. Jag tänker på det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”, som är ryggraden i allt från ”Star wars” och ”Sagan om ringen” till aktuella dramer som ”Philomena” och ”12 years a slave”.

Begreppet ”Hjältens resa” myntades av mytforskaren Joseph Campbell för över 50 år sedan, och kännetecknas av ett antal stående händelser och rollfigurer som återfinns i sagor och myter från hela världen. På 90-talet fick det sin filmanpassade version i Christopher Voglers bok ”The writer’s journey”, som fått ett enormt inflytande i Hollywood – särskilt i superhjältefilmer (se min tidigare artikel i ämnet).

philom

Vogler delar in hjälteresan i 12 olika ”steg”. I äventyrsfilmer är de konkreta och rör liv och död, medan de i dramer ofta är mer symboliska. Här är några av stegen i a) ”12 years a slave”, där New York-musikern Solomon blir såld som slav i Södern, och b) ”Philomena”, där journalisten Martin åtar sig att ta reda på vad som blev av änkan Philomenas son som nunnor adopterade bort åt henne när hon blev gravid som tonåring. Jag ger ”Star wars” som referenspunkt i varje steg (George Lucas var djupt influerad av Campbells teorier):

* Vardaglig värld: Luke lever ett händelselöst liv hos fosterföräldrarna; Musikern Solomon bor med sin familj i New York; Martin är missnöjd med sin journalisttillvaro i London

* Kallelse till äventyret: Leias hologram kallar på Luke; Solomon får ett erbjudande om en spelning utanför stan, Martin får ett erbjudande om att göra reportage om Philomena

* Vägrar lyssna på kallelsen: Luke vill först inte lyssna på Obi-wan, Martin fnyser första bara åt reportageidén  – se även t.ex. Bilbos respektive Neos (”Matrix”) vägran

* Kliver över tröskeln – entré i den särskilda världen: Luke och Obi-wan drar till stan där de anlitar Han Solo, Solomon hamnar i Södern, Martin och Philomena drar ut på resa till först nunneklostret och sen USA

* Prövningen – tillfälligt nederlag: Luke och gänget är nära att dö i sophanteraren på Dödsstjärnan; Solomon nära att dö genom hängning, Martin misslyckas första gången i sökandet i nunneklostret

* Vägen tillbaka

* Återuppståndelsen/slutstriden: Luke och rebellerna spränger Dödsstjärnan; Solomon blir fri till sist; Martin lyckas med sökandet i klostret i rond 2

* Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan ”hela” omgivningen: Rebellernas seger över Imperiet skänker fred åt galaxen; Solomons hemkomst skänker glädje åt familjen; Martin får reda på sanningen om Philomenas son, vilket blir en lättnad även för Philomena.

.

slave

Prövningen
Steget Prövningen är en hörnsten i Hjältens resa. Vogler beskriver det som ett ställe i berättelsens mitt (oftast) då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under. I ”Philomena” inträffar det steget ovanligt tidigt, då Martin går bet i första ronden i sökandet i nunneklostret, medan det i ”12 years a slave” sker ungefär efter att halva filmen gått – det är här som Solomon är nära att dö genom ett plågsamt hängningsförsök. I James Bond-filmerna är det vanligen här som Bond ger sig in i skurkens näste och är nära att duka under efter att ha blivit upptäckt (som då Blofeld hotar honom med laserstrålen i ”Goldfinger”). Och det är nu som Batman ger sig in i Gothams kloaker och närapå misshandlas till döds av Bane.

Både ”12 years” och ”Philomena” följer den klassiska hjälteresans struktur, där huvudpersonen ger sig ut på en resa och kommer tillbaka igen, precis som Frodo och Bilbo, eller scoutrymlingarna i Wes Andersons ”Moonrise kingdom”. Men resan kan också huvudsakligen vara en resa mot personlig utveckling och mognad.

Återkommande figurer

Hjältens resa kännetecknas också av ett antal återkommande rollfigurer, eller ”arketyper” som C G Jung kallade dem. Här är några av dem:

1. Hjälten. En klassisk Hjälte fixar något som inte står rätt till i världen. Martin i ”Philomena” drar åt detta håll, medan Solomon i ”12 years a slave” visserligen har ett åtagande men luras in i slaveri – målet blir att ta sig ur det.

2. Mentorn. Ett vanligt steg i början av Hjältens resa är ”mötet med mentorn” (se t.ex. Luke-Obi-wan, Frodo-Gandalf, Neo-Morpheu, Katniss-Haymitch). I dessa båda filmer finns ingen tydlig mentorsroll, även om ”Philomena” i viss mån kan ses som den dryge Martins lärare i folkvett.

3. Skuggan. Den klassiska Skuggan är fienden som Hjälten besegrar i en slutstrid. Men det kan också vara en rival eller ”fienden inom en” som i ”Känn ingen sorg” där Göteborgsmusikern Pål slåss mot sin scenskräck. I ”12 years” finns en lång rad fiender för Salomon att slåss mot, särskilt den grymme slavägaren spelad av Michael Fassbender. I ”Philomena” är det den forna abbedissan som undanhåller Martin och Philomena sanningen om sonen. Under resans gång stöter de också på en rad (4) Tröskelväktare = personer som på olika sätt försöker hindra Hjälten.

5. Hamnskiftare. (hamn=skepnad). Hamnskiftaren är en gäckande figur vars uppsåt kan vara svårt att ringa in. Ofta är det en person av motsatt kön som tillfälligt förleder och förvirrar Hjälten. Två typexempel är Willoughby i ”Förnuft och känsla” och Daniel (Hugh Grant) i ”Bridget Jones dagbok” – på ytan stiliga typer som hjältinnan i början tror är den rätta, innan deras sanna och opålitliga natur avslöjas. Den stilige Hans i Disneyfilmen ”Frost” genomgår precis samma otrevliga förändring, till prinsessan Annas förskräckelse.

Det var allt om Hjältens resa för den här gången!

Läs min text om Hjältens resa och dess inflytande på Hollywoodfilmer – från Star wars till Skyfall och The hunger games.

Läs om Hjältens resa i förra årets svenska filmer

Svenska filmhjältar

”Monica Z”, ”Känn ingen sorg” och ”Hundraåringen” är exempel på svenska filmer som hade premiär 2013. En annan sak som förenar dem är att de alla är uppbyggda kring det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”. Detta i likhet med massor av moderna Hollywoodfilmer, vilket jag skrivit om tidigare.

Begreppet ”Hjältens resa” myntades av mytforskaren Joseph Campbell för över 50 år sedan, och kännetecknas av ett antal stående händelser och rollfigurer som återfinns i sagor och myter från hela världen. På 90-talet fick det sin filmanpassade version i Christopher Voglers bok ”The writer’s journey”, som fått ett enormt inflytande i Hollywood – särskilt i superhjältefilmer.

känn ingen sorg

Vogler delar in hjälteresan i 12 olika ”steg”I äventyrsfilmer är de konkreta och rör liv och död, medan de i dramer som ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg” kan vara mer symboliska. Här är några av stegen, med ”Star wars” som referenspunkt (George Lucas var djupt influerad av Campbells teorier):

* Vardaglig värld: Monica knegar på i hemorten; Pål bor hos sin farfar; Luke lever ett stilla liv hos fosterföräldrarna
* Kallelse till äventyret: Monica erbjuds att åka med i turnébussen; Pål kickas ut från hemmet av farfar – typiskt för en passiv Hjälte; Leias hologram kallar på Luke
* Kliver över tröskeln – entré i den särskilda världen: Monica bosätter sig i Stockholm; Pål flyttar in hos sin vän, Luke och Obi-wan drar till stan där de anlitar Han Solo
* Prövningen – tillfälligt nederlag: Monica gör fiasko i melodifestivalen; Pål gör bort sig totalt på bröllopsspelningen; Luke och gänget är nära att dö i sophanteraren på Dödsstjärnan
* Vägen tillbaka
* Återuppståndelsen/slutstriden: Monica gör succé i New York; Pål lyckas genomföra en konsert till sist; Luke och rebellerna spränger Dödsstjärnan
* Återvänder med elixiret, d.v.s. skatten eller lärdomen som även kan ”hela” omgivningen: Monicas respektive Påls triumf skänker harmoni även åt deras familjer/omgivning. Rebellernas seger över Imperiet skänker fred åt galaxen.

monica z

Romantisk prövning
Prövningen är ett ställe i berättelsens mitt – oftast – då huvudpersonen konfronteras med sin största rädsla och nästan går under. Motsvarigheten i en romantisk story är då det spirande förhållandet råkar ut för ett bakslag, vilket sker i både ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg” (Monica och Sture bråkar; Eva skäller ut Pål i gymmet). Helt enligt konceptet finner de båda paren dock varandra i slutet.
En till bihandling i Monicas fall rör förhållandet till hennes dotter och föräldrar. Även här sker ett tydligt nederlag i mitten när hjältinnan super sig redlös och dottern tas ifrån henne, vilket dock vänds till familjelycka i slutet.

Hjältens resa kännetecknas också av ett antal återkommande rollfigurer, eller ”arketyper” som C G Jung kallade dem. Flera av dessa återfinns i ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg”.

Återkommande figurer

1. Hjälten. En klassisk hjälte fixar något som inte står rätt till i världen. I de flesta moderna berättelser är det istället något i hjältens personlighet som behöver rättas till, skriver Vogler. I Påls och Monicas fall är det scenskräck respektive alkoholism och dålig självkänsla. ”Publiken älskar att se Hjältar brottas med personliga problem och övervinna dem”, menar Vogler, som hävdar att det huvudsakligen finns två slags Hjältar:
1) Den villiga, aktiva, som är hängiven äventyret (Monica).
2) Den ovilliga, som är passiv och full av tvivel (Pål).

2. Mentorn. Ett vanligt steg i början av Hjältens resa är ”mötet med mentorn” (se t.ex. Luke-Obi-wan, Frodo-Gandalf, Neo-Morpheu, Katniss-Haymitch). I Monicas fall finns ingen tydlig mentor, medan Pål har både farfar och vännen Jonathan, som lär honom om livet och den stora världen.

3. Skuggan. Den klassiska Skuggan är fienden som Hjälten besegrar i en slutstrid. Men den kan också vara t.ex. ”fienden inom en”, som i ”Monica Z” och ”Känn ingen sorg” där hjälten slåss mot inre demoner som hotar lyckan. Monicas pappa har drag av både Skugga och Tröskelväktare (figur som på olika sätt försöker hindra hjälten) genom sina försök att sätta käppar i hjulet för dotterns karriär och relation till sin dotter.

4. Hamnskiftare. (hamn=skepnad). Hamnskiftaren är en gäckande figur vars uppsåt kan vara svårt att ringa in. Ofta är det en person av motsatt kön som tillfälligt förleder och förvirrar hjälten. Två typexempel är Willoughby i ”Förnuft och känsla” och Daniel (Hugh Grant) i ”Bridget Jones dagbok” – på ytan stiliga typer som hjältinnan i början tror är den rätta, innan deras sanna och opålitliga natur avslöjas. I ”Känn ingen sorg” har vi den vackra Eva, som till en början förtrollar Pål tills hon sviker honom dubbelt genom att dra in honom i knarksmuggling och låtsas ha skrivit hans låtar.

hundraaringen

Hundraåringen – en gammal hjälte
Filmerna ”Hotell” och särskilt ”Hundraåringen” följer båda den klassiska formen av Hjälteresan där huvudpersonen ger sig ut på en resa (se t.ex. ”The hobbit” eller ”Moonrise kingdom”). I Felix Herngrens film drar pensionären Allan ut på vägarna och får under äventyrets gång tampas med olika fiender och hinder, som han till slut övervinner genom list och tur.

Anna Odells ”Återkomsten” har också drag av mytkonceptet, trots att den är annorlunda uppbyggd med sina två separata delar. Även här händer det att en Hjälte antar ett erbjudande och kastas in i en ny miljö (klassfesten), där hon stöter på en lång rad fiender och motståndare. Prövningen blir sällan mer tydligt än i ”Återkomsten”, där Hjälten bokstavligt talat kastas ut från gemenskapen och står ensam mot världen. Som så många andra hjältar drar hon dock det längsta strået i slutet, då hon framstår som den verkliga vinnaren.

Läs min text om hur Hjältens resa präglar Hollywoodfilmer som Skyfall, The hunger games och Django unchained.

10 myter om humor

DN hade nyligen en artikel om humor, där svenska komiker fick berätta vad de själva tycker är roligt. Med anledning av detta är det på sin plats att punktera några vanliga myter om humor.

1. Män är inte roliga
En av de mest seglivade myterna är som bekant att män inte är roliga. Kvinnor har ju i åratal roat oss och tagit i princip allt mediautrymme, från Katharine Hepburn i 1930-talets ”screwball”-komedier till nutidens Tina Fey, Amy Poehler och Kristen Wiig. Eller svenska serietecknare som Sara Granér och Liv Strömquist. Men roliga män finns också! Det gäller bara att ha ett öppet sinnelag för att upptäcka dem. För de finns där. Jag lovar.

Sara Granér:
sara_graner

2. ”Humor måste ha svärta”
Att blanda humor med allvar kan bli bra, som i ”Annie Hall” eller tv-serien ”Girls”. Men humor som bara vill roa är också kul. Som Seinfeld (vars mott var ”no hugging, no learning”), ”Alan Partridge” eller Woody Allens ”tidiga, roliga” filmer som ”Play it again, Sam”. Och vad är väl roligare än när kommissarie Closeau (Peter Sellers) utger sig för att vara en mästare på redskapsgymnastik?

Den lika roliga som destruktiva fortsättningen:

3. Slapstick är inte kul
Jo, se klippet ovan.

4. Ordvitsar är inte roligt
Jo då, åtminstone i Bröderna Marx tappning, som i rättegångsscenen i ”Duck soup”. Eller ”Titta vi flyger” (”Airplane!”) som är späckad med ordlekar av den här typen:

”A hospital? What is it?”
”It’s a big building with patients, but that’s not important right now”

5. Musik och humor är en dålig kombo

Fel:

6. Humor är en färskvara
Påstående som jag hört av svenska humorister ibland. ”Hasse och Tage var tråkiga och har åtminstone inget att säga oss idag”, kan det låta. Detta medan brittiska komiker som Russel Brand och Eddie Izzard hyllar Monty Python, och amerikanska kollegor som Chris Rock och Judd Apatow gör detsamma med landsmän som Don Rickles och Steve Martin (se Vanity Fairs humorspecial från februari 2013). Varför denna svenska vilja att dissa det gamla? Jag misstänker att det är den svenska trendängsligheten i allmänhet som ligger bakom.

The Guardians tio i topp-lista över de bästa filmkomedierna (2013):

1. Annie Hall
2. Borat
3. I hetaste laget
4. Team america: world police
5. The ladykillers
6. Dr Strangelove
7. Duck soup
8. Rushmore
9. Life of Brian
10. Titta vi flyger

När Amerikanska filminstitutet år 2000 listade de 100 bästa amerikanska komedierna kom man fram till ett liknande resultat i toppen. ”I hetaste laget” från 1959 toppade, följt av ”Tootsie”, ”Dr Strangelove”, ”Annie Hall” och ”Duck Soup” (obs: ”A night at the opera” är en roligare Marxfilm).

7. Det är referenserna som gör humorn
Närbesläktad myt till den föregående. Visst, en del humor gör en stor sak av referenser, men ofta spelar det knappt någon roll alls. Se bara på Eddie Izzards shower eller ”Seinfeld”, som nästan aldrig anspelade på olika populärkulturella fenomen t.ex. I Sverige gjorde ”I manegen med Glenn Killing” och ”Nilecity” en grej av att namnge rollfigurer efter obskyra popmusiker, men det gör varken till eller från för förståelsen av sketcherna:

8. ”Att analysera humor är som att dissekera en groda. Den dör.”
Falskt. Läs t.ex. boken ”And here’s the kicker”, där 21 toppnamn inom amerikansk humor berättar om sitt yrke – från manusförfattare som Marshall Brickman (”Annie Hall” m.fl.) till männen och kvinnorna bakom ”Simpsons” och ”The Daily show” bl.a.. Lika underhållande som insiktsfull.

9. ”Humorsmak är så individuellt/regionalt”
Nej, ovan finns olika exempel på humor som gått hem på många håll i världen. Även svensk humor kan funka utomlands: Ingmar Bergmans ljuvliga romcom ”Sommarnattens leende” fick pris i Cannes och är försedd med högsta betyg i Leonard Maltin’s movie guide (vad har svensk filmhumor sysslat med sedan dess?). Och Petra Mede gjorde förra året succé som programledare för Eurovision, åtminstone engelsmännen hänfördes av hennes ironiska humor.

Och även om man aldrig sett stenröset Stonehenge i England så kan man uppskatta detta:

10. ”Svepskäl dissar icke anglosaxisk humor”

Nähä! Gör jag ju inte. Rekommenderar t.ex. Jaques Tatis ljuvliga film”Semestersabotören”, eller norrmannen Erlend Loes böcker, som ”Expedition L”. Men det är också allt.

Vinprövning!

Vinkännare är en outsinlig källa till komik, med sina krystade ordval och uttryck. Ett fint exempel är Carl-Johan Malmbergs artikel om bourdeaux- och bourgogneviner i SvD häromåret. Han berättar att han och några vänner ibland äter och dricker tillsammans, och tvistar om vilket av de två distrikten som är det bästa: ”En av oss är en hängiven claret man som säger sig vilja bli begravd med en flaska Mouton-Rothschild”. (Claret är visst det engelska ordet för bordeaux).

Och detta är bara början. Texten, som övergår till en hyllning av bourgogne, avslutas på följande vis: ”Bourgogne är mystiken hos det näraliggande. När man smakar dem minns man det man aldrig upplevt. Ofta har jag också noterat att mittpunkten av en mogen bourgogne är liksom ett tomrum, vibrerande av något okänt. Och hittar man rätt i valet av bourgogne – ja, då handlar det om flytande lycka!”.

Prilligheter som dessa gör förvisso parodier överflödiga. Men det hindrar inte att diverse komiker tagit sig an uppgiften med framgång, som Robert Gustavsson i det här klippet:


Den brittiske humoristen Stephen Potter drev med vinkonnässörer redan på 50-talet i ”Livsmannaskap” (One-upmanship), en bok som lär ut hur man får övertaget i olika situationer i sällskapslivet. Med hjälp av olika (påhittade) bluffar-experter visar författaren hur man beter sig som en kännare inom områden man egentligen inte vet ett smack om. På vinfronten lyfter han fram gentlemannen Bath-Meriton, som brukade köra med tricks som att hålla upp glaset och lysa på det med en liten ficklampa: 

20130723_200907

Lägg märke till trumfkortet med att dricka från den bortre änden av glaset!

Claes Erikssons ordekvilibrist till finsmakare går inte heller av för hackor:

Året med Svepskäl – enda julbrevet du behöver!

Ett halvår har gått sedan jag, Harald Pålbrant, startade humor- och populärkulturbloggen Svepskäl. Vilken resa det har varit! Mina twitterföljare har ökat från 39 till 48, och min f.d. kända granne är numera f.d. granne med mig, bara för att ta ett par exempel.

Grannen ifråga är en gänglig ståuppkomiker med mustasch som flyttat hem till Skåne, där han enligt uppgift skrävlar om hur tidigare ”bodde vägg i vägg med Svepskäls skapare”. Tydligen öppnar detta vissa dörrar i nöjeskvarteren i Malmö. Ja, jävlar…

Idén med en blogg kom till mig en lördagförmiddag, då jag som vanligt satt uppkrupen i köksfönstret med en kopp te.

20131221_140019

Men vad skulle det handla om? För att få fart på fantasin tog jag till min bästa inspirationskälla vid såna här tillfällen, min vän och guldfärgade musa:

20131221_140900

”Luren” svek mig dock den här gången. Istället gav jag mig ut på stan där jag håglöst irrade omkring i jakt på ett TECKEN. Till slut fann jag det:

:20130304_173025

”Skriv om humor och populärkultur. Och filosofera om ditt och datt!” tycktes de legendariska komikerna säga till mig. Ett motto jag sedan hållit mig till.

Efter att ha bestämt kurs lärde jag mig bl.a. att duka med Maria Montazami:

bla_servett

Servettvikningen ”triangeln” kräver sin man.

och förfasade mig över snusket i barnlitteraturen:

20130623_143928

På midsommarafton befann mig i Uppsala, som vanligt iförd den traditionella upplandsdräkten:

midsommar

Som ni kanske minns var det värmebölja den dagen, vilket ledde till kjol-dispens hos manlig tågpersonal likväl som folkdräktsbärare.

Min djupdykning i ärkefiender i populärkulturen gav mig många fiender (ironi!), men också horder av följare och vänner. Sommar, vilken härlig årstid förresten! Som synes av den här spontanbilden från min hemort Aspudden:

20130720_092702

Något säger mig att jag hade den somrigaste sommardagen av alla, kolla bara in den här softa sommarpromenaden genom Gamla Stan.

Sommarens framgångar förändrade mycket för mig privat. Äntligen slapp jag försörja mig med de vanliga sysslorna:

tarningsspel

och:

vit gubbe

En kort period av förvirring infann sig nu. Jag höll på att tappa bort mig själv i rampljuset. Vem ville jag egentligen vara? Sensommaren blev därför en period av klädexperiment, från skön Söder-bohem:

söderbohem boule

till rebellisk rocker:

jimi h

I augusti lyckades jag äntligen landa i mig själv igen. Det inträffade på Drottninggatan, där jag botaniserade bland bisarra böcker på Europas längsta bokbord:

20130818_131442

(”fotvårdare” glömde dom bland titlarna)

Under hösten gick jag bland annat på trendspaning i trendiga Aspudden:

181245_10151744543059623_513258791_n

liksom i pittoreska Paris där jag semestrade med familjen:

20130913_222923

”Den här baren besöktes aldrig av Hemingwayenligt en skylt i entrén. Klart man blir nyfiken! Brorsan Nils passar här på att njuta av machodrinken ”Orange dream”.

Under hösten skev jag bl.a. om fängelsefilmsklichéer apropå tv-serien ”Orange is the new black” (såsom ”Fixaren”, ”den onda vakten” m.m.).

Trots framgångarna med Svepskäl så är det gött (ett av mina favoritord) att konstatera att jag ändå förblivit samma sköna snubbe, som synes av den här bilden från Djurgården i oktober:

20131012_141834

Djurgården… love it!

Men slutpratat om sommar och höst. Nu är det ju jul. Då ska man frossa i göttig IPA-julöl (yay!) och kolla på film, förslagsvis med min artikel Därför liknar Hollywoodfilmer varandra i bakhuvet. Där skriver jag om hur moderna Hollywoodfilmer – från Skyfall till The hunger games – är uppbyggda på samma sätt, kring det urgamla berättarmönstret ”Hjältens resa”.

Vi avslutar med en av mina julhälsningar från den här månaden:

VISSTE DU DETTA OM JULEN?

Julmust och påskmust är samma sak men med olika etikett. Precis som sverigedemokrater och rasister.

julmust

God jul!

Visste du detta om julen? 21

Skämttidningen Blandaren kommer ut varje år vid jul sedan 1358. I jubileumsboken från början på 1960-talet, som jag råkar ha i mina gömmor, finns bland annat nedanstående gamla slackerskämt med:

20131207_102731

Förmodligen är det det här skämtet som inspirerat Magnus Uggla till låten ”Jag skiter”, med de kända raderna: ”Dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i”. Även om sångaren själv lär ha påstått att han sett teckningen i gamla skämttidningen Söndagsnisse-Strix. Kanske lät studentikosa Blandaren för orebelliskt för rockrebellen Uggla?

Annars består det mesta av jubileums-Blandaren av ordlekar och språkliga vitsar. En del är ganska kul.

20131208_214008

20131208_214242